oh yeahlp

Om jag tog studenten i år vet jag vad jag skulle ha på de där skyltarna som hänger kring staketen på flaken. Förra året såg jag skrämmande dåliga slogans som vi är eliten resten är skiten och SP3A 4-ever. Men årets givna är naturligtvis rader från Markus Krunegård.

Med skygglapparna på in i framtiden
den ständiga rädslan att bli påkommen


Åh den ljusnande framtid, etc.

(Eventuella besökare som hittar hit genom att googla på musik + student eller flak + student kan kolla här för att se vad ni bör spela för nåt på ert flak för att kunna ha någon form av anständlighet kvar i kroppen efter utspringet.)

Problemet med skenobjekivitet, eller: Trots att jag är en ko

Inför 1 maj pratade jag med en tjej på redaktionen om det här med att demonstrera. "Ses inte på med blida ögon", menade hon. Ifrågasätter saklighet och opartiskhet, etc etc.
Jag blev lika ställd som när jag gick på JMK och fick reda på att man som journalist inte kunde vara politiskt intresserad och nyhetsreporter samtidigt.
Att tro att objektivitet garanteras genom att journalisten inte betalar medlemsavgift greenpeace/går med i en manifestation mot nazism/aktion of choice känns halsbrytande naivt och oerhört främmande. Som om själva avsaknaden av handling gjorde att man har det moraliska på det torra, och nu inte behöver diskutera saken längre.
Jag förstår att det är praktiskt och mer hanterbart att förhålla sig till sitt yrke vs sitt patos på det här sättet, men jag förstår faktiskt inte hur man kan bara nöja sig med det.

Att ens helt oproblematiskt använda ord som objektivtet när man talar om journalistik idag är också märkligt, för övrigt.

Idag tänker jag manifestera för papperslösas rätt till vård. Trots att jag är journalist.
Och det tycker jag att du också ska göra, vare sig du är bagare eller arbetsterapeft. Jag lovar att inte hålla ditt politiska engegeman emot dig när jag äter dina winerbröd.

Let all the children boogie

En av mina bästar på gymnasiet, E, har blivit gravid. Hon är ett år yngre än jag och bor i Avesta. Givetvis inträdde omedelbart grav ångest vid beskedet. Jag vill inte ha några barn, jag tycker inte ens värst mycket om barn, och jag vill inte alls bo i Avesta. Men ändå.

Jag och Amanda hanterar den nya informationen såhär:

10:04amAmanda
hur var det med E btw var det hemligt?

10:05amTeresa
nejdå
hon ba "då hade jag ju inte sagt det till dig". typ.
eh.
liksom

10:05amAmanda
HAHAHHA

10:05amTeresa
hon blandar uppenbarligen ihop mig med vanten.

10:29amTeresa
hon kanske kommer på lördag
eller hon kommer helt säkert, men måste gå tidigt pga evening sickness

10:34amAmanda
okej, usch stackarn
ja, jag kommer ju sent pga bokia sickness

10:38amTeresa
också en fruktad sjukdom.

10:45amAmanda
ja, precis som graviditet...

10:47amTeresa
HAHAHAHA.

10:49amAmanda
jag brukar annars tänka att det är bra att andra skaffar barn så att jag slipper. Så att det finns andra som kan betala skatt när jag är pensionär

10:50amTeresa
en mycket sund inställning.

***

In other news frågar gmail i sin riktade reklam mig om jag är singel, över 39, och trött på alla unga singlar. För i såna fall, meddelar de i all välmening, finns det tejting och kärle bara för vuxna på 39plus.se

Tack som fan.


Det enda jag egentligen verkligen gillar med kids är alla apsnygga kidskläder.

Tack som fan.

Jag har den senaste tiden märkt hur jag börjat avsluta mina telefonsamtal på jobbet med ett ”tack för tiden”. Det är möjligen någon slags direktöversättning av ”thank you for your time”, men det känns som mer än så. Det känns som symptomatiskt för hur läget är just nu.

Tid är det nya pengar.