Ljudspår av liv, eller: det tekniknostalgiska inlägget

Lördagfrukost med först Spanarna och sen Kulturradion Klassiker. Just idag pratade Annelie Dufva om blandband med Fredrik Strage och Anna Hallberg. Det finns tydligen en bok om kärlek, sorg, saknad och blandband som heter Love is a Mix Tape, vilket ju låter som precis min cuppa, frånsett det larviga namnet.

Jag har sparat nästan alla blandband jag fått. Jag minns när jag gick i 7:an och började mitt quest för det perfekta blandbandet. Jag spelade in från Bandit 105.5, vilket var den ballaste radiostationen för de pratade engelska. Sen pratade de svenska efter ett tag, men var ändå rätt bra. Sen försvann de, för att konstant spela Prince Party like its 1999, och sedan lanserades sen fruktansvärda radiostationen WOW, som rätterligen gick i graven ganska snabbt. Jag vet inte vad man idag kan lyssa på om man får in 105,5, jag verkar ju mestadels lyssna på pratradio idag, och jag vet inte om jag vill veta.

Nu har både jag och alla andra slutat med blandband. Lite för att de antingen kräver radio eller skivor, men mest för att ingen förutom jag ens äger en kassettspelare längre.
De ersattes ett tag med blandskivor, men jag tyckte egetligen aldrig så mycket om det. Det var något fuskigt med möjligheten att bara byta spår om man inte gillade låten, det förstörde den minituöst uttänkta ordningen. Och dessutom saknades A och B-sidor. Det fanns helt plötlsligt bara en början, och ett slut. Och utmaningen att göra b-sidan lika bra som a-sidan, fast ändå lite annorluda, försvann också.

Det slår mig nu att jag visst fortfarande gör blandskivor. När jag ska ut och köra bil. Men det är inte så mycket blandskivor som ett lämpligt soundtrack för vägarna. När jag, MLI och Tanaka var i Söderhamn för ett par helger sedan susade vi fram det här.

1. Nantes - Beirut The Flying Club Cup
2. Be Alone With You - Bob Dylan Nashville Skyline
3. Då Skulle Det Inte Vara Jag - Florence Valentin
4. One Two Three Four - Feist The Reminder Indie
5. If You Got The Money - Jamie T Panic
6. Take A Chance - The Magic Numbers
7. Suffer For Fashion - Of Montreal
8. With Arms Outstretched - Rilo Kiley
9. Vi Kommer Att Dö Samtidigt - Säkert
10. Soil, Soil - Tegan and Sara
11. The Kids Don't Stand A Chance - Vampire Weekend
12. Bullets - Tunng
13. Bills, Bills, Bills -Destiny's Child
14. A Time For Emily- The Elected
15. You Can't Hurry Love - Diana Ross & the Supremes
16. All For Love - Bryan Adams, Rod Stewart & Sting Top

(Och skillnaden, frågar du, det är ju fortfarande en blandning av musik på skiva. Men bilkörarmsuik kommer aldrig att vara en imitation av blandbandet, det gör inget om man byter spår, det finns inte en helhet på riktigt samma sätt. Även om döden väntar den som hoppar över slutlåten)

the kids don't stand a chance

Ok.
Så tidigare när jag skrev att det snöade och att jag därför inte var ute och fixade med min båt? Det visade sig att jag inte räknat med pappa-faktorn. Ett gravt misstag.
Kort efter att inlägget publicerats ringer pappan, som är medägare i båten, och meddelar att han hämtar upp mig om en kvart.

Ja ja, jag vet. Jag hade förmodligen kunnat säga nehejdu, det kan du ju fetglömma. Här våtslipas ingenting om det inte är solsken. Men det där handlar, som alla som ingår i en kärnfamilj vet, naturligtvis om makt- och/eller terrorbalans.

Jag kom just hem från att ha slipat hela babordsidan med våtsandpapper, om någon undrar.
Det är fortfarande oklart om jag någonsin kommer tina upp.

What's next.

Jag skulle kunna säga att jag inte uppdaterat bloggen för att jag varit upptagen av påsk, men det förstår vi väl alla att det inte är sant. Jag skulle också kunna säga att jag har jobbat med min fina segelbåt, men sanningen är att det varit minusgrader i flera veckor och jag vägrar våtslipa skrovet i minusgrader, så det är inte heller helt sant. Jag skulle, möjligen, också kunna säga något ödmjukt om att jag inte har något att skriva om, allt är redan sagt och att jag nu ska lägga ner bloggen. Det är inte heller det minsta sant, jag har asmycket att skriva om och tänker inte lägga ner bloggen trots att jag uppdaterar den ungefär aldrig.

Nej, mina vänner, orsaken till bloggtorkan är naturligtvis sju säsonger av extremt långa kameraåkningar, namedropping, män i 90-talskostymer, väldigt väldigt snabb dialog som jag bara nästan hänger med i då och då, kort sagt sju sägonger av West Wing. På min externa hårddisk. Väldigt nära dator, där bloggandet förisgår. You do the math.

Jag är nu i säsong två, och President Bartlett har precis bestämt sig för att (kanske) kampanja för presidentsposten igen, vilket gör The First Lady arg eftersom P.B. har MS och inte pallar med fyra år av witticism och stress till.

Min älsklingkaraktär har gått från att varra Sam Seaborn (uppenbarligen innan jag börjat följa serien ordentligt) till Josh Lyman (vilket inte borde förvåna någon), och nu den senaste tidden har jag verkligen börjat uppskatta Leo McGarry, en lika intressant som oväntat utveckling.
Och ni kan sluta se ut så där, jag behöver inga egna vänner, för jag har

och


PS.
Toby Ziegler börjar också ta sig, för övrigt.

smoerebroed, eller dödsstöten för matlagandet i wonderflat

I lördags köpte andra människor middagsmat och lagade middag åt mig. Förutom att det var helt fantastiskt trevligt och smarrigt ledde det också till att jag nu har en helt genial produkt i min kyl.


Jag vill numera egentligen bara det. Möjligen med lite bröd till. Visst, det är kul att ha kvar tomatsoppa som en snällis lagade till mig när jag var sjuk, och spenatgrytan med soltorkade tomater och vitt vin jag gjorde här om dagen var ju god. Men alltså, bröd med havssaltssmör. Det slår ändå lite högre.





Du säger hjärt-och kärlsjukdomar, jag säger kärlek.



Nu vet ni vad ni ska locka med, folks.

Dancing with no moonlight, eller vitsen med att fortsätta

Jag har hållt på med dans ganska länge. Det började såklart när jag var liten och förmodligen imponerades av att tjejerna fick ha fina tyllkjolar och tåspetsskor, jag var inte queer när jag var liten åtminståne inte i just den aspekten. Jag vill också dansa. Jag ville också snurra sådär fort, det så asballt ut.

Till skillnad från ganska många filmer och böcker jag vet var inte min mamma speciellt förtjust i idén alls. Det tilltalade förmodligen inte hennes betydligt mer utvecklade feministiska sida. Eller så tyckte hon bara att tyll var larvigt. Det fanns hur som helst inte direkt någon monumental press hemifrån när det gällde att träna piliéer och tenduer.

Tack vare detta fortsatte jag längre än jag förmodligen annars skulle ha gjort. (Hello, pianolektioner och scouter och annat som uppmuntrades hemifrån!)

Sen gick tiden skitlänge och jag flyttade till USA och började dansa igen. Varje dag, i flera timmar. Jag var rätt dålig i början, men så småningom blev jag rätt bra. Sen flyttade jag hem och dansade på en massa olika ställen. Med undanta grån ett treårsuppehåll har jag fortsatt. Idag kom jag precis hem från danshögskolan där jag dansar en gång i veckan. Nej, jag är inte specillet bra. Jag kan förmodligen inte gå ner i spagat längre och mina dubbelpiruetter är katastrofala. Men det finns en vits i att göra nåt man började med när man var liten. Det finns nån slags kontiunitet, eller jag vet inte, nån slags kontakt med mitt femårsjag i ljusblå balettdräkt (det blev aldrig tyllkjol, det var för de äldre tjejerna och vid det laget hade jag slutat) som inte är värst vanlig annars men som kommer fram när jag känner lukten av svettiga dansskor och har mjölksyra i magen efter situpsmördarsessionen. Jag gillar det som fan. Jag var en fantastisk femåring, och skulle gära hänga lite mer med femårsterry om tillfälle gavs.

Såhär ser inte mina grand jeteer ut.