culture vulture.

ETA: Det har kommit till min kännedom att somliga tror att det här inlägget handlar om Johan. Det gör det givetvis inte. Det enda Johan någonsin utmanat under sin tid i idol är sitt målbrott. Och det var inte särskilt lyckat.
Anyway. Here goes.

Nu har äntligen den där lilla muppen Johan åkt ut ur idol. Läsare av bloggen behöver knappast påminnas om hur länge jag väntat på den stunden.
Idol i år har ju varit eoner sämre än förra året, men ändå bjudit på intressant tittning för den som är so inclined. Ni får ha lite överseende, men jag måste gonna go culture studies on yo'ass ett litet tag.

För det är så. För att vara med i idol är som att ha ingått en överrenskommelse där idol
1- är det största som hänt en
2- är ett ställe för verkliga stjärnor
3- är något som alla andra i hela världen bryr sig om.

När detta är ömsesidigt etablerat bland deltagare, tittare och jury kan deltagare, jury och fans ge intervjuer, skrika utanför hotellrum respektive säga saker som "utan er hade jag aldrig kommit dit jag är nu", och få det att låta som att de faktiskt har kommit någonstans. Omfamna detta och det ska omfamna dig.
Ergo, att ifrågasätta denna världsbild och att implicera att något av detta inte är sant är att bryta överenskommelsen. Det hotar hela tillvaron för Danny och Kenny och Alice och allt vad de heter.
Att över huvud taget låtsas om att det finns personer som tycker att idol är dåligt, eller att de själva någon gång tänkt denna tanke, är hotande för de andra. Det är ett ifrågasättande av det luftverk av givna tecken och tolkandet av dessa tecknen.

Därför blir det jättejobbigt när Lars säger att han kanske inte passar i Idol, at han tycker att temana är larviga och at han hellre skule dö än att åka på turné med de andra, eh, idolerna.

Det blev som det blev. Det blev som alla uppropr mot en rådande ordning - lite kul i början när det var nytt och inte hade något reellt fäste eller förankring antingen hos andra idoldeltagare eller tittare, respektive en folklig förankring. Men när det inte fortsatte vara harmlöst eller inte upphörde var det naturligtvis tvunget att elimineras. Lars åkte ut för ett par veckor sedan.
Populärkulturella revolutioner kan bara inlemmas eller uteslutas, för att (väldigt fritt) citera Stuart Hall.

Nu är det Alice, Robin och Kevin kvar. Cream of the crop, liksom.

Schizophrenian like you.

Alltså.
Jag vet att det är lite passé att göra sig lustig över tunnelbanans och pendeltågens högtalarröster. Men det här med att hon som ropar ut pendeltågsdestinationerna är schizofren. Vad är egentligen upp med det?
Först är det helt happy-go-lucky "Tåget fortsätter till Södertälje". Men sen kommer hennes onda tvilling och avbryter henne med ett barskt "CENTRUM".


Jag blir helt nervös.

Oh bag it.

Jag har bytt jobb. I och med det har jag blivit en person som pendlar. Det har fått en rad konsekvenser som jag redan ältat så många gånger att jag inte orkar dra dem här också (människohat, iskalla tår, mörka mornar, internalisering av pendeltågstidtabellen med väldigt mycker mera.)

Men det har också medfört att jag blivit med pendlarväska.
Pendlarväskan är, till skillnad från andra väskor, verkligen konstruerad för alla eventualiteter som kan inträffa på pendeltåg. Och de är många. Jag saknar fortfarande vissa saker (första förband, nål och tråd, mobilladdare och sjökort), men den är ändå redan efter en veckas pendlande helt funktionell.

Survival kit for the pendeltåg:
5 tidningar (FOKUS, Amerikanska Elle, Arena, Vi läser och Sonic). Fyra av dessa är redan utlästa, men jag kanske vill läsa om dem igen nån dag så de ligger kvar. Är man tillräckligt desperat, dvs har penndeltåget blivit tillräckligt försenat, kan man läsa om välskrivna reportage många gånger.
1 ipod. Ibland orkar man inte läsa.
1 stickning. Ibland orkar man inte lyssna på musik heller. Eller så har man tröttnat på de 4 gb låtar man går omkring med.
1 par öronproppar. Man måste få sova ifred på morgonen. Risken finns visserligen att man inte vaknar i tid utan råkar gå av i typ Östertälje istället, men det är helt enkelt en risk att kalibrera. Jag avgör att det är värt det. Sömn = ftw.
1 block.
5 pennor. Minst. Jag tänker att jag borde till exempel kunna skriva blogginlägg på pendeln, för hand. Det har ännu inte hänt, men man vet aldrig.
1 stipendieansökan till ungdomsstyrelsen, inkl fyra postitlappar som handlar om budgeten. Det här är motsvarigheten till att åka omkring med skolböckerna i väskan jämt. Jag borde, men jag gör inte.
2 böcker. (Nässlorna blomma, och Maken.). En utläst, en uppgiven. Den utlästa är halvt nedklottrad med anteckningar och utropstecken. Den uppgivna är ett dåligt samvete som väntar på att ett tillräckligt försenat pendeltåg ska få mig att ta tag i den igen.
1 läppstift. Man hinner inte hem mellan jobb efterjobbhem, och pendeltåg gör människor fula.
1 par vantar + 1 mössa. Pendeltåg, och dess stationer, är iskalla.
Cigaretter + tändstickor.
Almanacka.
Plånbok + mobil.



Det är en lika delar vettig som sorglig väska. Jag tror inte att man definieras av vad man går omkringoch bär på, inte bara i alla fall. Men det är klart att det är signifikant. Eller åtminståne symptomatiskt. Jag är ju inte en person med portfölj innehållande tre papper och en banan, eller sån där liten baugetteväska som var hippt för ett par år sedan. Jag är tydligen en sån med en väldigt tung brun axelväska i fejkläder där det sticker upp ett par stickor. Det är okej. Även om man blir sned i ryggen.

You are the light

Det har varit allhelgona. Under allhellgona* tänder man ljus och tänker på de döda. Vi åker ut till kyrkogården vid vattnet och tände ljus som vanligt, och det blir som vanligt sådär lite forcerat när man liksom på uppmaning ska tänka på något, eh, andligt. Och dessutom var det länge sedan nu, länge sedan Joel dog och och ännu längre sen morfar och Helene och alla fastrar och mormor, det har hunnit svalna nu. Jag tänder ändå ljus och tittar ut över vattnet vid Stäket. Bara ett par steg bakom mig står min pappa. Han fumlar lite valhänt med tändaren och ljuset, det är mörkt och svårt att se vad man gör, och hans fingrar blir stela av kyla. Jag vet inte vad eller vem han tänker på, men förmodligen tänker han på alla de där som jag bara känner som fastrarmen som var hans storasystrar.

Jag tänker inte på dem. Jag tänker på hur pappa har 4 år kvar till pensionen men har blivit så mycket äldre bara de senaste åren. Hans händer är liksom urgröpta nu, armandsuret knäpps på innersta snäppet och hänger ändå lite löst. Det är något med pappor, med manlighet kanske, men de ska vara starka och kunna öppna syltbrukarna åt en när man själv inte lyckas, det är de som når glasen på översta hyllan och dammsuger mest nitiskt av alla. Att se dem bli svaga blir så mycket svårare. Jag vill inte vara den som kan öppna syltburken. Det ska vara du, pappa.

Och när vi går från minneslunden och från vattnet går han lite före, för han har en av sina tjuriga eftermiddagar, det var nåt jag sa när vi meckade med båten tror jag, han kan tjura nästan lika länge som jag. Han går hela tiden fem meter före, och jag ser hur han lyfter fötterna högt över marken, stappligt men förvånansvärt snabbt. Jag skulle känna igen den gångstilen var som helst. Jag tror lyften kommer sig av att han inte har någon känsel i fötterna längre, han känner inte om han slår i något, inte ens om det blöder inte ens om det blöder jättemycket, det är lite läskigt. Jag såg det hända senast i somras. Men det är inget vi pratar om så jag vet inte säkert att det är därför.

Och jag springer inte fram och tar honom armen, andas inte in den där lukten av läkerol cassis och skjorta och kall luft, samma lukt som hämtade mig på dagis i sex års tid. Jag går kvar bakom, och tänker på hans specialknut för skosnörena som han lärde mig, som aldrig nånsin gick upp, och på hur han aldrig glömde att blinka med billyktorna när jag stod i dagisfönstret och såg honom åka på mornarna.

Han går där, knappt fem meter framför, det är helgen för de döda och jag går bakom och förbereder mig för hur jag ska klara mig när jag verkligen har något att sörja.


* världens konstigaste ord att skriva.

What's next.

Vissa av oss visste naturligtvis hela tiden att Obama skulle vinna. Det vi frågar oss nu är när han kommer erbjuda utrikesministerposten till McCain, och exakt hur witty David Axelrod är. Dessutom andas vi ut efter miraklet när Joe Biden inte dog i en hjärtattack under valnatten.

When I say 'What's Next', that means I'm ready to move on to another subject. So....what's next.

The vanilla saga - slutet, eller: Konsten att lukta som Saltsjöbaden.

Jajaja, det blev inte nåt vaniljinlägg när jag sa att det skulle vara ett, men jag har varit upptaget med att slå världsrekord i att uppnå högst antal arbetsstäder på minst antal dagar.

Ok.
Previously on vaniljföljetången gjorde jag mig lustig över människor som uppenbarligen vill lukta precis lika dant. Och, för att citera en påhittad krönikör på New York Star, I couldn't help but thinking.

När jag var 12 och folk började använda parfym var det CK1 som gällde. Sen senare kom uppföljaren CK bi - som både killar och tjejer kunde använda - men den fick aldrig riktigt samma genmslag. Inte som CK one. Alla hade den. Den, eller Tommy Hilfingers "Tommy Girl" som måste kommit samma år. I omklädningsrummet på Saltsjöbadens Samskola hade i alla fall alla som var något det. Jag tvingade min pappa att köpa den åt mig när vi var på skidresa i Livigno på sportlovet det året. CKone var lika obligatorisk som de uppvika Filippa K-byxorna och Timberlandkängorna och lammullskofta från Benetton knuten över axlarna.
Och när jag nån gång förra hösten försökte bestämma mig för vad jag ville lukta som kunde jag såklart inte gå förbi den där dimmade grå flaskan som fortfarande säljs utan att lukta på den.

Det var instant Madeleinekakeeffekt. Det var som att jag aldrig lämnat gröna omklädningsrummet med träbänkar och gympasakerna som skulle förvaras i rätt sorts papppåse med tygsnöre. Det var insikten att folk på den här skolan inte hade cykelbyxr och stor T-shirt på gympan, istället hade de collegebyxor med skolans namn på och en blå Ralph Lauren piké-tröja. Det var hålla in magen och puta med brösten i duschen och den minituösa sminkningen som gjorde en naturligt hårdspacklad, Saltsjöbaden style. Det var kort sagt början av högstadiet.

CK 1 var sobert formgiven, dimmad och grå. Stilren. Ett adjektiv jag aldrig tidigare strävat efter att vara, men som nu plötsligt alla andra redan verkade ha uppnåt.
Jag vet inte vad de andra som också luktade CK1 eller Tommy Girl luktar idag. Själv luktar jag av en parfym som kommer i en klotrund knallröd flaska, och heter nåt med delicious.