Please confuse my every decision

Igår åt jag lunch på cinnamon. Det var nice, jag åt pastasallad och mozarella, och fick en identitetskris.

Klockan var kanske halv tolv. Jag åt lunch. Jag satt med Anna och Mia, som också åt lunch. Vi pratade om yoga och veckans bildjobb och om vad man helst skulle vilja drömma om på nätterna och om vilken sorts snarkning som var bäst, bas- eller diskant-snarken.
Bredvid oss sitter två tjejer och ser sådär sömnmosiga och nyvakna ut. De äter yoghurt med bär och dricker kaffe och juice. De äter uppenbarligen frukost, och är förmodligen lite småbakis men i helt okej skick.

Mozarellabitarna blev lite större i munnen när jag insåg att jag nu var en av de där människorna som åker nyduschade till jobbet när andra personer åker hem från efterfesten. Jag är en av de där du skäms inför när du luktar sprit en torsdagmorgon efter en ovanligt hård onsdagnatt.

Jag antar att jag förstod att det skulle hända en vacker dag, och jag är väl egentligen inte speciellt missnöjd. Mitt jobb är fantastiskt, och jag går hellre upp halv sju varenda vardag och har det än slirar i svängen varje dag utan jobbet.
Jag lovar.

Men det kom ändå som något av en chock.

Nu ska jag till gamla folkhemmet och knycka gratisöl. Jag tror inte att jag är i kris, men jag är inte helt säker.

no love in the heart of the city

Jag hade tänkt skriva nåt om en maskerad jag var på, om budweiser-öl, om konståkning eller möjligen om juno. Men något kom emellan. Typ brutal verklighet. När jag hämtat mig från chocken kan det hända att en initiserad analys av bud ändå kommer.

Just nu är det dock såhär:
Janiari är ju traditionellt den fattigastte månaden i hela världen. Post jul, post nyår, post köpa-sig-lycklig-för-det-är-så-jävla-mörkt-jämt.
Men inte i Casa Terry. Oh no. You ain't seen nothing yet. Visserligen hade jag sista veckan sammanlagt 40 kronor att leva på och sms:ade mig fram genom Stockholms lokaltrafik. Men en vecka klarar man väl det om man har mat hemma och inga akuta räkningar. Jag såg ändå tämligen fram emot den 25e januari, och lite som välldigt väldigt hungriga människor fantiserar om citronmarängpaj istället för gröt fantiserade jag om ännu fler koftor och väggur.

Men, mina vänner, det visar sig att februari blir om möjligt ännu fattigare. Tydligen är en av de mångtaliga skillnaderna mellan praktikant- och vikarielivet att lönen släpar en månad. Jag fick alltså inte alls nån (monetär) creds för alla timmar på redaktionen i januari. Så efter att betalat a-kassa, bredband, mobil, dans samt el-& gas har jag 1800 sköna patchulies att leva på. Jag har till och med gjort en budgtet för att veta hur mkt jag får göra av med varje vecka. (omkring 450 kronor).

Jag är så himla missnöjd. Det är som att jag redan hade det där vägguret, och att någon nu slitit det ur mina armar. Jag vill konsumera. Jag vill dricka drinkar. Jag vill vara en rik knös, dammit!

Men nej. Det blir ännu en månad av potatis och keso, alltså. Och jag kommer att behöva bli underhållen på väldigt billiga sätt.
Billiga-saker-att-göra-tips mottages tacksamt. Hittils har jag kommit på
-kolla på (nedladdad) film
-gå på gratisvisningar på bio (det är här alla mina filmskribentsvänner hör av sig, ok?)
-stå på gästlistor (jag kan hittils komma på möjligen två i hela februari)
-känna folk i baren (nån som jobbar i nån bar?)
-låna böcker på bibliotek
-gå på gratismuseer/utställningar, vilka ju är betydligt färre sedan Sverige blev ett borgerligt land.
-ha rika vänner som bjuder mig på saker. (en försvinnande kort lista)


När jag bekladade mig för min redaktionsgranne på jobbet fick hon något nostalgiskt över sig och sa "åh, men jag kan ändå sakna det där med att behöva laga mat på det man råkar ha hemma, det blir så kreativt då". Det gjorde mig rätt arg. Det var uppenbarligen ganska länge sen hon fick äta broccoli med salt och pasta till middag för att hon inte kunde handla kompletterande sås-material. Romantiserande historierevisionist.

Promise me no promises

Jag går just nu omkring med världens obehagligaste bokmärke i boken jag läser just nu. Det är inte nån vits med att ge mig bokmärken från fina bokhandlar eller souvernirbutiker eller något annat genomtänkt, tyvärr. Jag vågar aldrig använda dem. Och dessutom tycker jag att bokmärken känns lite förlegat, som något från tiden då man satt hemma med sina skinninbunda böcker och inte alls företog sig största delen av sitt läsande på 4:ans buss eller i smyg på jobbet.
Det ser inte ut såhär när jag läser, liksom

och inte så här heller förresten



Därför använder jag inte det fina bokmärket jag fått av min mamma från Book of Celts i Dublin. Nej minsann. Istället ligger, mellan sida 92 och 93 i Tyst hav en fruktansvärd pamflett med rubriken 13 tips för framgånsrikt frilansande.
På andra sidan finns en lika ohygglig rubrik: KONSTEN ATT SÄLJA frilansjobb till bra pris utan att bli utmattad.


Jag blir nedslagen varje gång jag ser den. Till ganska stor del del för att jag verkligen förstår att borde ta till mig det här och sluta tro att jag kan slippa frilansandet. Jag är tillbaks på JMK för ett sista tackochadjöss, och tackochadjösset sker bland annat genom att berätta för oss om frilansvillkor och om produktionsbolag. Vilket är ovanligt förnuftigt och verklighetsanknutet för att vara JMK, men ändå hemskt.

I guess I just wasn't made for these times. Jag vill inte frilansa. Inte på det sättet som det verkar fungera för de allra flesta i alla fall.
De här marknadsmetaforerna dödar långsamt min själ. Jag vill inte göra reklam för mig själv och fundera ut vad som just JAG har som är mitt mittförstärkta lakansväv*. Jag vill inte hantera mina vänner som kontakter i ett nätverk som är till för att försörja mig och jag vill inte kalla vad jag lärt mig för en kunskapsbank. Jag förstår att jag är bakåtsträvande, men jag vill ändå inte.

Det är inte det att jag inte vill jobba. Det vill jag verkligen. Och jag behöver inte en fast anställning, jag är inte en säker på att jag vill ha det.

Men tips som no. 12, Ögonen på bollen (" håll din vision levande") och no 2, Sökarljuset på ("samla klipp kolla trender och tedenser, lyssna på snacket i korvkön, känn in tiden") får mig att tro att frilansande är för människor som klarar strö visitkort omkring sig och säga "kanon, vi hörs, hur är läget, det är mycket nu, kanon, kanon" hela tiden.


Åh. Varför ville jag inte bli rörmokare istället. Eller byggnadsingengör.

*Det här är en pedagogisk historia som en av våra föreläsare berättade, som tydligen går runt på reklambyråerna. Det handlar om ett lakansföretag, Tuppen, som hittade på att deras lakansväv inte alls var utsträckt och extra tunn i kanterna utan i själva verket extra förstärkt i mitten. Och vips vändes nedgång till framtåg, och låt detta vara en sedelärande historia för oss alla. Etcetra, etcetra.


bild 1: Mary Casatts Young Woman Reading.
bild 2: skivomslaget till Carla Brunis senaste.

Ain't no flower power here

Det allra bästa med att det nu är 2008 är att vi äntligen lämnat Linnéåret bakom oss.
Jag har aldrig känt så starkt mot någon så förmodat fredlig förut, men 2007 har verkligen lärt mig mig hata blomsterkungen.

Det är konstigt. Om jag förstått saken rätt ägnade sig mannen främst åt att klassificera kronblad, vilket man ju kan tycka inte är så provocerande.

Men som sagt. Om jag får leva resten av livet utan att någonsin höra frasen "Gå i Linnés fotspår" kommer jag att dö som en lycklig människa.

Gott nytt o-linnéår.