Work in, work out.

Jag jobbar så jävla bra just nu.
En del andra saker går rätt crappy, jag har inte tränat på ett par veckor pga måste förnya årskortet efter lön, jag är ett relationsretard av gigantiska mått och jag har inte hittat någon medryttarhäst som jag fastnat för än.  Dessutom har jag blivit alldeles för full de senaste gångerna jag varit på fest och häromdagen förstörde jag ännu en blus när jag tvättade.
Men jobbet. Jag är inne i ett sånt himla bra flow. Känslan av att vara effektiv,  ha relevanta åsikter om saker som andra människor tar till sig, känslan av att ha kreativiet kvar till faktiskt alla olika projekt och av att alla ens olika system för hur man gör saker fungerar. Det är en sån high. Det känns som att jag aldrig skulle tröttna på det.

Extra extra - jobba med Terry!

Förresten!
Har jag alltså börjat frilansa lite mer uppstyrt nu.
Jag är jättebra på att skriva om inredning, trender, stockholm, musik, mat, resor, politik och hästar. Och lite annat.
Dessutom känner jag massor av duktiga fotografer som jag kan jobba ihop med om din tidning eller redaktion inte redan har sådana.

Vill du jobba med mig? maila till teresastenlerSNABELAgmail.com eller bloggadressen terryfromtheblockSNABELAgmail.com så pratar vi mer!

Det har hänt att jag kallats Månadens medarbetare av vissa av mina uppdragsgivare. I'm just sayin'.

Dressed to success, eller: vikten av en skjorta.

Fredagar är frilansdagar.
Oftast. Ibland är det marathon-middagslursdagar, ibland är det stalldagar och ibland är det ikea-dagar. Men i prinicp är tanken att de ska vara frilansdagar.
Jag har ingen frilanslokal. Det passar mig egentligen jättedåligt, jag är inte som Karin som kan jobba hemma i pyamas och tycka att det är ashärligt och få en massa gjort. Jag behöver uppstyrning och styrfart, jag behöver egentligen ett skrivbord och kollegor och andra människor som gör effektiva saker runt omkring mig för att jag ska känna att det är viktigt att jag också gör det. Inte inte bara klämmer ett till avsnitt av The Wire.
För att detta ska hända krävs två saker.
 Belöning, och rätt sorts kläder.

Belöningen händer i form av avocado- och parmesanmacka från Vallhallabageriet, som man grundar med så fort man kommer hem. Efter ett visst antal tecken/antal jobbsamtal/antal omarbetningar av reportaget får man även en kardemummabulle från samma ställe. Hela tiden behövs tillgång till bryggkaffe, och det lite pockande pick-ljuet som bryggaren avger med jämna mellanrum påminner mig om att jag behöver göra något, inte bara surfa på SAMCRO-forum.

Rätt sorts kläder är för att skapa en illusion av att jag gör något viktigt och riktigt, och inte bara kan hasa runt hur som helst i min track shorts. Med en pennkjol behöver man utföra något, och det går inte att sötsurfa hur länge som helst om man har en uppfodrande blus på sig.
I dag ser frilansoutfiten ut så här:

Ursäkta det urusla dagens outfit-kortet, jag är tydligen inkapabel till att fota mig själv så att jag både ser normal ut och så att kläderna syns. Kommer aldrig bli något som modebloggare, clearly

Ändå en rätt fiffig strategi, om jag får säga det själv.

Utmaningen del 8, favoritsnax.

Tio favoritsacks:
1. Ost. Alla sorters ost utom grönmögel funkar skitbra. Kittost, brieost, guyèreost, västerbottenost, hell i knipa duger även goudaost. Älska ost mer än livet självt.
2. Oliver. Bäst är naturligtvis de stora gröna med kärnor, men jag uppskattar även de med mandlar i, kalamata-oliver, rosmarinsmarinerade och såna med festaost i. (se ovan punkt ang. ost.)
3. Popcorn. Mest på bio, för den korrekta smörsmaken, men även micropopcorn är mkt bra. Micropopcorn är fö det enda jag saknar med att inte ha en microvågsugn.
4. Cashewnötter. Kan ej hantera dem. Kommer att moffa i mig alla som finns inom räckhåll om du inte hindrar mig. *är härligt gränslös*.
5. Små snittar. Det är något med mkt mkt små saker som gör att de liksom blir ännu godare.
6. Wasabinötter. nomnomnom.
7. Jordnötsringar. Äts med fördel genom att först trä upp en på varje finger, sedan göra larviga handrörelser och eventuellt en dans, och sedan äta dem en efter en. Ljudeffekter premieras men ej ett krav.
9. Dipp. Vad som kommer med dippen är sekundärt, här godats selleri, gurka, morötter och chips egalt utan diskriminering. Det viktiga är att det inte snålas på dippen.
10. Och relaterat, vilket möjligen kanske inte är ett eget snax men ändå - guacamole. Har fortfarande inte upptäckt min botten när det kommer till vilken mängd guacamole denna mage kan hantera.

***
Överväger att kuppa den här listan och bara göra de kategorier jag tycker känns meningsfulla hädanefter. Obs meningsfullet är i detta sammanhang ett relativt begrepp.


Utmaningen: Hela listan
Dag 1- tio saker om mig
Dag 2 - tio (-ish) favoritfilmer
Dag 3 - tio favoritserier.
Dag 4 - tio fraser jag ogillar skarpt.
Dag 5 - tio bästa spelningar
Dag 6 - tio favoriträtter
Dag 7 - tio favoritdrycker

Fars dag 2012, eller: ett jättelångt inlägg som jag inte vet vem som kan relatera till.

Vi ska ses klockan 12. Jag blir lite sen, för i sista stund slår det mig att man kanske borde vara lite finklädd på farsd dags-brunch så jag byter om till kjol när jag egentligen borde vara ute ur dörren. Men det är bara fyra minuter eller så. Kön utanför Kvarnen ringlar sig lång, jag får Portlandia-vibbar, och hittar inte pappa. Ringer Sofia, hon är också sen. Ringer pappa, det går fram signaler men jag får inget svar. Efter ett tag inser jag att jag hör ringsignalen på lite avstånd och ser honom stå på andra sidan gatan med telefonen i hand utan att svara. Jag lägger på och han kommer över, säger något om att telefonen inte lät honom svara. Säger att det är fint att se mig. Jag säger något om vädret, som han inte hakar på, och något om kön, som han inte heller reagerar på. Sen står vi tysta i kön och väntar på att få komma in. Han svajar lite, men det kan vara vad som helst tänker jag, jag vet att han är ostadig nu och att det är därför han går med käpp. Vi är tysta. Jag känner det välbekanta knytet i magen, precis vid naveln.

När vi ska hänga av oss jackorna tittar han sig förvirrat och lite argt omkring. “Den här tänker jag ta med mig in”, säger han stridslystet till killen som har garderoben. Jag vet inte om de har blivit slappare på det där med garderobstvång eller om killen fattar att allt inte är helt okej, för han låter oss gå in. “Hur är läget”, frågar jag, och klappar pappa lite på axeln. Klassiskt knep. Den känns svettig. Munnen ett hårt streck. “Jag blir så förbannad bara”, säger pappa, och drar ut på r:et i “förbannad”.  Jag gör mig dum. “Det behöver du väl inte vara, du fick ju ta med jackan in och nu ska vi äta brunch”, säger jag. Han huffar till svar. Samma lite osammanhängande och ilskna blick. Vi får vårt bord och sätter oss. “Du känns lite svettig pappa, kan det vara så att du har en känning?”, frågar jag, och jag vet exakt vad svaret kommer att bli. “Kan du inte kolla blodsockret ändå”, försöker jag. Han har inte med sig apparaten. Knuten vid naveln har hårdnat nu, snart är det en fullt utvecklad klump. Sofia har fortfarande inte kommit. “Jag tror att du behöver äta lite socker”, säger jag, och jag vet att det är första gången av många jag kommer att säga det inom den närmsta halvtimmen. Han himlar med ögonen och säger att jag inte vet någonting.


Då kommer Sofia instormande, full av kramar och brunchpepp. På två sekunder har hon fattat läget, hennes höjda ögonbryn får min ena axelryckning till svar, vi vet båda två exakt vad som händer nu. I erna bordshörnet pappa, druvsockret på bordet, hans blick irrar runt i lokalen, han är asförbannad och förlolämpad och osammahängande och jag tänker att jag vet exakt hur det här skulle kunna sluta i värsta fall, har sett det så många gånger, i tankarna har jag redan funderat på hur ambulanspersonalen skulle ta sig in i lokalen, var någonstans de skulle kunna gå undan med honom eller om de skulle strunta i det, han får i sig fyra eller fem druvsockerbitar men jag vet att det inte räcker, det är svårt att veta exakt var i kurvan han är just nu men jag är ganska bra på att bedöma sånt nu och jag tror att det krävs minst ett helt paket dextrosol. Ett tag verkar det som en omöjlig uppgift, långsamt och sluddrigt förklarar han att han förstår att vi tror att det är en känning, men att det faktiskt inte är så, att vi inte vet vad vi pratar om. Jag tänker att jag önskar att vi inte gjorde det. Sofia är mycket bättre än vad jag är på den här delen, själv blir jag rädd och arg samtidigt, hon blir bara rädd tror jag, och till slut får hon i honom hela paketet. Surrealismen i när kvarnens kypare kommer och frågar vad vi vill dricka och jag, i någon slags ambition att hålla uppe skenet, eller bara inte låta den här mardrömmen drabba någon annan riktigt än i alla fall, är jag jätteartig mot kyparen och ber om tre kaffe, säger “perfekt, tack så jättemycket”, trots att tanken på att jag ska äta eller dricka något känns mycket avlägsen, har fortfarande ambulanspersonal och glycos-sprutor på hjärnan.

Jag hämtar ett glas mjölk, för det är en bra sak att han dricker. När han självmant börjar dricka av den vågar jag hoppas på att det har vänt, att det nog är på väg uppåt igen, jag har ring mamma som inte var någon som helst hjälp mot paniken men fick i alla fall veta att det var viktigt att äta mat också. Det är aslång kö till buffén, jag irrar runt i jakt på något lättätet och sött, är så skakis att jag råkar skära mig i tummen skitdjupt när jag ska skära upp bröd, adrenalinet tror jag. När han kommenterar hunden på min tröja förstår jag att han är tillbaks, att han ser oss igen och vet var han är och att vi är out of the woods för den här gången. Jag får ett plåster av barpersonalen till min tumme som blöder skitmycket, och ytterligare tio minuter senare står vi i kö för att hämta mat. “Jag är ledsen för det här”, säger pappa. “Det är tur att ni är så envetna. När det här händer så förstår jag det inte själv”. Jag är så lättad att jag nästan gråter. Sen äter vi mini-västerbottenpaj och ceasarsallad och våfflor och får äntligen dricka det där kaffet, och min magknut löser långsamt upp sig även om jag fortfarande inte kan slappna av och är lite onaturligt entusiastisk över allt vi pratar om, som för att kompensera för det surrealistiska som just hänt, den avvärjda katastrofens skugga ligger över brunchen och det är olika hur man reagerar på den, själv blir jag någon jag inte riktigt känner.

Sen är vår sittning slut, årets fars dags-firande läggs till handlingarna, och jag tänker att det är är lite varför jag har så himla svårt att förklara mina föräldrar och min relationer till dem för  folk som inte vet hur det är att ta hand om någon som har tagit hand om en själv.

Utmaningen dag 7, när vi börjar tröttna va?

Bloggutmaningen dag 7 - tio favoritdrycker
(och ungefär här någonstans börjar jag tröttna. Vem fan bryr sig om vad jag gillar att dricka? Knappt jag själv, och dår är jag ändå ett under av narcisissm.)
 (ahja)

❖1. Flädersaft
❖2. Öl
❖3. Asdyr champagne
❖4. Te
❖5. Bryggkaffe
❖6. Bakis-cola
❖7. Vin.
❖8. Smoothie. obs ej med banan, pga banan dominerar hela smoothien och gör att ingen annan smak träder fram. Preferably i ställer mango, hallon, kanske ingefära.
❖9. Äppelmust med fruktkött.
❖10. Fireball.

Viktig tilläggsinformaiton: Jag gillar även lemonad.

Utmaningen: Hela listan
Dag 1- tio saker om mig
Dag 2 - tio (-ish) favoritfilmer
Dag 3 - tio favoritserier.
Dag 4 - tio fraser jag ogillar skarpt.
Dag 5 - tio bästa spelningar
Dag 6 - tio favoriträtter

Utmaningen - dag 6, tio favoriträtter

10 favoriträtter
(lätt den enklaste listan hittils)

1. Risotto, of any kind men gärna med kantareller. Eller/och saffran. .
2. Tortillas. Gärna med sötpotatis.
3. Grön ärtsoppa.
4. Västerbottenostpaj. Ios typ alla sorters pajer. Älska paj.
5.  Taboulieh.
6. Vadsomhelst med sparris, ungefär.
7. Potatisgratäng.
8. (soja-)Korv stroganoff
9. Kronärtsskockor
10. Pumpasoppa

bubblare: lyllig lasagne, bakispizza, ungefär all sorts pasta med parmesanost och citron, glasnudelsallad med tofu och koriander, etc etc.