Jag borde kanske inleda med en brasklapp. Jag har nästana bara läst grymt bra böcker i sommar, så det finns risk att det här inlägget blir outhärdligt enusiastiskt.
Det började med Yates amerikanska förortsmisär i form av "Revolutionary Road", som var så långdragen och så outhärdlig att hela försommaren passerade som i ett töcken. Jag levde bland grannförakt och självförakt och krossade drömmar som inte ens var orealistiska till att börja med. Herregud, vilken bra bok. Dock gjorde den mig lite lätt skräckslagen på att senare under sommaren börja på Yates “Easter parade”, vilket hade varit väldigt väldigt dåligt eftersom den gick att läsa iett huj. Men då hade jag också kommit in i den där sensommarläsruschen, det kan vara det också. Men nu går jag händelserna och böckerna i förväg.
Yates förortsspleen följdes av Mccarthys dystopiiska, post-apokalyptiska feel bad “Vägen”. Dock fick den mig inte att må alls lika dåligt som Keats. Och det berodde inte på att han inte försökte En hel bok av kyla, hopplöshet, sönderrasade samhällen och köpcentra och en värld kantad av så skadade människor att de blivit förstörda inuti, den hänsynslösa jakten på mat och överlevnad, och vilda flykter från allt som kan se ut som medmänniskor. Men under alltihop kärleken och sen, efter 150 sidor eller så, kommer den där outhärdliga upplösningen, och allt är förlåtet. Jag läste ut boken mitt i natten på tunnelbanan, och kunde inte sluta gråta men kunde också inte sluta läsa, för det var så fint. och bra. och hemskt. herregud.
Sedan läste jag en bok som jag knappt vågar skriva om. Jag är nämligen inte helt säker på att min stora förtjusning i den beror på att den verkligen är väldigt välskriven, och inte att den bara är så lik mig. Det är en bok som jag hade kunnat skriva, om jag hade kunnat skriva. Den är kort, och intensiv, och slår till i solarplexus och får mig att vilja brodera varenda mening på kuddar och bonader och ha runt omkring mig jämt jämt jämt. Så om ni inte gillar den skulle det kännas som ni inte gillar mig, och det skulle vara jobbigt. Men det är i alla fall “ svårläst” av Åsa Ericsdotter, ensamhets- och tvåsamhetsskildring så hudlöst nära att jag blev rädd.
Sen läste jag Kafka på stranden, vilken jag redan skrivit om. Och därmed sparkades sensommaren läsningsbonanza in, och jag averkade i rask takt Sputnik Älskling, Easter Parade, Jorden de ärvde samt Dead in the family, och nu har jag börjat på en tegelsten som heter American Gods av min älsklignssagoförffattare Neil Gaiman. Utomhus är löven fortfarande gröna, men när jag fotar blir bilderna blåtonade av kylan och ljuset och luften, och jag har köpt en knallblå basker och en ljusgrå jumper, och snart hörni. Snart är det den bästa delen på hösten, och jag undrar om jag inte ska börja läsa brittiska klassiker.
Och kanske köpa nya bokstöd.
*förutom Väckarklockan. Jag tror att jag ska slänga den. Eller ge bort den. Finns det någon som vill förbarma sig över den därute? Den är inte nödvändligtvis dålig, den är ju skriven av Elin Wägner. Jag är bara obestämt osugen, och har varit det i två år nu.
