En dag för nationen

Idag är en nationaldag. Hela fenomenet nationalag är lite märkligt. Inte lika märkligt som påsken, kanske främst för att den inte håller på lika oprovocerat länge. Men ändå, vad är tanken att vi ska göra? Jag förstår och kan sympatisera med (mot-)demonstrerandet, men det har vi ju redan en dag till.

Ska vi lära oss att på ett skamlöst vis vifta med flaggor utan att samtidgt skrika "Sveeeergieeee sha na na na naaaaaa" och kolla på killar som förlorar i fotboll? För det är jag inte säker på att jag vill, ärligt talat. Jag förstår inte alls tankarna om att vi måste bli stoltare svenskar. Varför måste vi det? Är det inte skitbra att det här landet inte hyllar konstiga saker på premissen att de är svenska? Finns det verkligen inte något bättre att vara stolt över? En konstruerad gemenskap uppbyggd av Zlatan (fast bara ibland), Melodifestivalen, Christer Fuglesang och en Carl Larsson-idyller på näthinnan.

Jag vill inte lära mig att vara en stolt svensk till tonerna av Magnus Carlsson. Jag vill inte gilalalala läget ihop med en massa andra som jag bor i uppskattningsvis samma del av världen som. Det ger mig obehagliga konnotationer. Vi är väl ett sekulariserat och förnuftigt land, måste vi verkligen piska upp nån slags nationstro såhär på senare år.


***

Gårdagens maratonklassfest satte sina spår. Idag är jag lite skakis men fortfarande obestämbart full av kärlek för mina klassisar. Det är fint.