24 going on 80

Jag hoppas för er egen skull att ni lyssnade på Jessica Gedins helt sinnessjukt roliga, smarta, inspirerande och fina sommarprogram idag. Och missade ni det är det podcastsändningen som gäller, annars döden. Ok? Åh Jessica. Jag vet inte om du stavar med C eller K, men jag önskar att du var min bästis. Du verkar så himla bra.

En tanke:
Är det tantigt att rekommendera sommarpratare i sin blogg? Det är det nog. Det gör inte så mycket. Jag är inte så värst peppad på benskörhet och såna där tjocka fotleder som alla tanter alltid har, men i övrigt kan jag verkligen relatera till tanter. 24 going on 85, jag tränar ansiktet nästan varje dag för att få till såna där fina tantskrattrynkor.

Sätt jag redan uppnått tantastatus på:

1. Skrämmande förkärlek för smååkakor. Innan jag började jobba på konsthallen förstod jag inte storheten i kolasnittar, korintkakor och kanelhjärtan. Vad kan jag säga, det tog ett tag innan jag såg ljuset. Eventuella tvivlare är välkommna till min uteplats för delikat motbevisning. Mina finska pinnar är fan oslagbara.
2. Stickning, virkning, broderi. Och sen använder jag inte skiten. Det är handarbetet som är vitsen. The media is the message.
3. Gnället. Väder, jobbet, personerna som åker på fel sida av rulltrappan, mornar, snabbkaffe, bristen på ridkurser, HM, etc etc in absurdum. Och med känsla.
4. Ringa förståelse för unga människors klädstil.
5. Bryggkaffe i mitt hjärta. Helst med en sån där bryggare som tar sjukt stor plats och som jag därför inte har i mitt kök utan istället en liten tramsig presso, vilket är något otillfredsställande.
6. Hatt. Ok, nu fuskar jag lite, för än så länge har jag inte hittat någon bra. Men jag vet precis hur den ska se ut, och när jag hittar den då jävlar. Då kommer hatten aldrig lämna skulten.
7. Oerhört selektv minneskapacitet. ”Va, nej, det tror jag inte alls att jag har sagt att jag ska göra. Nu vet jag inte vad du pratar om. Vad pratade vi om?”

****
In other news, jag har igen fuskat med bokhylleplöjningen och inte alls läst ut Gulag. Däremot är jag lyckligen uppslukad av genus-, kön- och etnicietsanalysen av Buffy the vampire slayer. Bra skit. Endera dagen kanske jag skrivit något allvarligt sinnat om det hela.

Jag och böckerna, en kärlekshistoria

Jag har hört talas om en sad i Wales som heter Hay on Wye, vilket betyder stad av böcker. Tydligen ska den se ut ungefär som en vanlig walesisk byg, typ, men när man kommer närmre förstår man att alla små affärerna är bokaffärer. Slaktaren, bagaren, ljusmakaren? Alla i hemlighet boklådor. Slottet? Också en boklåda. Enligt min kompis M som var där är internetcafeet också en boklåda. Utan internet, till visst förtret.

Jag förställer mig att om jag skulle åka dit med M skulle besöket gå ungefär såhär:

M: Titta, dansföreställningar!
Jag: böcker böcker böcker böcker böcker
M: Titta, loppmarknad!
Jag: böcker böcker böcker
M: En komedi?
Jag: Böcker böcker böcker-
M: Du hör inte riktigt vad jag säger, eller hur?
Jag: Böcker böcker?
M: Jag går ner till puben
Jag: (sympatiserande) böcker böcker

Föga förvånande har inte M frågad om jag vill föja med dit någon gång.

I alla fall.
Igår var MLI och Therese var här, och vi pratade bland annat om böcker. Om vad man läser, om varför sommaren promt måste innebära läsning av kassa deckare (Jag förstår inte varför värme alltid blir synonymt med förkastlig boksmak. Vad är grejen med det? Och deckare! Helt meningslös litteratur. Värdet i att läsa en bok bör rimligen inte vara att komma till den sista sidan, men i deckargeneren är detta hela premissen för bokens existens. Värdelöst!), och om försommarambitionerna att läsa hela på spaning (orsaken till att det aldrig fungerar ligger förmodligen i att ”det här är en bok jag borde läsa”-utgångspunkten inte är den bästa att utgå ifrån en distraherande varm sommardag).

I kombination med Sofias senaste blogginlägg om att inte äga så jävla mycket skit fick jag lite ångest. Över huvud taget ger konsumtionskritik mig rätt mycket ångest, trots att jag gärna orerar rätt bra i ämnet. Det har förmodligen något att göra med de kopiösa mängder prylar jag inte fattar att jag äger.

Jag köper böcker i perioder, och genomgående i pocket, förutom lyrik då. Inte förräns amanda började jobba på modernista har jag börjat läsa inbundet igen. Det händer mycket sällan att jag bara köper en bok, utan det blir alltid minst tre när man ”ändå är där”. Jag har ett mycket passionerat förhållande till pocketshop, som jag verkligen försöker avveckla men det är orimligt svårt.

För ett tag sedan fick det dock ett abrupt slut. Det var i samband med att min bokhylla tog slut, och jag inte längre fick plats mer flera böcker bakom de andra böckern som jag insåg att jag bara läst kanske dryga hälften av vad som stod i bokhyllan. Vilket natrligtvis beror på mina höga ambitioner men något, eh, sviktande, förmåga att genomföra dem. Jag köper gladeligen Ställd, Onda Andar, Ur könets mörker och Längst Därnere med fullt förtorende för att de kommer att läsas åtminståne den här månaden. Men sen sitter jag i alla fall hellre något av de magasin som jag lyckligen införskaffar på min andra älsklingaffär, presstop, varje vecka.

Nu försöker jag alltså arbeta mig igenom bokhyllejäveln. Det går bitvis helt fantastisk och jag blir hög på allt sjukt bra som skrivs. Och bitivs ganska dåligt. Jag har nu kommit till Anne Applebaums tegelsten GULAG, de sovjetiska lägrens historia. Efter den hägrar dock Fighting the Forces, What’s at stake in buffy the vampire slayer, som är en antologi om klass-, kön-, sexualitet och etnicitetsrepresenationer i Buffy.

Lite fuskar jag, såklart. Idag klämde jag i smyg Aj Människa, Staffan Malmbergs debut om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius. Men sen kompenserade jag genom att plöja Det förkrypmta kvinnoidelalet av Barbro Backberger. En bok som det till min förskräckelse stod mitt namn och året 2003 i. Herregud. Boken är ändå bara 111, sidor, man kan tycka att jag kunde tagit mig igenom den tidigare.

Och jag måste säga att mina ambitioner har åtminståne en förstklassig smak. Inte en enda av tvångsböckerna har varit dålig, eller ens lite sådär halvkass. När jag är färdig kommer jag att vara ännu smartare, men förmodligen något olidlig och vilja pracka på er samtliga mina bästa böcker. Så ungefär som idag, fast med ännu mer ammunition.

Vad är problemet?

Jag missade uppsamlingsklassfesten till förmån för att vara en helare människa under lördagen, då skärgården kallade. Jag ångrar mig inte, men min helt sjukt separationsångestiga sida som jag försöker förneka genom att verka hård som en sten är glad åt att ny utgång erbjuds på ondag.

Jag fattar inte vad dealen är med hejdåande, jag hatar ju det. Hatar att stå still och säga att man kommer höras, bara för att man verkligen önskar att det skulle hända. Hatar att inse alla sista, och att formerna under vilka man har kunnat träffa några som man faktiskt verkligen gillar inte finns längre. Och att alternativet fösa smulor mott emot varandra på nåt beige fik känns jävligt förolämpande. Jag blir helt förstörd av det här. Och ändå kan jag inte riktigt släppa taget. Det är helt enkelt lite oklart vad mitt problem är.

Det är ju liksom inte som att det aldrig har hänt förut. Jag vet ju att varje bekantskap eller vänskap måste sluta med avsked. Det började med Saxnäs -98 och fortsatte med USA-året och har sen bara eskalerat, senast var väl folhögskoleavskedet för två år sen, när jag brutalt vägrade allt hejdåande och körde iväg mot Stockholm med nåt slags mantra om att "ja, men det var fint så länge det varade, man får helt enkelt se det som så". Det var inte heller bra.

Och jag verkar inte riktigt veta hur man gör när man håller kontakten. Det är läskigt, och svårt, och jag glömmer inte bort människor men jag glömmer bort att peta in de i någon slags ny vardag, när den man förut hade inte finns längre. Och efter ett tag, det behöver inte vara speciellt länge, känns det som att det är försent. Som att det finns ett OSA-datum som jag missat. Jag tänker mig att konversationen skulle gå typ såhär:

jag: Hej, det är Terry
personen: Hej...?
jag: Ja, alltså. Från klassen/wik/usa/ridkursen/umgänge of choice. Teresa....?
personen: Jasså, hej!
jag: Ja, hejhej. Hur är läget?
personen: det är fint, lite mycket nu men det är bra. hur mår du?
jag: jodå, det är bra. Blablabla, nåt om vädret.
personen: blablabla, nåt om vad de gör nu för saker
jag: men alltså, det vore roligt att ses nån dag, det var ju sjukt länge sen nu
personen: ja, absolut! men, jag har lite mkt nu, och sen ska jag till prag om ett par veckor och vara där i en måand. Men, vi kan väl höras?
jag: oj, det låter roligt. Men det är klart vi kan höras. Hejdå!
personen: hejhej.

RIDÅ.

Och det kanske inte framstår som så hemskt, och i själva verket förstår jag att det inte är det heller. Men prospektet av det är helt fruktansvärt.

Så jag brukar lägga på alla andra att höra av sig. Jag gör min del genom att meddela att jag visst vill hänga även om jag inte ringer, särskilt kanske om jag inte ringer. Det fungerar, ibland.

(Endera dagen kommer ett inlägg om segling, med bilder också. Golvet måste bara sluta gunga först.)

ETA 13/6:
Det kanske inte framgick från början, men det är ju inte så att jag vill att det ska bli såhär. Eller ens egentligen kanske tror det, om jag ska försöka tänka sakligt på det hela. Men det är så det känns, det är så jag säger det.
Jaja, men vad är grrrrejen då, hör jag er fråga. Jo, grrrrejen kan sammanfattas såhär:
Hejdåande ger mig massiv angst. Därför blir jag kass på att säga saker som "jaja men vi hörs ju, vi kommer ses i sommar eller hur?". Än mindre faktiskt göra slag i saken. Fast jag verkligen vill det. Alltså måste ni göra det åt mig, så att jag efter ett tag kan lära mig att det inte är så läskigt.
Jag gillar ju er. Ok?

En dag för nationen

Idag är en nationaldag. Hela fenomenet nationalag är lite märkligt. Inte lika märkligt som påsken, kanske främst för att den inte håller på lika oprovocerat länge. Men ändå, vad är tanken att vi ska göra? Jag förstår och kan sympatisera med (mot-)demonstrerandet, men det har vi ju redan en dag till.

Ska vi lära oss att på ett skamlöst vis vifta med flaggor utan att samtidgt skrika "Sveeeergieeee sha na na na naaaaaa" och kolla på killar som förlorar i fotboll? För det är jag inte säker på att jag vill, ärligt talat. Jag förstår inte alls tankarna om att vi måste bli stoltare svenskar. Varför måste vi det? Är det inte skitbra att det här landet inte hyllar konstiga saker på premissen att de är svenska? Finns det verkligen inte något bättre att vara stolt över? En konstruerad gemenskap uppbyggd av Zlatan (fast bara ibland), Melodifestivalen, Christer Fuglesang och en Carl Larsson-idyller på näthinnan.

Jag vill inte lära mig att vara en stolt svensk till tonerna av Magnus Carlsson. Jag vill inte gilalalala läget ihop med en massa andra som jag bor i uppskattningsvis samma del av världen som. Det ger mig obehagliga konnotationer. Vi är väl ett sekulariserat och förnuftigt land, måste vi verkligen piska upp nån slags nationstro såhär på senare år.


***

Gårdagens maratonklassfest satte sina spår. Idag är jag lite skakis men fortfarande obestämbart full av kärlek för mina klassisar. Det är fint.