Klyshbingo on the rocks

Ok.
Det sämsta inlägget hittils i upphovsrättsdebatten måste vara att vägra ha musik i sitt sommarpratarprogram och istället mellan de klyshtyngda föreläsningarna peta in lite fågelkvitter.
"För fågelkvitter är i alla fall inte upphovsrättsskyddat, ännu".

Mellan talgoxar och sångsvanar kunde vän av public service i förrgår få berättat för sig hur viktigt det var att göra det som man själv ville häri livet, och inte det som andra ville.
(Jens: Vad bra, för jag var nämligen jättenära att göra det som nån annan tyckte, men nu så ska jag nog inte göra det.)

Bara ett par dagar in i sommarpratarmarathonet känner jag det påkallat att upprepa förra sommarens mantra.
Är det dethär våra licenspengar ska gå till, etc.

Idag stämmer Björn Ranelid upp sin ljuva stämma. Han ska prata om kärlek och fotboll. Jag ser mycket fram emot det hela.

Sylvia Plath sov ingenting i slutet av sitt liv, och sen dog hon.

Det är soligt i Norrköping idag. Vinden löper visserligen amok ute på gatan men bland prästkragarna och rosorna i trädgården när det nästan helt lä. Tvättvindan knirkar, det är nästan provocerande idylliskt, och jag lider av akut tonårsångest.

Felet är naturligtvis litteraturens. Jag läste aldrig Glaskupan när alla andra gjorde det, men nu är det sommar och i den klassiska nu-ska-här-tas-igen-andan och något slags övermod tänkte jag att det var ju inte en så tjock bok, hur svårt kan det vara.
(En annan grej - vad är det egentligen för gigantiskt upplaga som Julia Stiles läser i den där scenen i 10 orsaker att hata dig?)

Ett grav misstag, så här i efterhand, men det kunde väl inte jag veta.

Schmarro säger att det finns böcker som man måste passa på att läsa i tonåren när man ändå har ångest, för sen pallar man inte med dem längre. Jag är rätt säker på att Glaskupan är en av dem. Och det är om möjligt ännu mindre lämpligt att läsa dem när man sitter på landsbygden i Norrköping och inte riktigt känner någon. Jag vill inte dö längre, jag har vuxit ur tonåren och kommit levande ut på andra sidan, jag har ett sjukt roligt jobb och världens finaste vänner, men när jag läser om Esther innan jag somnar vaknar jag ibland med något tungt i lungorna och kan inte riktigt andas, jag vet att jag är vaken men jag kan ändå inte öppna ögonen.

Litteratur alltså. Ibland borde det verkligen komma med någon slags varningstext.

(Och nu säger vän av kognitiv beteendeterapi att det är väl bara att sluta läsa boken då. Men det är det naturligtvis inte alls. Försök själva lägga ifrån er Glaskupan i mer än 20 minuter och se hur lätt det är. )

Ain't no love in the heart of the city

Jag har bytt jobb och stad. Det är ungefär så där som man glömmer att det är varje gång. Jag kan ingenting, hittar ingenstans och känner ingen. Det är någon slags skräckblandnad förtjustning, jag varvar hemlängtan, en känsla jag var tvungen att fundera över ett tag innan jag kunde placera, med lättnad och saknad och känslan av att vara obekväm och osjälvklar och med pepp över att få rita nya sorters uppslag och frustration över att inte ett enda kortkommando är samma på PC som på mac. Jag gillar det rätt mycket.

Mitt rum är ungefär 14 kvadratmeter stort, och när jag flyttade in hängde det sjutton tavlor på väggarna. 17. I kid you not. Nu har några åkt ner, jag blir nervös av för många akvareller med höstlöv och stränder. Det tar 10 minuter att cykla till jobbet. Jag har inte haft så nära till en arbetsplats sen jag gick i lågstadiet i en gul tegelskola någonstans i en Stockholmsförort för bara några sekunder eller möjligen flera hundra år sedan.

Med andra ord är allting fortfarande för omedelbart för att kunna beskrivas. Jag läser rysk litteratur och tror att det nog kommer bli en bra sommar. I helgen ses vi i Stockholm om du också är där då.