Ett inlägg om vädret.

Om jag nu inte får snö på första advent, så känns dimma ändå som ett helt okej alternativ. Samma känsla av inbäddning och diffusa ljus, och det är inte cp-kallt. Fast pulkaåkningsmöjligheterna är förstås minimala.

Trevlig första advent, hoppas ni äter er egen vikt i lussebullar och blir trevligt söndagsfulla på den romspetsade glöggen.


En av de bättre grejerna med julen.

Aero-robotics

Okej, så det här med träning. (har jag förresten berättat om mina traumatiska gymeskapader?) Så jag har ju som tidigare nämnt börjat träna på Friskis. Det är helt okej, man får applåder och alla ser lika dumma ut när de hoppar upp och ner och så småningom blir man faktiskt starkare.

I dag, däremot, har jag varit på AEROBICS, på friskis. Jag måste skriva det med versaler, för det är så otroligt sjukt. Ärligt talat, vem kom på det nament. Vad har det med aero att göra? eller robotar? Eller vad man nu associerar till. AEROBICS på friskis är nämligen inte riktigt som den vanliga hederliga jympan med j.

Bakgrundshistoria:
När jag var typ 11 gick alla på AEROBICS. I Janes Dansstudio, närmare bestämt. En kille som hette Oskar och var otrolight het och gick i högstadiets fame-klass var instruktör, så det är möjligt att det var mest därför vi gick dit. Men där var vi i alla fall och hade gråmelerade t-shirtar och cykelbyxor på oss och lärde oss skip och step och step touch och great wide och andra konstiga termer. Man hade nu kunnat tro att saker skulle ha ändrats sen dess - but no. Det är fortfrande skip och step touch och höga hästsvansar som gäller på AEROBICS-klassen.

Tillbaks i verkligheten:
Jävlar i helvete vad jobbigt det är. Och man måste koncentrera sig, för det är råsvåra stegkombinationer som de bara fortsätter att bygga på, och man kan absolut inte ge upp för då kommer man aldrig nånsin tillbaks in i det. Det går alltså inte riktigt att göra sig lustig över folk som tränar AEROBICS, trots att man gärna vill, för de är uppenbarligen supermän och superkvinnor, med muskler av stål och kondition som en hamster på speed och koodinationsförmåga som en hel balettakademi.

Jag passade, som man förstår, inte helt och hållet in. Men jag är lite sugen på att också ha kondition sån där överjävligt bra kondition och koordination, så det kan hända att jag måste gå dit igen.

(Om jag får komma in. Det kan nämligen också hända att jag råkade fälla någon av mina medmotionärer under en viss sekvens. Det invovlerade hopp och sparkar och rörelse runt i en cirkel samtidigt, och det var lite mer än jag kunde hantera.)


Råjobbigt.

Du kan kalla mig Red

Jag har kommit fram till två saker som jag har otroligt svårt för den här hösten, och det är lite jobbigt. Sammantaget gör det mig nämligen till en av gubbarna med högt knäppt skjorta som tycker att hippien ska klippa sig och skaffa ett jobb. Jag är pappan i that 70's show, jag är det man gjorde revolt mot, jag är oförstående och osympatisk, och jag tänker inte lyssna på vad du säger för du har långt hår.


Where's my pot roast, woman.

Jag får nämligen, har det visat sig, svåra utslag dels av personer som gnäller (ååh jag är så trött, ååh jag tror jag håller på och bli sjuk, ååh det är så mycket att göra, ååh jag har så lite pengar, åååh mitt liv är så tråkigt. VADSKAJAGGÖRAÅTSAKENTYCKERDU. Ändra på skiten eller bit ihop.).
Och dels personer med kvasiflummig livsinställning (åh jag är så kreativ och jag läser paulo coelho och gillar yoga och andlighet och Att Komma Bort Från Konsumtionshetsen, och Jag Går Min Egen Väg, NEJDETGÖRDUINTE du har bara råkat snubbla över Alkemisten och upptäckt att det finns mer än din bostadsrätt i innerstan som du nu inrett med mysiga kuddar. Herregud, öppna en till bok och gå vidare.)

Jag pallar inte skiten. Jag vill bara slå dem i huvudet och vänta på att de ska växa upp, läsa lite fler böcker eller kanske en dagstidning, och sluta tycka att fjärilar är vackra. Fjärilar är creepy äckliga håriga djur och delfiner är inte smarta och att du har en stickat kofta från Odd Molly gör dig inte mysig, och det är inte synd om dig för att du måste jobba för det måste alla.

RETARDS.


Ett motto att anamma.

ETA:
Jag skulle gärna önska att jag var Sue Sylvester i stället, men ärligt talat är jag inte säker. Jag saknar till exempel en megafon.

No jävla homo.

Ett allmänt påbud utfärdas härmed:
Inte riktigt än, men ganska så snart, kommer det inte längre vara roligt att skjuta in "no homo" i varannan bisats. Märk väl, det är fortfarande väldigt kul. Men ganska snart, jag skulle uppskatta det till ungefär nästa tisdag, kommer det att sluta vara roligt och börja vara störigt. Lite som att det inte längre är roligt att inflika "verklighetens folk" lite här och var för att visa att man är med och medveten, längre.
Ok? Ok.

Och nu något helt annat.

:
Har ni tänkt på att granen på Odenplan är helt sned? Den lutar mot tunnelbanetaket till. Det gör mig oroad, men får mig samtidigt att tänka på en pjäs av Jonas Gardell, så det får ändå se som en vinst i slutänden.

Don't tell them your name

I morgon ska jag på begravning. Jag har gjort en otroligt märklig facebookstatusuppdatering om det, om jag såg den skulle jag inte veta vad jag skulle göra med den, med den informationen, och förmodligen tycka att det var lite störigt. Men jag tänker på det hela tiden och det är konstigt att ingen vet det*. Nästan ingen.

Oktober blir november och min musiknostalgi går från Belle och Sebastian till Deathcab for Cutie, jag har Sofis Mode-boots och en nu tung kappa och det är mörkt nästan jämt. Varje morgon vaknar jag i världens största och vitaste säng med armarna hårt lindade om kuddarna, dagarna är som små pickande fågelhjärtan och taxin hem från jobbet är ett streck längs orangea nattgator. Ibland låter mina andetag inte som mina egna, ett pipande i luftvägarna jag inte känner igen, och när jag går förbi en spegel förstår jag inte vad jag ser. Sofis mode-skorna och en känsla av overklighet och om ett par timmar är begravningen.

Så här ser Sofis Mode-skor ut, ungefär.

*det är inte hemligt, bara något som är svårt att langa upp i en konversation om läget. Liksom.

An excuse for slutting out.

Det här är varför man, trots att det är askul att klä ut sig, ändå har problem med hela Halloween-grejen.

(nej, det är så klart inte för att det är "en komersiell amerikaaaaaaaansk högtid", hata slentriandissar av USA, mer om det och om kärleken till dunkin' donuts och starbucks och hatet mot hela hm-kvarter en annan gång)


Sexig zombie?