Vad är problemet?

Jag missade uppsamlingsklassfesten till förmån för att vara en helare människa under lördagen, då skärgården kallade. Jag ångrar mig inte, men min helt sjukt separationsångestiga sida som jag försöker förneka genom att verka hård som en sten är glad åt att ny utgång erbjuds på ondag.

Jag fattar inte vad dealen är med hejdåande, jag hatar ju det. Hatar att stå still och säga att man kommer höras, bara för att man verkligen önskar att det skulle hända. Hatar att inse alla sista, och att formerna under vilka man har kunnat träffa några som man faktiskt verkligen gillar inte finns längre. Och att alternativet fösa smulor mott emot varandra på nåt beige fik känns jävligt förolämpande. Jag blir helt förstörd av det här. Och ändå kan jag inte riktigt släppa taget. Det är helt enkelt lite oklart vad mitt problem är.

Det är ju liksom inte som att det aldrig har hänt förut. Jag vet ju att varje bekantskap eller vänskap måste sluta med avsked. Det började med Saxnäs -98 och fortsatte med USA-året och har sen bara eskalerat, senast var väl folhögskoleavskedet för två år sen, när jag brutalt vägrade allt hejdåande och körde iväg mot Stockholm med nåt slags mantra om att "ja, men det var fint så länge det varade, man får helt enkelt se det som så". Det var inte heller bra.

Och jag verkar inte riktigt veta hur man gör när man håller kontakten. Det är läskigt, och svårt, och jag glömmer inte bort människor men jag glömmer bort att peta in de i någon slags ny vardag, när den man förut hade inte finns längre. Och efter ett tag, det behöver inte vara speciellt länge, känns det som att det är försent. Som att det finns ett OSA-datum som jag missat. Jag tänker mig att konversationen skulle gå typ såhär:

jag: Hej, det är Terry
personen: Hej...?
jag: Ja, alltså. Från klassen/wik/usa/ridkursen/umgänge of choice. Teresa....?
personen: Jasså, hej!
jag: Ja, hejhej. Hur är läget?
personen: det är fint, lite mycket nu men det är bra. hur mår du?
jag: jodå, det är bra. Blablabla, nåt om vädret.
personen: blablabla, nåt om vad de gör nu för saker
jag: men alltså, det vore roligt att ses nån dag, det var ju sjukt länge sen nu
personen: ja, absolut! men, jag har lite mkt nu, och sen ska jag till prag om ett par veckor och vara där i en måand. Men, vi kan väl höras?
jag: oj, det låter roligt. Men det är klart vi kan höras. Hejdå!
personen: hejhej.

RIDÅ.

Och det kanske inte framstår som så hemskt, och i själva verket förstår jag att det inte är det heller. Men prospektet av det är helt fruktansvärt.

Så jag brukar lägga på alla andra att höra av sig. Jag gör min del genom att meddela att jag visst vill hänga även om jag inte ringer, särskilt kanske om jag inte ringer. Det fungerar, ibland.

(Endera dagen kommer ett inlägg om segling, med bilder också. Golvet måste bara sluta gunga först.)

ETA 13/6:
Det kanske inte framgick från början, men det är ju inte så att jag vill att det ska bli såhär. Eller ens egentligen kanske tror det, om jag ska försöka tänka sakligt på det hela. Men det är så det känns, det är så jag säger det.
Jaja, men vad är grrrrejen då, hör jag er fråga. Jo, grrrrejen kan sammanfattas såhär:
Hejdåande ger mig massiv angst. Därför blir jag kass på att säga saker som "jaja men vi hörs ju, vi kommer ses i sommar eller hur?". Än mindre faktiskt göra slag i saken. Fast jag verkligen vill det. Alltså måste ni göra det åt mig, så att jag efter ett tag kan lära mig att det inte är så läskigt.
Jag gillar ju er. Ok?