they are the lanterns and you are the light

Jag har jobbat varje dag, eller snarare natt, sedan det där ofattbara i Norge hände.
Jag hade redan jobbat hela veckan och i vanliga fall hade jag svurit ganska mycket över att behöva sitta på redaktionen ännu en fredags- och lördagskväll.

Inte nu. Jag vet inte vad jag annars skulle ha gjort.

Att jobba när något sånt här händer är märkligt. Det är hur mycket folk som helst på redaktinen, varenda chef verkar vara på plats, ingen går, alla springer, det är ett konstant hojtande och skrikande varav en del jag tror är i telefoner men annat verkar bara vara rakt ut i luften. Det är papper överallt. Never mind en digitaliserad värld, helt plötsligt måste allt finnas utskrivet så att man kan hålla i det och dubbelkollla och trippelkolla och kontrollera i efterhand.

Nästan hela tidningen handlade om Norge. 35 sidor första dagen, 37 andra.

Det finns i princip ingenting att göra i början av kvällen, eftersom allting produceras så sent som möjligt för att fortfarande ha relevans nästa dag. Därför sitter man och följer varenda twitterfeed, varenda presskonferens, varenda tv-kanal och tidning i flera timmar. Knarkar nyheter som om det vore september 2001. Sitter med gråten i halsen och adrenalinpump i hjärtat, och förstår bara stundtals omfattningen av tragedin, resten av tiden är det helt ofattbart. Bilderna, texterna, berättlserna, spekulationerna. Man dyker så djupt in man kan och skärmar samtidit av. Gör ju ingen som helst nytta genom att sitta och böla, snora i tangentbordet.

När allt sedan händer blir jag tyst, får tunnelseende, hammrar kortkommandon i rasande fart och blåser upp rubriker i storlekar jag aldrig använt förut. Det är sjukt, men det är också en av mina bästa jobbnätter. Jag är helt fokuserad, jag är bra på det här går det upp för mig, jag går igång på det.
Efteråt: Skamkänslorna.

Tidningen skickas nästan 45 minuter efter deadline. Jag går hem ytterligare 30 minuter efter det, måste prata om det här först, måste få bekräftat att de andra också upplevt vad jag upplevt, lugn lilla hjärtat lugn, sakta lägger sig hjärtklappningen men jag förstår ändå inte hur jag ska kunna sova. Hemma är lägenheten tyst och ljus och tom.

Nästa morgon är dödssiffran uppe i 80. Nästa natt är precis lika surrealistisk.

Jag jobbar varje natt nu innan årets eskader. Sju nätters nyhetssurrealism kommer att ersättas av sju dygn i skärgårdens minsta båt tillsammans med tre andra segelbåtar.
Och hela tiden på näthinnan: bilden av de simmande barnen, bilden av de urblåsta byggnaderna, känslan av att varenda sak man säger om detta är futtig, varenda ljus-för-norge-aktion är otillräcklig, varenda norgeflagga på facebookbilden är osmaklig i sin virtuella sympati.

Leave the mind.

...förlängningen av detta resonemang är alltså att dåliga böcker är som zombier. En tankegång vi kommer ha anledning att återvända till, känner jag.

Eat me.

Det värsta med att läsa verkligt dålig litteratur är att det känns dels som att någon knyckt värdefull tid av ens liv och torkat sig i röven med den, dels som att boken smittat av sig och att man nu är en inte föraktlig del dummare än när man började. Att den liksom tuggat i sig en del av ens hjärna, om ni hajar.

Jag hittade alltså en Marian Keyes-bok i bokhyllan i huset vi hyrde på Åstol.

Vad kan jag säga, det var väl varmt, och jag mindes inte att den där boken som hette som nån frukt var riktigt såhär dålig när jag läste den i gymnasiet.

Kanske rätt åt mig att jag nu har en halväten hjärna.

could live forever

Såhär:
Jag är vikarie.
Jag har varit vikarie sen jag tog examen för nu nästan 3.5 år sedan.
Jag har inga illusioner om att jag kommer få en fast anställning inom ytterligare 3.5, inte egentligen.
Det är okej. Jag visste vad jag gav mig in på, det mest framträdande vi matades med under 2.5 år av JMK-studier var hur vi aldrig någonsin skulle få ett jobb, evvah evvah, och så lite upplyftande statistik på det. Man kan tycka att det är en märklig sak att säga till blivande journalister som ska förbereda sig inför att ge sig ut i arbetslivet, men ja. Så var det. Med det i bagageluckan var, och är, jag jävligt nöjd med mina vikariat. If you can’t beat them join them, det är bara att gilla LAS-läget. Och det hjälper ju att jag har ungefär världens roligaste jobb, särskilt just nu. Älsk på det.

Men:
Man är ju aldrig ledig.
Man har ju aldrig semester.
(Ibland åker man iväg ändå men då blir man fattig för att man inte tar jobb/tar tjänstledigt).
Man känner lite att varje dag är ett test som man måste passera, en prestationsmätare där någon bedömer om man är tillräckligt bra för att få stanna kvar, för att få jobba vidare.
Man vet att man alltid kommer behöva söka ett nytt jobb inom x antal månader, oavsett hur bra man har presterat (ungefär), pga said LAS.
Man får dåligt samvete så fort man inte är tillgänglig att jobba, och man är aldrig ALDRIG sjuk, för en sjuk vikarie är en dålig vikare och de har ju faktiskt inte (visstids-)anställt en för att man ska vara hemma och hosta.

Därför:
Känns det helt fantastiskt att jag ska vara ledig i sju (7) dagar, varav en ansenlig mängd ska tillbringas på en pytteliten ö längst ut i det Bohusländska havsbandet. Där ska jag göra nästan ingenting, titta på horisonten, äta jordgubbar och kanske sitta på rökeriet och dricka öl och skratta åt folk som försöker lägga till.

(obs att precis som hundår inte är lika långa som människoår är i inte vikarietid samma som vanlig tid. Ansenlig mängd är därför fyra dagar)

Hej på ett litet tag!

Hit, då.

Oh, shut up.

Mina topp hatutryck som förekommer på facebook och bloggar*:
1. Gott så.  Vidrigt, vidrigt, vidrigt uttryck. Liksom lillgammalt flottigt. Skärpning.
2. Nu mår jag. Alternativt, här mår jag. Åh, jag kan inte nog uttrycka vilka rysningar jag får av den här frasen. Skärpning.
3. Meddelas endast på detta sätt. Det var roligt i ungefär en kvart. 2008. Skärpning.


*ok, annars också, men av någon anledning vågar folk mer sällan säga dem på riktigt.

Konsumtionslust.

Jag vet att jag inte fyller år eller ens har namnsdag eller något annat som egentligen rättfärdigar presenter, men kan inte någon ÄNDÅ köpa den här till mig?
Jag vill så himla himla gärna ha den, men det är en mycket dålig månad för omotiverade bokinköp.

 








Kom igen schyrra.

Andra saker jag vill ha:
- en trästege att ha böcker på i mitt vardagsrum (eh nej jag är inte originell alls tydligen. )
- ett hår som inte har tre decimeter kluvna hårtoppar. (vågar ej gå till frisören nu av rädsla för hennes reaktion. Hon är lite känslig.)
- fler böcker som jag inte orkar räkna upp här men inkluderar BANG:s kärringen mot strömmen och Atonement som jag blev påmind om att jag inte har läst av DN häromdagen.
- en jordglob.
- ett par hela vita högklackade skor. VARFÖR är det så himla svårt att komma iväg till skomakaren för? Det är typ det svåraste i hela världen, ungefär. Det enda som är ännu svårare är att lyckas laga såna där hänga-upp-hakar i jackor när det gått sönder. Det tror jag fan aldrig att jag faktiskt lyckats genomföra.

Ok.