we're kicking it old school.

Hästlycka.
Kärlek som vi känner det sen 7-årsålderns ponnyluggar och hästsvansar.
Ingenting är så mjukt som hästmular i kyla, och det finns något oerhört old school och sorligt sällsynt över den specifika tillfredsställelsen som en snögalopp över åkern och en välsopad stallgång innebär.
Jag vet inte vad det betyder att jag, typ, helt saknar den känslan i mitt övriga liv.

***

Annars har Odi lämnat mig för Teneriffa i en vecka. Jag har tröstat mig med att städa badrummet och gå iväg med tidningar. Det är därmed inte helt otänkbart att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att bli en jävligt exemplariskt och ansvarsfull vuxen människa.

Under the sun.

(När jag tänker på saken är nog mitt största problem med det ickeexisterande jullovet att jag i mitt huvud fortfarande är ledig i omkring tre veckor, och därför fortfarande säger saker som "jag fixar det under julen", trots att julen i realiteten är tre (3) lediga dagar.)

***
Fortfarande inredning on my mind. Mer specifikt: Belysning och sänggavlar. Inget nytt på bloggen alltså. Däremot tas tips om var någonstans jag kan lägga vantarna på en rokoko-fåtölj nånstans tacksamt emot. Jag skulle inte heller banga på en divan. Och, ja, jag planerar att inom kort börja röka opium och i allmänhet förvandla mig själv till Lord Henry.

shhh.

Ah. Det har varit jul. Det har varit den där blandningen av Carl Larsson och Lars Norén som jag på senare år ändå börjat gilla lite, en del, i bland rätt mycket. Det har varit brudigt inslagna paket, larviga verser, gråtsessioner i källaren, ansträngda middagskonversationer och champagne mitt i natten. Det har, med andra ord, varit ungefär som det brukar.
Detta år kommer inte att räknas in på topptiolistan av bra jular, men var ändå under stundom rätt fint.
Jag varvade dagliga badkarsbad och lyxvin med att återuppta min gamla fina talang Hantera Familjekriser Medelst Ögonhimmling och Eskapism.
Nu pratar vi inte mer om det.

Däremot är det ju faktiskt helt jävla orimligt att jag ska börja jobba igen i morgon. Jag var ju föribövelen där alldeles nyss. Precis bara för tre dagar sen. Var är mitt jullov? Var är mina tre veckors ledighet, var är mitt pris-och-lov-tal till min ära på sista arbetsdagen, var är mina betyg för hur jag har presterat under året, var är känslan-av-att-något-tagit-slut-känslan? Det är inte okej att det inte är en mänsklig rättighet med årstidsbaserade lov.

(Jaså, du tycker att jag har bytt allt detta mot att inte längre bo konstant någonstans där jag kan/bör/måste öva på min Hantera Familjekriser Medlest Ögonhimling och Eskapism-talang. Ja, det kan du kanske ha lite rätt i. Men ändå. ÄNDÅ. Orimligt.)

***
Jag har hjärnan full av inredning, det är därför jag bloggar så tråkigt. När jag hittat en snygg sänggavel kanske jag återupptar någon slags verkshöjd igen. Men det är ärligt talat högst tveksamt. Den här bloggen verkar ha urartat till förlängda facebookstatusar och allmänt gnäll. Oh shush it.

This is how it goes.

Just nu: När man har gjort linssoppsmatlåda så att det räcker resten av jobbveckan. Den känslan.

Makin' a wish.

Just nu: Gör önskelistekollage, och svär över att det inte går att fullhand-pil-krympa bilder proportionerligt när de är urklippta ur en tidning. Jävla verklighetsjävel.

(gudars, jag insåg just att jag i januari kommer att ha varit förvärvsarbetande journalist i TRE ÅR. det är ju när man tänker på det HELT JÄVLA SINNESSJUKT. Åh, världenroligastejobb, jag älskar dig lite.)

Minty fresh.

Just nu: Visste ni att när man får tandkräm i ögat känns det exakt som man tror? Som att ögat också har förmågan att känna mintsmak. Stark mintsmak. Lätt stickande, som när man inte hällt något vattnet på tandborsten innan man stoppat den i munnen. Eller ögat.

Sweet louise.

Just nu:
Bakar lussebullar med systern.

Moget. Och just här, upp och ner.

old school.

Just nu: Blir hånad av min mamma för att jag inte följde med på efterfesten efter jobbets julfest i går vid halv fyra-rycket, utan istället åkte hem till min dude och fyllesov. "Du börjar uppenbarligen bli gammal", säger Anita, 64.

HÅNET. HÅNET I NATT.

Really hold me tight.

Jag har:
Mandariner. En alldeles tyst lägenhet. Snöflingor stora som fotbollar utanför fönstret. Fyra nya avsnitt att Boardwalk Empire

Det finns:
Planer på att bli full med nyajobbet-folk i kväll, på nyajobbet. En idé om nästa vecka. Oceaner av oplanerad tid denna helg.

Jag kommer:
Nog att klara mig. Trots att Odi just har lämnat mig för Malmö.




Och inte tänker jag träna heller. Sug på den, "du saknar helt en inre magmuskulatur"-bastardtränare.

so delightful

I dag har det snöat precis hela dagen. Jag har varit i stallet och pulsat omkring i snön, och som vanligt insett att doctor martens inte alls är ideala vinterskor utan snarare dödsiskalla.
Däremot är stall himla fina ställen att vara på när det snöar.
Man blir alldeles varm inombords även när snön blåser så att man inte ser nånting ut genom förnstren, och mularna är sådär lena som inget annat mot händerna.

På vägen hem lyssnade jag på julmusik, för det är bästa sättet att tackla snön, och fick feeling. Jag ger er därför mitt allra sorgligaste och finaste julrelaterade youtubeklipp
(åh, det går av nån himla anledning inte att bädda min - men klicka för allt i världen! Gört ba gört. Ett av mina all time high julavsnitt)
http://www.youtube.com/watch?v=5sQsVBolPNs

****
Ok. för att ni inte ska gråta lite får ni också mitt finaste glada youtubeklipp också.
http://www.youtube.com/watch?v=XVSmT4nNEkQ
(gud vilket fail, det går inte heller att bädda in. Crap.)

***
Jag har förresten naturligtvis gjort en jullåtspellista även i år.
Vana läsare kommer att känna igen favoriter som The Kills, Yoko & John och Ramones. Nytillskott Carpenters fina tolkning av "I heard the news on christmas day" - alltså, andas hon nånsin eller sjunger hon hela refrängerna i en enda utandning?
Och låten som kommer närmast min drömversion av "Little drummer boy" - the temptations, något otippat. Den har det rätta marsch-aktiga trumkompet, och nästan helt wail-fri - något som annars chockerande ofta förpestar jullåtar som annars kunde uppskattat. (Jazzhands har förresten bloggat helt förträffligt på pricken om detta syndrom här).
Dessutom Nat King Cole, den enda som egentligen kan sjunga "The christmas song" så där så att det känns ända in under revbenen och i magen av stillsam, vänlig julkärlek.
Och så lite sockerhög Bob Dylan på det.
Här hittar ni hela kalsaset.

'Tis the soundtrack.