I helgen har jag seglat 24-timmars.
Det såg inte det minsta ut så här:
Däremot innehöll den 24-timmars segling, två vaktbyten, rulla omkring i förpiken för att man fick sovpasset under kryssen, 80-nånting sjömil, revning av segel mitt i natten, möte med sälar på Askrikefjärden, möte med U-båt i mörkret på Kanholmsfjärden. Stjärnklart, fullmåne, läns, kryss, spöregn, bleke på hela fjärden, nattnavigation, soluppgång, morgonmackor, nattsockerkaka och den där ofattbara känslan av att korta stunder inse exakt hur stor tur man har som får göra sånt här* med sitt liv.
*Sånt här = Sitta på öde fjärd i en liten segelbåt, överallt runt omkring mig hav, fyrar, tystnad, inuti mig ett lugn som lagt sig i magen. Nere i förpiken sover andra vaktpasset, det är bara jag och Ylva och fler stjärnor än jag någonsin sett förut i hela mitt liv. Om ett par timmar ska vi väcka de andra, och om ytterligare några timmar är det målgång. Men för ögonblicket är det bara det här, det här svårförklarade grejen man väljer framför utgång och kräftskiva och födelsedagar, för det gör sig inte på instagram, det går inte riktigt att förklara på 140 tecken, men ibland en höstdag i tidig september är det precis allt det man behöver.
