Valet-baksmällan har suttit i längre än vanligt i år.
Jag är fortfarande inte revanschlysten och arg ännu, fortfarande ledsen, fortfarande besviken och uppgiven. Men vi har fyra år på oss, och jag tänker mig att när Fredrik och gänget visar upp sin regering den 9 oktober känns det ganska troligt att den här bloggen kommer att fyllas med raseri och fasa över de allra flesta utnämningar. (Största skräcken just nu: Maria Abrahamsson som kulturminister. Hejdå, Sverige - grattis Axessredaktionen)
Annars tacklar jag election blues med att titta på Vita Huset, lyssna på Coco Rosie och börja på ett nytt jobb. Det funkar ändå helt okej, skulle jag säga.
Thursday, September 23, 2010
Saturday, September 18, 2010
Befrielsen är nära. Tiden är nu mogen.
En endaste dag kvar är det nu.
Sen kommer jag att slippa bli förbannad varje gång jag åker tunnelbana.
Ärligt talat. "Sveriges enda arbetarparti", jag blir så jävla provocerad av osmakligheten i det påståendet. NEJ ni har aldrig företrätt arbetarklassens intressen. JA ni gillar att folk arbetar, men det är faktiskt inte samma sak. Jesus fucking wept.
Och sen kommer vi, förhoppningsvis och troligtvis - ja troligtvis, jag läser också dagstidningar men jag har i dagarna akumulerat ett lite otippat högt förtroende för mina medmänniskor - att byta regering till en som inte tror att svaret på alla problem är att starta nya företag.
I morgon klär vi upp oss i finkostymer och gör vår plikt. Forza rödgrönt.
***
För övrigt: jag har nog aldrig varit med om ett sånt stort politiskt engagemang inför ett val förut. På gårdagens matlag avbröts plötsligt svampstekning och fredagsvin och alla satt som nån slags reklamfilm för demokrati och tittade på partiledardebatten. Eventuella andra samtalsämnen hyssjades ihjäl. Det är som att alla jag känner utvecklar någon slags autism, eller rättshaverism, jag vet inte, men det är ett nyhets- och statistikknark utan like genom hela min bekantskapskrets, och jag gillar det som fan. Dock är det lite oklart vad vi ska prata om efter valet.
Sen kommer jag att slippa bli förbannad varje gång jag åker tunnelbana.
Ärligt talat. "Sveriges enda arbetarparti", jag blir så jävla provocerad av osmakligheten i det påståendet. NEJ ni har aldrig företrätt arbetarklassens intressen. JA ni gillar att folk arbetar, men det är faktiskt inte samma sak. Jesus fucking wept.
Och sen kommer vi, förhoppningsvis och troligtvis - ja troligtvis, jag läser också dagstidningar men jag har i dagarna akumulerat ett lite otippat högt förtroende för mina medmänniskor - att byta regering till en som inte tror att svaret på alla problem är att starta nya företag.
I morgon klär vi upp oss i finkostymer och gör vår plikt. Forza rödgrönt.
***
För övrigt: jag har nog aldrig varit med om ett sånt stort politiskt engagemang inför ett val förut. På gårdagens matlag avbröts plötsligt svampstekning och fredagsvin och alla satt som nån slags reklamfilm för demokrati och tittade på partiledardebatten. Eventuella andra samtalsämnen hyssjades ihjäl. Det är som att alla jag känner utvecklar någon slags autism, eller rättshaverism, jag vet inte, men det är ett nyhets- och statistikknark utan like genom hela min bekantskapskrets, och jag gillar det som fan. Dock är det lite oklart vad vi ska prata om efter valet.
Sunday, September 5, 2010
Linger on, pale blue eyes
Någon gång i somras lackade jag ur på att hela min facebooklista hade förvandlats till en idyllinflation. Det var spontanrosé, grillkvällar, skärgård, nattbad, fjällvandringar och bullerbyidyll överallt. Hela tiden.
Det var naturligtvis astråkigt att läsa om.
Den här helgen har varit sån. Sån som är astråkigt att läsa om. Sån som är en Saltkråkan-idyll, komplett med en hund som Båtsman. Den där delen i filmen som är ett fotomontage med lätt överexponerade bilder, för att visa hur fint allting är precis innan allt går åt helvete.
Så har det varit. Hela lördagen, och hela söndagen. Septembersegling, hög blå himmel, ibland regn, undanvindar, svamppaj under gång, och havet så där liksom djupblått som det inte är på sommaren utan bara blir när luften och vattnet kylts ner tillräckligt. Som att färgen beror på temperaturen - gör den det? Och sen, på natten, bastu och fotogenlampor och laga äppelpaj i mörkret och ovanför oss fler stjärnor än jag någonsin sett förut och över hela ön, hela skärgården en ny sorts tystnad.
Så vad jag försöker säga är att jag förstår om det här är skittråkigt för er att läsa. Men jag vill skriva det, för då kan jag läsa det i mars när det är snöblöta och saltränder på skorna och man har tröttnat på sin basker, och komma ihåg att det kan vara så här också. Det kan vara så här, också.
Det var naturligtvis astråkigt att läsa om.
Den här helgen har varit sån. Sån som är astråkigt att läsa om. Sån som är en Saltkråkan-idyll, komplett med en hund som Båtsman. Den där delen i filmen som är ett fotomontage med lätt överexponerade bilder, för att visa hur fint allting är precis innan allt går åt helvete.
Så har det varit. Hela lördagen, och hela söndagen. Septembersegling, hög blå himmel, ibland regn, undanvindar, svamppaj under gång, och havet så där liksom djupblått som det inte är på sommaren utan bara blir när luften och vattnet kylts ner tillräckligt. Som att färgen beror på temperaturen - gör den det? Och sen, på natten, bastu och fotogenlampor och laga äppelpaj i mörkret och ovanför oss fler stjärnor än jag någonsin sett förut och över hela ön, hela skärgården en ny sorts tystnad.
Så vad jag försöker säga är att jag förstår om det här är skittråkigt för er att läsa. Men jag vill skriva det, för då kan jag läsa det i mars när det är snöblöta och saltränder på skorna och man har tröttnat på sin basker, och komma ihåg att det kan vara så här också. Det kan vara så här, också.
Subscribe to:
Posts (Atom)