pre-pregnancy

Tanke: Är att blogga om förkyldningar en tidigare version av att blogga om barn/graviditet?
Något som händer rätt många nån gång, men som den det händer just nu ändå känner är fullt påkallat att skriva skitlånga inlägg om som om det vore första gången i världshistorien.

Självömkan, i listform.

Saker som är dåliga med att vara förkyld:
-Hjärnan blir till snor, vilket får till effekt at
a-man blir korkad
b-man har snor överall
-Allt gör ont. Allt, I kid you not. Överarmarna? Check. Nacken? Chek. Hårbottnen? Check. Mjälten? Check.
-Det smakar snor när man hostar. Lite salt, sådär. Fast inte bra salt, som cashewnötter eller popcorn som är saltade eller så. Dåligt salt. Kallsupssalt.
-Saker man annars inte tänker sådär värst på blir plötsligt en heltidssysselsättning. Hålla koll på att huvudet sitter kvar, tömma näsborrarna, idomina läpparna tar upp all min tid nu. Detta leder i förlängningen till att
a ingenting blir gjort
b revolutionsplanningen som var schemalagt till tisdag kväll blir inställd. Det hela är väldigt genant.


Saker som är bra med att vara förkyld
-Mördande reklam av Dorothy Sayers. Detta är en ljudbok som tillsammans med nässpray, lambi näsdukar och alvedon utgör vägen till återanpassning bland det friska folket. Jag har citerat den tidigare i den här bloggen nån gång, och om jag nånsin har pratat med dig i mer än kanske 45 minuter är det möjligt att jag citerat den då också. Det har du förmodligen inte förstått, för boken är inte direkt kanon och allmänt självsgods, men jag har förmodligen haft roligit med mig själv.
-Tid att blogga. Visserligen om hur sugigt det är att vara förkyld (en effekt av punkt 1a på ovanstående lista), men ändå.
-Här kan jag faktiskt inte komma på något mer, men det känndes som att listan skulle ha tre punkter.

Domnestic much?

Vissa helger är jag så himla nöjd med att vakna av mig själv med bara lätt huvudvärk, lösa korsord över lyxlatte med Odie, handla mat och hämta ut omklackade skor, städa och lyssna på radio. Bara så.
Ikväll ska jag på födelsedagsfest och imorgon ska jag promenera och hälsa på pensionärer. I övrigt har jag inte några planer.
Jag har fina vita strumpbyxor, mat i kylen och en nystädat tyst lägenhet. Just nu behövs det faktiskt inte så himla mycket mer.

Yeats is on my side.

Igår fyllde jag år.
Jag är ungefär den enda människan jag känner, möjligtvis undantaget Amanda, som inte har något emot att fylla år. Det är ett jädra tjôtande om hur ”det inte är nåt att fira att man blir äldre” (vilket naturligtvis bara är larv, det är klart att man ska fira att man överlevt ett år till i den här världen) och om hur man får åldersnoja av att fylla år (något som förmodligen inte försvinner bara för att man låter bli att äta tårta, så jag ser inte hur det ska stå i vägen för champagne och tårta).

Som framgår står jag alltså över allt det där. Eller möjligen under. Jag älskar verkligen att fylla år. Alla måste vara snälla mot en en hel dag, och man får presenter och tårta. Vad finns det att inte gilla?

Igår var en helt ideal blandning av pannkakor och tulpaner och frukost på sängen och lyxlatte med lördagskorsordet och promenader och champagne och tal till min (tveksamma) ära och helt fantastiska presenter och jamåholeva och soppa och marrängsvisch och tokdans och planka in på debaser trots min numera aktningsvärda ålder och ännu mer tokdans och fyllepommesfrittes taxi och vakna med wonderflat full av disk och lycka.

Det var hur fint som helst.
Jag blev såklart blödig och rörd. Eventuellt förtjänar jag inte alls mina ärligt talat jävligt strålande vänner, jag kan inte komma på något jag gjort som kan motivera att jag typ varje dag får hänga med de här smarta och roliga och begåvade människorna.

Think where mans glory most begins and ends
and say my glory was I had such friends.

Tack som fan, alla. Det var kanske världens bästa 25-årsdag.

A day in the life, eller: herregud vilket år är det egentligen.

Mornar är, och har alltid varit, knepiga att hantera.
Jag har visserligen världens roligaste jobb, men jag vill ändå dö lite grann när jag inser att jag även idag måste gå upp och sätta mig på en buss och sen gå över en bro och åka hiss och någonstans där på vägen ska jag ha skakat liv i min hjärna. Och innan dess måste man duscha, vilket är astråkigt.

De blir givetvis inte bättre av att vakna upp till p1 morgon och Maria Stockhaus som berättar om det nya jättefiffiga förslaget om att avlöna lärarna efter hur bra betyg deras elever får. (I Sollentuna naturligtvis, en föregångarkommun för oss alla att se upp till.)

För att lärarna inte ska behöva kämpa i åratal med störiga elever och försöka lära dem läsa och liggande stolen och stapeldiagram utan att få provision för mödan, liksom.

Alla förstår ju att om inte eleverna får bra betyg så beror ju det naturligtvis på att lärarna inte jobbar tillräckligt hårt. Och omvänt, elever med MVG i allt från träslöjd till algebra är naturligtvis helt och hållet en produkt av deras hårt kämpande lärare.
Socioekonomiskt perspektiv säger du? Nej, det tycker jag inte alls verkar vara nödvändligt.

Mornar har som sagt aldrig varit min starka sida, och ett tag var jag helt säker på att jag var i twilight zone, men det verkar faktiskt vara på riktigt.
Ohgodcomequickly.

*****
En annan grej jag funderat på är vad grejen med bilderna på Hillary Clinton är. I senaste FOKUS, för övrigt ett riktigt höjdarnummer, finns fyra bilder på New Yorks senator. Hon ser helt galen ut på tre av dessa. Ni vet, öppen mun, uppspärrade ögon, höjda ögonbryn och manisk blick.


Typ. Och det är inte artiklar som över huvud taget behandlar hennes mediebild, eller om hur konstig hon är. Det är helt normala bilder bredvid information om starka och svaga sidor. Det är kanske onödigt att poäntera att varke Barak Obama eller John McCain ser lika märkliga ut. Det hade ju varit en sak - jag kan uppskatta en freakshowparade lika mycket som nån annan.
Men nej, det är bara så här svensk dagspress tycker att det är rimligt att avbilda en av demoraternas kandidater. Det känns fräscht.
Kom igen nu, Fokus (och svenska medier, jag vet). Gör det inte så lätt för er. Ta lite ansvar för represenationer av kön och makt nån jävla gång.

Ok, jag slutar nu. Jag lovar att inte bli political on your ass på ett tag till.
Kanske.