My man foreverman.

[you're the one that I adore ]
19:11 I dag skulle jag gått på jympa, men jag råkade låta bli. I stället var jag och Amanda på String. Vi hatade ettorna som börjat komma dit och diskuterade chuba chubs-klubbor.

I dag dog skunk. Det är lite sorgligt, men mest på sättet det är lite sorgligt att flytta ifrån sitt barndomskvarter eller som att byta skola.
Jag skunkdagbokade från 16-årsåldern, och eftersom jag aldrig brydde mig om att byta skunknamn (trots att det innehäll larviga {{-tecken, för det tyckte jag tydligen var snyggt) var det lätt att spara ner, men mindre lätt att läsa igenom.

[c'mon c'mon please shake me]
12.30 Jag orkar inte att det fortfarande inte är sommar. Jag orkar inte att det är mörkt hela jävla tiden och att jag har ett spanskaprov i morgon och jag orkar inte att det är ett jävla halvår kvar till studenten - j.a.g.o.r.k.a.r.i.n.t.e.

När jag läser den får jag verkligen anstränga mig för att inte redigera bort meningsfulla (pinsamma) radbrytningar och spännande (idiotisk) interpunktionsteknik. Det är såklart inte riktigt som en vanlig dagbok, den var ju även om den inte var en blogg skriven för att eller i alla fall med tanke på att någon skulle läsa den.
Men på vissa sätt, mer lite sådär i förbifarten, är den brutalt och skrämmande ärlig. I bisatser och mellan raderna öppnar sig avgrundsdjupet, det jag inte skrev med flit, och det är nästan outhärdligt att läsa.
Helvete you guys, att vi överlevde tonåren ändå. Vi förtjänar någon slags medaj. Och jag säger som Amanda (ja, samma Amanda som hjälpte mig skolka från jympan och hata ettorna på string) att även om jag inte är stolt över allt jag var och allt jag gjorde så hade jag inte varit den jag var i dag utan det. Utan interpuntionsfetischismen, utan kent-låttexterna, utan skunkgruppen lägga brö på folk som sover 2.0, utan skunk. Och det hade varit synd, för nu är rätt awesome.

[en teater!]
23.45
Jag vill färga håret, men kan inte komma på vilken färg. Dessutom har mina nya jeans gått sönder.
**
Kan inte nån ge mig obegränsat med pengar? Är det för mycket begärt?

Tack för allt, skunk. Nu ska jag lyssna på Broder Daniel och göra såna där formulär-grejer i din ära.

Proper-ly.

Sak man funderar på, såhär i glödande sommarhetta (eller, rekordvärme, som vi säger i kvällstidningsbranschen) när man hänger med Karin i Rålis:
Varför envisas pensionärerna med att klä sig i exakt samma outfit som de har en blåsig marsdag? Resten av Stockholm klär sig i besvärande lite kläder, men för de födda före 1940 är det långbyxor, strumpor i skorna, skjorta med tröja utanpå det, rock, hatt och gärna en freakin' scarf också. För det är liksom inte riktigt propert annars.
Varför gör de såhär? Är det inte så att panshisarna dör som flugor på sommaren, på grund av överhettnig och uttorkning och kanske ensamhet, fast det har väl inget med kläderna att göra, varenda år? Ändå envisas de med påbyltandet.


Deathwish?

they are the lanterns and you are the light.

Förresten. Jag vet det där med ropa hej och bäckar och sånt, och jag vet att det bara har gått tre sommarpratare hittills varav jag missade en.
Men alltså, tro fan inte om båda de jag hört varit ganska så enastående bra.
Eva Dahlgrens röst är fantastisk, jag vill lägga mig med den i en hängmatta och bara gilla läget, jag gillar den så mycket att jag typ inte fattar när hon är rolig, vilket är ganska ofta, förrän det gått ett par sekunder, för jag var så upptagen med att lyssna på hur rösten lät.
Och Babak Najafis sommarprat, som handlade om något så potentiellt banalt som drömmar, var eventuellt det träffsäkraste och finaste jag hört på länge.
(Däremot tror jag att det är ett ålderstecken att jag tycker att de spelar för mycket musik och pratar för lite. Även om det är bra musik, tydligen. Eventuellt inte helt okej.)

Men håll ut. Sommaren kommer även att bjuda på sommarpratare som Micael Dahlén (professor i företagsekonomi) och Michael Bindefeldt (fetfixare), så trogen läsare av blogg ska nog ändå få sitt lystmäte av "är det detta våra licenspengar ska gå till"-rants tids nog.

In bright technicolors.

Säg det med bilder!
Ungefär så här var min midsommar:

Epik, svett och myggbett from oddster on Vimeo.

Hur var er?

En annan gång ska jag skriva något om den kollektiva och unisona återgången till någon slags konservativ/nationalromantisk idé om Sverige som alla gör på midsommar. Men inte just i dag, tror jag. Det är lite för varmt.

A day in a life.

Jag köper dyrsmink på Åhléns. Dyrsmink, eftersom jag blivit så gammal att jag insett att Isadoras rouge suger och att det är värt en hunka extra att vara snygg hela dagen istället för bara en timme.
Eftersom jag köper dyrsmink får jag hjälp av en väldigt engagerad make up-artist som pratar benstruktur och färgpaletter. Jag skulle tippa på att hon är åtminstone fyra år yngre än jag, och har jätteplatt hår och är liksom förortssnygg, ni vet.
När jag sen ska betala får jag med prover. Krämer, med bara en massa fukt i. Eftersom jag är så ung, säger make up-artisten med tyngd och auktoritet. Så unga människor som jag behöver bara fukt, men jättemycket fukt.

Jag är 27. Jag skulle inte säga att det, särskilt man talar om hy och make up, är ungt.

Tio minuter senare blir jag leggad när jag ska köpa cigaretter på sleven.

Om jag kunde skulle jag anlägga skägg, det brukar få en att se äldre och lite mer respektingivande ut.


Babyface ser dig. Och är rätt sur.

I'm gonna make you mine

Jag är ju ett hängivet fan av både listor och av böcker, varför Att läsa-listor borde vara en match made in heaven Men det är det inte. Så fort jag får en avprickningslista blir jag obstinat och rastlös, jag vet inte varför jag kan inte skylla på att jag läst litteraturvetenskap och det har skadat mig för livet, men det slutar alltid med att jag antingen köper magasin för dubbla pocketpriset eller börjar läsa om gamla böcker istället.
Därför är det lite att jinxa det att skriva ner årets sommarläsning. Men jag blev inspirerad av Amanda och kärleken till listorna övervinner som alltid förnuftet.
Därför:
Böcker som ligger på mitt nattduksbord och som jag kanske händelsevis kommer att läsa i sommar. Eller kanske inte. Man vet aldrig så noga.
Dead in the family. Sydstatsvampyrer, våld, illa skrivna sexscener (efterlysning, sådär lite inom parentes: välskrivna sexskildringar, finns dom?) och annat vi längtat efter i nästan etthalvår.
Revolutionary road. Amerikansk förortsångest. Ja, fortfarande. Att läsa den här är lite som att läsa Glaskupan. Man förstår att allting kommer gå åt helvete - och så gör det det. Fanstastiskt bra, än så länge.
Vägen. Ja, jag veeet, men jag råkade förlägga den för flera månader sedan och bara precis hittat den igen. Postapykalyptisk feelbad + sommar = match made in heaven.
Sputnik älskling. Jag hoppas att den ska vara lika bra som Norwegian wood.
Jorden de ärvde. Jag kan ha något av en crush på Björn av Kleen.
Väckarklockan. Tror jag. Jag är dock obestämt osugen på den av någon anledning.

Ja, och så vad man råkar ramla över under de där dagarna som alltid i efterhand är lite lösa i kanten, som vatten utspillt över akvareller.

work in - work out.

I dag har jag tränat. Det var asjobbigt, och i morgon kommer jag inte kunna röra något som kräver axelmuskelaktivitet.

Därför få jag handla
(som man äter så fort magen håller, och sen sparar man kanterna till sist för att ha något att knapra på när det värsta mättnadsillamåendet lagt sig)
OCH
(eftersom man under inga omständigheter får äta pizza utan sällskap av nationaldrycken)
OCH
(den mest amerikanska och därmed awesome av glassar. Snobbar säger att det är glass med godis, vi andra säger ingenting. Vi har munnen full av glass.)
OCH
med (vilket är det nya knarket. Rör det inte gossar, om ni inte är beredda att uppleva konsekvenserna.)

Inte för att jag hade låtit bli att handla det annars heller. Jag ville bara framhålla att jag är en person som tränar. Personer som tränar gillar att framhålla sånt.

Dessutom ska jag titta på Supernatural och kanske Gilmore Girls (vilket är förvirrande att se efter varandra, eftersom Sam plötsligt är Dean och ljuger för Rory om att han inte alls har en traumatiserad barndom bakom sig och egentligen jagar monster med sin brorsa hela dagarna), och kommer därmed med största sannolikhet att bli sjukt sugen på skräpmat. Mmmmm skräpmat.

Vi ses på andra sidan en miljon kilo transfetter. Mmmm transfetter.

Politics.

Det finns jävligt få saker jag hatar mer än när folk använder ordet "politiskt korrekt". Det får mig att vilja slå en stekpanna i huvudet på skribenten, och sen tvinga dem att läsa alla texter där det uttrycket ingått i för att förstå vad de är de säger. Och sen förhoppningsvis få så ont i själen av den ledan att de aldrig mer använder uttrycket
Det är ett sånt lamt jävla slentrianmässigt sätt att uttrycka någon slags ospecificerad kritik mot personer med en vänster-/liberal-/feministisk/ekologistisk-/egentligen vad som helst-istiskt synsätt.Man orkar inte ens förklara vad det är man tycker är problemet, så man nöjer sig med ett slappt PK. HATA HATA HATA.

(Och då har vi inte ens gått in på vad som egentligen är problemet med att vara politiskt korrekt. Om hela världen vore lite mer politiskt korrekt tro jag att den skulle vara stört mycket trevligare att leva i.)

(Inlägget direkt relaterat till läsandet av det här , vilket är jävligt irriterande för resten av den posten är både fin och intressant, Men jag kan inte märka det, för jag är full av pkanvändarhat.)

carry on my wayward son

Saker som händer i mitt liv:
Dean har återvänt från helvetet (omg omg omg) och Sam har utvecklat bisarra och lätt oroväckande övernaturliga förmågor - IGEN.
Det verkar som att Rachel och Finn kanske kan get it on, äntligen, och förhoppningsvivs slipper vi den där douchen från Vocal Adrenaline i fortsättningen.
McDreamy dog inte av skotten, men däremot verkar Mere vara djupt skakad. B.O.R.I.N.G. Kan hon och Christina bara bli ihop nån gång då.
Annie är fortfarande en idiot, och varför kan inte Jasper spotta ut vad han har i munnen och börja tala som normala människor?

Och för övrigt har jag börjat jobba på ett nytt ställe, så allt är nervöst och svårt och ändå lovande roligt.

No way josé.

Det största problemet med att ha haft totalt blogguppehåll i typ en månad är att man får för sig att man behöver bryta den med ett meningsfullt och välskrivet inlägg.