Bitch, bitch, bitch, bitch, bitch.

Uppdatering:
Det gick ganska bra.
Tåstatus: Röda, vilket är att föredra framför vita eftersom de då ofta är förfrusna.
Lilltåstatus*: Rörlig men okänslig. Godkänt.
Lungstatus: Kännbara men inte värkande. Fler halsdukar kan behövas.

Däremot borde Doktor Martens komma med någon slags varningstext. Gjorde två spektakulära ramlingar på väg till bussen från stallet, och en tre meter lång kaning då jag ändå medelst vildsint viftande lyckades bibehålla balansen. Inte värdigt. Skor borde inte få se ut som vinterskor och sedan inte alls visa sig vara det.

***
Annars: Det stör mig något att Mediasverige uppenbarligen förväntar sig att dess konsumenter punktligen tappar allt minne ungefär en gång om året. Eller snarare, förväntar sig att deras konsumenter har ett närminne som är exakt 12 månader långt.
Annars skulle vi väl inte VARENDASTE år behöva läsa knäcken Adventskalenderns historia (härrörde från tysklands 1800-tal), Så farlig kan skridskoisen vara (inklusive inlopp-utlopp-avlopp-ramsan), Så pluggar du till högskoleprovet (gör gamla högskoleprov och läs böcker) och Gymnasievalet - nu svårare än någonsin (stackars nior - nu kan man välja på så häääär många skolor och linjer och inriktningar).


Vintern gör mig folkilsk.


*lilltån förfrusen nyår 2001 på en fjälltopp i Lappland när jag stod och väntade på en skoter som skulle ta mig ner till stugan igen lite för länge.

Dress me up

Morgondagens outfit:

Det ska tydligen bli minus arton grader i morgon. Jag skriver det igen, för den dramatiska effektens skull: MINUS. ARTON. GRADER.

Jag tacklar det med långkalsonger, ragggsockor, ylletröja och dubbla långärmade t-shirts. Men det är lite som att slåss mot istiden med en bictändare.
Återkommer med rapport om hur det fungerade.

(Varje år minns jag hur sjukt svårt det är att försöka se snygg ut under vinterhalvåret. Det är liksom sex månader av att vara varierade grader av ful. Vi har hittills kommit till graden statiskt hår, men ännu inte helt krackelerad hud. Återkommer även i denna fråga för vidare utveckling).

Your weary head to rest

No sun--no moon!
No morn--no noon!
No dawn--no dusk--no proper time of day--
/..../
No warmth, no cheerfulness, no healthful ease,
No comfortable feel in any member--
No shade, no shine, no butterflies, no bees,
No fruits, no flowers, no leaves, no birds,
November!
Thomas Hood

Nu börjar det jävliga.
Egentligen är det inte så mycket själva november som jag har problem med, som att det är början på... well, på slutet. Början på 1000 år av ensamhet, början på iskyla som sipprar upp genom fotsulorna, början på mörkret.

Därför behöver man distraktioner. Distraktioner, och eskapism.
Detta har i år erbjudits i form av Amsterdam-resa (åh! Amsterdam. Vad fin du är, lilla stad. Vad mycket kanaler du har, nästan överallt. Och lägenheter med femti meter i tak överallt. Och konst. Och affärer. Och knark. Och prostitution. Och mat. ), vilket tillfredsställde eskapismbehovet något.

Vi landade till ihärdigt snöande.
Som tur är var distraktionen omedelbar.

I går firade nämligen stora delar av Stockholms litteraturintelligentia att Brevnoveller fyllde ett år. Det var storslaget, komplett med DJ:s med partyhattar, Love Antell på scen som vägrade att sluta mellansnacka, Peter Moren med en orgel, tårtbonanza, ballonger och paket med blommigt papper. Mina snyggaste skor fick följa med, varför jag i dag inte bara är helt under isen mentalt (förlåt nya fina jobbet, jag är en dålig vikarie) utan även knappt kan gå.
Och så himla värt det ändå.

I dag erbjuds distraktion i form av masssiv bakfylla, även om det är tveksamt om det verkligen är distraherande och inte snarare förstärkande, samt nagellacksmålning. Det känns lagom.


No-vember.

Hello love

Hej lilla bloggen, förlåt för att det var så länge sen sist.