Idyllically yours.

"I efterhand kommer Norrköping att vara min idyll".

Jag har just tillbringat en helg i Blekinge. Det var sådär som jag alltid tror att alla andras sommrar är, med var sol och flädersaft och gnissliga cyklar och utomhusfest och kulörta lyktor i träd och dansa i gräset tills solen gick upp och Midlake och vin innan hemcykling förbi spegelblankt hav och rosa himmel och dis över ängarna. Och sen hav med horisont och mera flädersaft och grilla och planera 25årsfest och gestikulerande diskussioner om kärlek, politik, vilket som egentligen är den ultimata sadelhöjden på cyklar och haloumi.

Det var som ett sånt där fotomontage i motljus man visar i filmer precis innan allting går åt helvete.




Nu är jag i Norrköping i två dagar, och sen ska jag till Stockholm i mitt hjärta. Jag saknar mina raringar och mina kvarter, trots att jag har världens roligaste jobb.

Put the book back on the shelf

På något sätt känns det här som ett betydande tecken på en popkulturell tendens. Jag kan bara inte riktigt komma på vilken.
Litteratur och TV-serier närmar sig varandra allt mer, både status- och konsumtionsmässigt?
Estetiseringen av kultur i slutet av 00-talet?
Ytterligare ett tecken på hur trendigt litteraturen blivit, (as seen in bland annat de här skivomslaget, och den här artikeln)? Eller möjligen spiken i dödskistan för denna tendens?




Jag vet inte riktigt, men det är en väldigt snygg kortfilm i alla fall.

Jag minns alla mina sommrar och hur jag brukade ta på dem.

Sommaren -98 var myggbett, lappländska fjäll och att sitta i en bil hem från Saxnäs och vara helt säker på att jag aldrig trodde jag skulle bli riktigt glad igen.
Sommaren -99 cykla från Fisksätra, utegångsförbud och en känsla av att nånting just avslutats.
Sommaren 2001 var fler myggbett i lappländska fjäll, och en känsla av något bestående.
Sommaren 2003 var Reconsider me baby come on och Metropolis, och skräckblandad förtjustning.
Sommaren 2005 var en enda lång, ljus vandring från Södra Teatern någon gång på morgontimmarna
Sommaren 2006 var servera öl till seglare och bränna axlarna fräkniga.
Sommaren 2007 var konsthall, nattbad, konceptdanser men också en rätt hetsig känsla av att hela tiden behöva verkligen Ta Till Vara på varenda lediga stund.

Det är så klart svårt att säga såhär på förhand, men jag är ganska säker på att när jag kommer tänka tillbaks på sommaren 2008 kommer den kännas som cykla genom Norrköping ljumma nätter med trasigt cykellyse och Gravevine Fires i öronen för att vakna med lapsangte i hammocken och ekologisk juice som långsamt varmnar i solen.

Whatever happened to my effektivitet?

Man skulle kunna tro att när jag bor i ett hus på landet och jobbar natt skulle skulle jag ha oceaner av tid att exempelvis blogga på. Eller läsa rysk litteratur. Eller marathona igenom sista två säsångerna av Vita Huset.
Men då glömmer man givetvis att jag bor med två panshisar. Två panshiar som visserligen är ute på sitt landställe och som jag inte ser så mycket av, men ändå. Panshisars inbyggda långsamhet verkar ha satt sig i husets väggar, under familjefoton och bonader och uppvridbara klockor härskar någon slags seghet som jag inte verkar kunna sätta någonting emot.

Det tar mig 45 minuter att gå upp. Sedan tar det ytterligare 45 minuter att äta frukost, och sedan har jag fram till 14.15 på mig att antingen handla + laga matlåda, eller åka till stan och köpa nytt te och tekopp till jobbet, eller läsa Doris Lessing och sola benen. Det går givetvis inte att göra alla dessa tre.

Ergo, det är bara en tidsfråga innan jag börjar måla akvareller att dekorera wonderflat med och torka blomor till potpurrier.