Haters will hate.

Saker jag inte fatttar vitsen med:
Sex and the city. Alltså, jag gillade den (vad jag minns) när den gick, men hela grejen med att ha boxen och se om den och reviva en massa minnen - den är ju alldeles för ojämn för det. Visst finns det enstaka episka avsnitt, men som helhet är det en helt obegripig hype.
och relaterat - cupcakes.
I kampen mellan donuts och cupcakes kommer alltid donuts att vinna.
Flipflops. Med risk för att låta som en shortshatare* så - det här är inte ett par skor. Det är ett par skydd, att ha mot sunkiga duschrum på friskis eller supervarm strand på charteort. Jämförbara med såna där blåa smutsskydd som finns på statliga och kommunala inrättningar om vintern. Inte skulle du traska runt i de, vavava? Nä, juste.
Malmö. åååh det är så himla aaaavslappnat här, ingen hets, inga hipsters, bara dreadheads och kulturell harmoni. Klipp dig och skaffa ett jobb för fan. Och spotta ut gröten innan du pratar.
Fjärilar. Men det har vi ju redan. De är håriga och inte ett dugg harmoniska och i största allmänhet precis som alla andra insekter - vidriga.
September. Ok, hon är rätt snygg, så möjlightvis som stilikon då. Men varje gång jag hör musiken är jag övertygad om att hela hennes framgång är en konspiration för att kolla hur långt kan hypa något dåligt innan någon skriker om kejsarens nya kläder.


*stofiliär person som hatar shorts i stan, och särskilt mycket på dudes.

pick me. choose me. Anställ me.

Varning: ett jättetråkigt och gnälligt inlägg följer nedan. Långt som synden är det också, och förmodligen utan någon som helst intressekvot förutom möjligtvis för andra journalister, men ärligt talat knappt det.

I morse vaknade jag till samtalet som en gång för alla dödade min jobb-strategi "säg vad du vill ha* och acceptera inget annat". I morse ringde nämligen min personalchef** och gav mig "hej-du-kan-få-det-här-som-är-precis-allt-det-som-du-sa-att-du-inte-ville-ha***-eller-sticka"-samtalet.
Jag blev bitter och ledsen och less. Allihopa känslor som jag helst inte vill låtsas om.
Och ja, jag tycker att det är ASTRÅKIGT när folk i branschen pratar om hur sugig branschen är, det visste vi alla när vi gav oss in på det, passar det inte så sadla om till en freakin' pr-konsult då och quit your whining.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte hur jag inte ska kunna ta det personligt.

På alla andra ställen där jag inte fått jobba kvar (fem tidningar, sex med denna) har jag inte haft några problem med att förstå varför jag fick gå efter LAS-perioden. Det har varit nedskärningar, det har varit många andra extremt duktiga som inte heller fått jobba kvar, det har över huvud taget inte talats om inlasning.
Men det var annorlunda nu. Andra blir ju inlasade. Andra får jobba kvar på natten. Andra har normala scheman. Andra person som inte alls är eoner av mad skillz-poäng från mig i duktighet på jobbet. (Och alltså, det låter drygt eller tycksyndomigt, men jag är rätt bra på att bedöma min egen förmåga. Man blir det av att inte få några som helst utvärderingar av chefer, vilket man som vikarie typ aldrig får. Jag har inga problem att objektivt avgöra vilka som är duktigare, snabbare och mer kreativa än vad jag är. Och vilka som inte är det.)

Varför får de jobba när jag inte får? Vad ska jag egentligen göra för att få en fast anställning? Jag har (och här kommer det, ett självförhärligande pityfrenzy, håll i hatten) jobbat röven av mig den här sommaren och våren. Först under våren när jag inte hade ett normal schema utan tog varje inringning jag fick och ställde in alla dater jag hade till förmån för jobb.
Sen under sommaren när jag utvecklade hjärtklappning och magkatarr för att det var så SJUKT HÅRT där ett tag, jag jobbade mer intensivt än jag nånsin har gjort förut - och jag var bra på det. Jag blev till slut skitbra, i alla fall med vikariemått mätt.

Men om det inte räcker vet jag inte riktigt vad jag ska göra, för det finns inte mer än så här. Och jag vet att jag inte ska ta det personligt, men jag förstår faktiskt inte hur. Jag har världens roligaste jobb, jag bryr mig sjukt mycket om det, det är klart att det känns att bli ratad. Mitt känsoregister varierar mellan att vara scenen i Grey's anatomy där Meredith säger "so pick me. Choose me. Love Anställ me", och scenen i Erin Brokovic när Erin ryter att "this is my work, don't tell me it's not fucking personal".
Ganska ostigt skriven, känner jag mig alltså.

Det var väl bara det. Om någon har ett jobb till mig kan ni väl säga till. Hepp.

*fast jobb på Expressen enligt schema, inga inhopp, inga andra tidningar
** som i förbigående sagt precis som alla personalchefer inte alls vet hur jag jobbar eftersom han aldrig sätter sin fot på redaktionen
***fast jobb men inhoppskontrakt med garantilön på flera tidningar, inget schema, alltid vara beredd att hoppa in samtidigt som man tjänar betydligt mindre än man gör som heltidsanställd med schema.

Oh, ew!

Ok, snabb uppdatering för att korrigera föregående inlägg:
När man städar - dra gränsen vid dammsugning. Jag har just rensat duschavloppet i mitt badrum för första gången sen jag flyttade in för fem år sedan.

Det var ungefär det äckligaste jag gjort. I hela mitt liv. Och då har jag ändå tömt latrintunnor till utedass i Blerickenstugan på Marsfjället. En grå, trögflytande sörja som kändes flottig att ta i genom handskarna, och med klumpar av hårbollar och något som jag gärna vill kalla för grus för att slippa tänka på vad det annars kan vara. Och lukten - lukten!



Ew!

Och nu: tanken på att det förmodligen ser lika dant ut I MITT KÖK. Kan aldrig mer laga mat.

like a full grown woman might

Hej på er.
Så här dagen innan löning tycker jag att vi slår till på ännu ett Billiga Sätt Att Underhålla Sig Själv På-inlägg.

Topp fem billiga sätt att fördriva en onsdag på*
- Städa. Man känner moralisk överlägsenhet, och förutsatt att man redan äger en dammsugare kostar det ingenting. Betyg: två getingar.
- Hänga i ett stall. Man blir glad, det luktar gott och det tar sjukt lång tid. Obs att man gärna måste känna stallet lite innan, det är inte helt kosher att bara knata in i ett stall och gosa med någons häst. Betyg: fyra getingar.
- Ligga. Kostar möjligtvis en cigarett efteråt, men annars ett optimalt innan lönings-nöje. Betyg: fyra getingar.
- Träna. Har man ett träningskort så är det ju bara att sätta iväg och dra i snören som sitter fast i väggen eller vad som nu är ens kopp te. Annars får man försöka låtsas att man är en harmonisk människa som bara äääälskar löpning, så himla ENKELT ändå, bara snöra på sig skorna och köra. Tyvärr är det ju dödens tråkigt. Betyg: överkorsad geting.
- Laga mystery casserole, dvs mat på vad man hittar i ens kyl och/eller frys. Otippat tillfredsställande. Man gräver fram något som liknar Ötzi, ismannen, ur frysens mörkare vrår, och det visar sig smaka utmärkt tillsammans med oliver, kapris, dijonsenap och quinoua. Betyg: tre getingar.


In other news är det fortfarande shortsväder ute, jag är rastlös och planlös och räknar ner dagarna tills jag åker till Barcelona. Tills dess är det er allas uppgift att underhålla mig samt distrahera mig från det faktum att jag är arbetslös om exakt en vecka. Ok? Ok.

*och en tisdag. och en måndag. Eh.

Borgarklassens diskreta charm.

Identiteskrisen som infinner sig när man inser att man verkligen, VERKLIGEN är sjukt sugen på en Barbour-jacka.

Är det en försenad effekt av flytten till Solsidan i tonåren? Är det ålderdomen? Är det det nya borgerliga Sverige som satt sig på min annars så oklanderliga smaklökar?  Är det något ännu värre, och i såna fall - kommer det att utvecklas så att jag en vacker dag sitter där med pärlörhängen som är äkta och sån där vidrig quilted jacka och vilja inreda hela mitt hem med saker från Lexington? DETTA ÄR INTE OKEJ.

Dessutom är Barbour-jackor är väldigt mycket dyrare än manchesterbyxor från Myrorna, vilket var det snyggaste jag visste för sådär en tio år sedan, eller tolv, som om det ska fortsätta på det här sättet måste jag även bli mäklare och/eller adlig. Fan.

Barbour, liksom. Wtf.

let him go easy.

Alltså. Att jag inte var på Way out West och såg det här är inget annat än skandal.

transfixed but untransformed

Säkert hösttecken:
Den lätta känslan av panik över att sommaren redan är över,  och efterföljande maniska inbokande av  presumtivt roliga saker att göra, för att inte allt ska kännas som att det är över innan det ens startat.

Ackumulerat so far:
Skärgårdshelg i stuga
Femdagarssemester i Barcelona
Noren-pjäs på Dramaten
Angels in America på Stadsteatern
Seglingshelg i september
Seglingshelg i oktober

Fler tips på andra, och gärna mindre dyra, saker som jagar bort höstkänslan  - eller i alla fall byter den mot en angenäm dito - mottages tacksamt.
Typ tacksamt i alla fall.

(Disclaimer: jag gillar alltså hösten, IGENKLIEN, bara inte riktigt i början av augusti.)

DU kan vara en skabbig chick.

I dag, på kungsholmen:
Liten flicka i rosa klänning och prinsessdiadem springer gatorna fram och skränar "Nuuuu ska bloooodet flyyyyyta, NUUU SKA BLOOODET FLYYYYYYYTA".
Det finns hopp om framtida generationer, hörni.

***
Några minuter senare pratar jag med min första person som utan att blinka använder uttrycket "shabby chic", på fullt allvar. Dör lite inombords. Det finns inte något som helst hopp om mänskligheten.

Farorna med att läsa

I morse vaknade jag av att kattgrannen* ringde och undrade om jag levde. Hon är på landet och jag tittar till hennes lägenhet, men efter det senaste sms:et ("Kan väl inte tänka mig att mina krukväxter överlevt sommaren?") glömde jag att svara. Detta är, som alla som känner mig, inte ovanligt, mellan tre timmar och tre dagar är nog medeltiden för svarsintervallet. Men kattgrannen hade varit på landet och liksom alla svenskar tydligen gör på sommaren överkonsumerat deckare, varför hon omedelbart drog slutsatsen att jag förmodligen hade blivit dödad eller bortrövad eller nersövd av nån som gömt sig i hennes tomma lägenhet och bara väntat på att få överfalla mig när jag kom inte för att vattna en murgröna. "Man vet ju aldrig", tydligen.

Själv har jag läst grymt mycket Dorothy Sayers, och måste därför beklämmande ofta bekämpa impulsen att använda uttryck som "Tusan också!".

Mer om sommarens böcker kommer inom kort. Stay tuned kids.


*Kattgrannen = Kvinna som bor i lägenheten bredvid mig och har världens tjockaste katt och en otroligt stilig och borgerligt inredd lägenhet. Eller våning, kanske. Kvinnan är möjligtvis universums mest exemplariska granne, bryter lätt på norska och matar mig med vin och trädgårdsmöbler för tack för att jag sporadiskt vattnar hennes krukväxter eller passar hennes tjockiskatt.