Halo, halo, halo, heeeeejlo- oho

I dag fyller min storasyster 30 år. Jag har därför tänkt en del på Miniver. Miniver är en som blev helgonförklarad genom att kasta en kam på djävulen.
Jag tänker mig att det utspelade sig ungefär så här:
Miniver: Ack, jag sitter här och kammar mina gyllene lockar! Djävulen: Aha, jag ser en jungfru som är nära att tillfalla mig genom sin fåfänga!
Miniver: Well, ärligt talat så är jag ju faktiskt sjukt het.
Djävulen: Miniver! Skåda din mörke mästare!
Miniver: Vad är detta för osedligt intrång? istället för min jungfru Lucy ser jag Lögnernas fader här i min budoir!
Djävulen: Well, om man ska vara petnoga så jag kallas också Satan, Lucifer, Hin håle och en del annat som upphovsrättsskyddats se 2000 fkr.... Men vem räknar. Anyway. Skåda ditt öde, Miniver!
Miniver: Huh.
Djävulen: Kom i mina armar, vi lever ett liv i dekadens och synd tillsammans! Jag lovar dig guld, gröna skogar, och ett obegränsat utbud av lågprispocketböcker!
Mildred: *kisar, siktar*
Djävulen: ok, jag har inte hela dan här. Vad säger du?
Miniver: Invånare av underjorden! ÄT KAM!

Orsaken att jag tänkt på Miniver är att jag tror att jag har varit henne i ett tidigare liv. Jag måste nämligen ha gjort något riktigt jävla spektaulärt bra för att förtjäna en storasyster som Sofia. Och har svårt att se att det är i det här livet, där min uppgift mest verkar bestå av att vara lång och lite svajig och vara entusiastisk. Som ett träd, med en entusiastisk uggla i sig. Och som helgon kommer känner jag mig mer besläktad med Miniver och hennes kam, än med alla de där med uthuggna ögon och ihjälbrända hjärtan och andra våldsamheter.

I dag fyller min storasyster 30 år.
Det går givetvis inte att föreställa mig ett liv utan henne. Jag har över huvud taget svårt att andra människor klarar sig genom livet utan syskon. Hur klarar ni familjesemestrara, eller hell - familjemiddagarna? Vem har ni som sett nästan allt som har hänt er, och kan tolka vad ni gör med det i åtanke? Vem lånar ni kläder av, vem har ni utvecklat så interna skämt med att de inte lägre går att härröra från något verkligt fenomen, vem beundrar ni mest av nästan alla, vem kommunicerar ni med med hjälp av höjningar på ögonbrynen?
Att man överlever utan storasyskon är ett mindre mirakel, och alla som lyckas förtjänar något slags pris. Jag vet att jag är jävligt nöjd med att inte ha behövt försöka.


Till höger världens bästa, since 1980.

Miniver, alltså. Bra jobbat.

Birth, school, dole, angst.

Söndagar blir aldrig riktigt bra. Det spelar ingen roll om man hanterar den genom att springa på 20 vernissager och äta timslånga bruncher och avslutar med bio, eller om lindar in i täcket och inte går upp över huvud taget. Det blir ändå inte bra.
Det har egentligen väldigt lite att göra med faktumet att helgen är slut och arbetsveckan väntar. Mitt jobb är fantastiskt, jag förstår att det är provocerande eller möjligen löjligt men jag tycker det fortfarande. Det är askul att jobba.Dessutom är det inte vecko-budet, jag får fredagskäsla när jag går av skiftet, vilket kan vara en onsdag.

Men söndagsångesten flyttar inte på sig.
Det börjar med alla miljoner delar tidning som både SvD och DN och hela världen tror att man har lust att läsa.
Det implicerar en söndagsmorgon, nej, det kräver en söndagsmorgon, som matchar både DN söndags tjocka bibel och kulturdelen och dessutom DN jävla Bokördag som man inte hann igenom igår utan ligger bland knäckesmulorna på köksbordet. Övergivet anklagande. Se fortsätter söndagen att kräva långa härliga promenader i tumvantarna, jag tror anorakpopgruppen Edson har gjort en jävligt provocerande låt om precis det, och nyinköpta gladiolus, och lagandet av mustiga grytor som dessutom räcker till matlåda.

Istället får man som glasfiberkli över hela huden, man är rastlös men oengegerad, lakanen är obekväma mot kroppen, man river sig på fingernaglarna och ingenting hjälper.
Det hjälper inte att träffa folk. Det hjälper inte att gå på promenad. Det hjälper inte att sova. Det hjälper inte att titta på totalt eskapistisk film, feelgoodfilm eller ångestfilm. Det hjälper inte att supa till, eller läsa En God Bok.
I.N.G.E.N.T.I.N.G. H.J.Ä.L.P.E.R.
Det är bara att vänta ut södagsjävlen, för även det dygnet har bara 24 timmar äveno m de är jävligt långa. Och till slut är det måndag, och lugnorna kan andas lite lättare och rummets väggar slutar luta sig in över en och sakta, sakta, kommer den välsignat hanterbara vardagen igen.

Och det är så konstigt, för trots att söndagsångest är helt vedretaget tycker jag aldrig att jag ser någon i Vasaparken som ser ut att lida.Det kanske inte syns på mig heller, jag vet inte. Men det gör det ändå ensammare.


Det hjälper lite att inte lyssna på Rilo Kiley, typ.

Oh, ew!

Vi har haft någon slags provning av produkter med nya otippade smakkombinationer på redaktionen. Där finns guldkorn som Singoalla kladdkaka (doppa i kaffe och upplev himmlen) och glass med mynta och fikon (låter pretto - smakar pretto. Pretto good.)
Men där fans också godisets motsvarighet till djävulens avföring - plopp lakrits. Jag är rätt säker på att produkten funnits förut någon gång, men jag kan inte hitta det någonstans på the internetz så då stämmer det säkert inte. Men nu finns det i alla fall.
Frågan är varför. Jag utfärdar härmed en varning till bloggens alla läsare. RÖR DET FÖR GUDS SKULL INTE POJKAR. (det där var ett internskämt, men jag tror bara Amanda och Sofia fattar det).
Jag har lidigt så att ni slipper.
Fyra kollegors idoga tjatande fick mig att mot bättre vetande smaka. Ett episkt misstag, i klass med "before I kill you mr spy, let me i elaborate ways show you how the destruction device works - including its one and only flaw, sensitivity towards human breath"
Episkt misstag.
Jag kräktes lite i munnen - vilket ändå var en godare smak än den som plopp lakrits framkallade.

Dessutom låter plopp som när man bajsar. Varför vill man äta sånt godis?

Kul på jobbet.

Saker man gör när man är stressad på jobbet men inte kan göra något för att reportrarna vägrar lämna sina texter i tid:
- läsa hypotetiska vinnar-artiklar, dvs artiklar skrivna/påbörjade i förväg i händelse av att artisten xxxx vann schlagerbonanzan. Finns på alla artister. Det ligger något fascinerande över saker som är skrivna på ett torrt rapporterande sätt, fast rapporterande om saker som inte hänt. Det blir en märklig skönlitterär känsla.

- boka in tusen träningspass till nästa vecka. Total hybris råder, eftersom jag är uppjagad och på gång. Inbokat so far: söndag konstig afrodans (nej, jag vet inte heller), måndag vanlig dans, tisdag hård konditionsträning, onsdag koreografi och kondition, torsdag kampsport och ev skivstång kondition. Stoppa mig juni.

- gräma sig över att jag inte vann vinnartippningen - ALLS - men ändå vara rätt nöjd med att timoteij inte komm tvåa.

- okynnesfrilägga Salem Al-Fakir. För man vet ju aldrig. Han kanske ska in någonstans. Och han har ju ett väldigt besvärligt krulligt hår att frilägga. (Som redigerare önskar man att alla människor som ingår i något slags offentligt rum skulle utveckla Fredrik Reinfeldt-frisyr. Alterantivt Jennifer Love Hewitt.)

-utveckla spänningshuvudvärk.

Uppdrag: hypa, del 9.

Nu kommer vi till ett lite sorgligt kapitel.

Lattefascisten var en jättebra idé. Det är fortfarande en jättebra idé. Tanken var att jag och Odi på ett lagom drygt och självgott sätt skulle recensera stockholms latte-utbud, eftersom vi båda är konnässörer av rang och jag dessutom jobbat som barista. Tanken kläcktes någon gång när vi än en gång rantat över oskicket att lämna mjölkkannan under ångaren för att gå iväg att diska när mjölken ska ångas, eller varför kall latte smakar bebis.

Tyvärr slutade det vara roligt efter ett litet tag, och ingen av oss verkar kunna uppbåda tillräckligt med entusiasm för att återuppta vårt fascistoida tyckande. Det är synd, eftersom vi var jävligt smarta och roliga, och eftersom vi behövdes. (Behövs!)

Läs om Levinskys, Espresso House, Vurma och de andra ställena vi ändå lyckades recca här.

Next up att hypas: en blogg om smoothies.

Snor + böcker = sant

Jag är hemma igen, benmusklerna överlevde alperna (jag vill säga övervann, men jag har fått höra att granit är mer bestående än även mina lårmuskler så I stand corrected) och nu har jag blivit förkyld.
Jag klagar, så klart, för jag hatar snor och jag hatar att vara konstant medveten om mina bihålor och jag hatar att känna mig äcklig. (Jag har till och med vägrat träffa pojkvännen på grund av att det känns som att jag är inlindad i ett snorhölje, lite som innan en uruk-hai föds ni vet*, inte så hångelvänligt). Men även om jag är djupt hatisk mot förkyldningen så lite gillar jag vad den lyckas göra med mig, som inget annat lyckas. När jag är sjuk är nämligen enda gången som jag lyckas med att stanna hemma och göra nästan ingenting.**. Jag har läst skitmånga böcker, och engegerat mig i mina fingernaglar.

Utlästa böcker:
- Fågeln som vred upp världen (700 sidors intensiv njutning, nu går jag runt och tror att hela världen är full av symboler och att ingenting jag upplever är riktigt verkligt. Älska alice i underlandet-känslan.)
- Mullvaden (brittisk spionroman från 70-talet. Fick mig att idka persedelvård, det är något med brittisk böcker som får mig att vilja vara lite mer pråper.)
- Dead to the world (ganska bra vampyrer, ganska dåliga sexscener)
- Purpurfärgen (varför har jag inte läst den här förut? Det är helt och hållet obegripligt. Känns som en given högstadie- eller möjligen gymnasie-läslistebok.)

Fingernagelfärger, so far:
- pearly white
- himmelsblåa
- dragon
- summer red

Jag blir snygg, och beläst. Minus att jag är en uruk-hai, då.

Och pe ess så har jag inte glömt bort uppdrag:hypa, det är in making. Jag bara tappade lite fart.

* så här, för er som inte vet:

Snor!

** Eller alltså. jag jobbar ju, för tydligen har mitt skolkande i ungdomen gjort att jag nu inte kan vara hemma ens när jag verkligen är sjuk, eftersom jag tänker att ingen kommer att tro mig. I stället nyser jag konstant och bygger snorpappersberg i papperskorgarna. Charmant, på det hela taget. Men förutom jobbandet så gör jag nästan ingenting, och jag jobbar ju bara om nätterna. So there.