make it anywhere

Hej barn,
jag har lämnat er, den knoppande häggen och firandet av knugen som pensionär för häng i New York med min storasyster.
Det är fett, och mer om detta sen men nu måste jag springa iväg och äta min egen vikt i brunch på ett stället där det ingår 3 bloody marys i brunchpriset.

Så länge kan ni lyssna på det här.


New York, New York hittar ni här

Oh for fucks sake.

Och en helt annan grej:
Jag blir lite provocerad när folk läser “Äta djur” av Jonathan Saffron foer (eller oftare: läser en recension av boken), och ba “åååh guud, äta kött är jäääääättedåligt tydligen, kolla vad sjuk djurindustrin är”.
Det här har vi vetat hur länge som helst. Det går på intet sätt att plädera okunskap i det här fallet. Djurindustrin är smutsig, grisarna mår dåligt, kycklingarna mår ännu sämre, mjölkkorna är väl de enda som har det någe sånär drägligt, att äta nötkött är ungefär det sämsta du kan göra för klimatet och nästan alla fiskar du köper på Konsum är problematiska ur miljö-, klimat- och/eller utfiskningssynpunkt.
Det är inga nyheter.
Det är 3,5 år sedan Tyst hav kom ut.
Det är två år sedan djurrättsaktivister gjorde journalister granskande jobb när de filmade vanrvård av grisar som inväntade att bli julskinkor.
Det är tre år sedan FN uppmanade oss att äta mindre kött för klimatets skull.

Alltså, det är klart att det är bra att boken läses och diskuteras. Men jag antar att jag bara har lite svårt att se på vilket sett just den här upprördheten kommer att skilja sig från den som uppstod efter fiskedebatten, eller grisdebatten, eller insert djur of chocie-debatt.

Ni får ursäkta om jag inte riktigt tar er indignation på allvar. Vi vet ju båda två att ni kommer beställa en råbiff nästa gång ni ätter på Mäster Anders, eller välja torskryggen när ni går till Sjögräs nästa gång. För det är ju gott. Och det är tydligen all argumentation som krävs för att väga upp allt det andra.

birth, school, dole, angst.

Jag skulle nog säga att jag alltid har varit rätt social av mig. Även under de mörka tonåren av att vara ensammast i hela världen var det en delvis delad ångest. Mina vänner är vad jag är stoltast över i mitt liv, det är det bästa jag gjort och att hänga med dem har alltid, ALLTID, varit viktigast av allt, oavsett hur jag och de mår.

Cue de senaste månaderna av oregelbundna jobbtider och nya eh, livsrutiner? är det ett ord? Vanor, låter ju mindre koko men jag menar att nya saker kommit in i mitt liv och krävt uppmärksamhet och tid och planering. Allt ifrån att bo själv till att skaffa en medryttarhäst.

Och det har hänt något. Det är lite oklart hur, men plötsligt har “var har du tagit vägen”-sms:en blivit fler. Det har plötsligt gått en månad sen jag träffade flera av de jag betraktar som mina bästa vänner. (Notera: det är numera lite oklart om de fortfarande betraktar mig som det). Undan för undan, och jag skyller inte på någon annan här, jag hade förmodligen gjort exakt samma sak själv, känner jag hur jag liksom.... glider. Glider ut, lite längre bort i periferin, bort från den innersta kretsen. Jag blir någon man blir lite förvånad över när de har tid att ses. Jag blir den man inte sms:ar för tisdagsöl,för efter tio “nej jag kan inte jag jobbar/är i stallet/tränar/ska på date/är bortrest” så tröttnar även den bästa och ihärdigaste vän, det förstår jag också.

I går natt drömde jag att alla mina kompisar och min kille flyttade. Till freakin’ Malmö, Sveriges anus. När jag frågade varför de inte pratat med mig om det här sa de “Vi trodde inte du brydde dig så mycket om var vi bodde. Vi kan ju ses ändå, det går ju tåg”. Jag behöver inte direkt psykoanalys för att tolka det här.

Natten innan dess drömde jag att alla dog, men att jag inte märkte något på flera dagar för att jag var upptagen med att förbereda ett möte.

Jag är så jävla rädd för att vakna en dag och inser att alla är försvunna. Jag vet att det händer, jag vet att de flesta vuxna inte har tio bästisar längre, de har sin dude eller dudette och sen typ två till kanske, som de träffar nån gång i månaden. Jag fyller 30 om två år. Jag vet att det låter överdramatiskt och att jag borde ta ett chill pill, men kan inte. Jag fyller 30 om två år, och det som ger mig mest åldersångest är känslan av ensamhet.

Och sen gör jag aftonbladets jävla wellnesstest (näe, fråga inte, jag skyller på christoffer), och får det här upplyftande beskedet:



Tydligen ha mitt själsliga välmående ersatt mitt sociala välmående.
Är det det här som är att växa upp?

This just in:

Jax Teller - fuck me an marry me young.

***

tandis.

I dag har jag varit hos tandläkaren.
Det finns flera saker som är märkliga med tandläkare (varför omfattas inte tandvård av samma högkostnadsskydd som annan sjukvård? Varför är regelverket obegripligt komplicerat? Varför tycker det borgerliga (och socialdemokratiska för all del) Sverige att det är rimligt att man betalar 9 000 kronor själv om man behöver tandvård till följd av en olycka, innan samhället subventionerar vården? Varför är det dödsdyrt att teckna en privat tandvårdsförsäkring, om man till sist resignerat och bestämt att det är enda lösningen?)
Men en av de allra konstigaste sakerna är att kompositen som man använder vid fyllningen av ett hål INTE TÅL SALIV.
Medlet som ska fylla ut hålet i tanden, som sitter i din mun går alltså sönder av en av de sakerna som det finns mest av i munnen - dregel.
Om du skulle råka dregla lite medan de fyller - vilket de gör i ungefär 30 minuter, mind you- måste hela skiten göras om.
Man hade annars kunnat tänka sig att salivresistens skulle vara något av ett grundkrav när det gäller tandlagningsmaterial. Lite som man vill att regnkläder ska vara vattenavstötande och isolering hålla inne värme.
Men nej. Inte när det gäller tandvård, naturligtvis.
Sjukt ofiffigt ordnat, måste man ändå säga.

Dessutom ber tandläkaren en att "hålla ordning på tungan", medans de borrar. The nerve.

MANSHAT.

Ibland, jag kan inte alltid helt säkert säga varför men då och då är det borgerliga morgontidningsorganet DN involverat, ibland inte, drabbas jag av allvarligt manshat.
Trots att jag har en del rätt awesome dude friends, och trots att jag sådär i allmänhet inte tycker att man kan hata en hel halva av befolkningen, egentligen, så blommar manshatet upp. Och då måste man bara lätta på trycket.

Orsaker till manshat:
- Sköna killar. De kan heta vad som helst men är oftast tvåstavigt. Filip, Fredrik, Alex. Det viktiga är att de pratar mycket hela tiden och har en genomgående onyanserad syn på genus.
- Det här med att man säger något roligt, och ingen reagerar, och sen säger en kille exakt samma sak och alla garvar. Snopp = humor.
- Uppvärderandet av manliga bedrifter jämfört med kvinnliga. Manlig känslosam blogg? GUDSÅINTERSSANT, MANLIGA KÄNSLOR ALLTSÅ. Manligt klädintresse? HERREGUD SÅ 2011. Manlig matlagning? VÄNTA MEDANS JAG GÅR UPP I BRYGGA AV REN EUFORI.
- Och, relaterat till detta men så irriterande att det förjänar en egen punkt: Gullandet med män som gör exakt samma sak som kvinnor, men det är ju extra fantastiskt för att de har en y-kromosom och då måste vi falla över oss själva i applåder över hur härligt de är att de, typ, vill vara farsor. Eller tycke att det är oskönt med sexism. Eller andra helt vanliga saker som man kan kräva av vettiga människor.
- Det här jävla ryggdunkandet. Jag trodde rätt länge att det inte existerade längre/i just min jobbsfär/whatever, men det är tydligen inte sant. Manlig chef får ett "jävligt bra intryck" av manlig ny vikarie/kollega, och räcker för att den personen ska få högre lön, roligare arbetsuppgifter och större ansvar. Meanwhile står de kvinnliga medarbetarna där och blir frånsprungen utan att riktigt fatta hur det gått till.
- Killar som är emot kvotering. "Slltså, jag skulle tycka att det var så så sjuuukt jobbigt om jag visste att jag hade fått ett jobb bara på grund av mitt kön och inte på grund av kompetens". MEN DET ÄR JU JUST DET DU HAR FÅTT, IGNORANT ASSHOLE.

Det var inte allt för nu, men jag orkar inte göra listan längre för jag blir för deprimerad och för benägen att bränna ner saker.

Helvete your guys, det här är inte okej.