I dag innan jobbet tog jag en barbackatur på hästen jag är medryttare på. Det var soligt, hagarna lummiga och det gick att rida i linne.
När de allra flesta jag känner läser ovanstående tänker de att jag har ett himla härligt och harmoniskt liv. Tänk att få vara ute i naturen så där va. Tänk att ha en häst va. Tänk att ha det precis som under sommarloven när man var liten va.
Här är vad som också händer och som de flesta som inte slavar i stall varenda vecka vet:
Antal gånger jag höll på att ramla av pga att hästen tyckte att det bästa sättet att bli av med bromsar var att skutta sju meter rakt upp i luften: 3
Antal bromsbett på ryttaren: 2
Mängd skavsår på onämnbara ställen till följd av kantig häst: stor och smärtsam.
Och relaterat:
Nån gång ska jag skriva något om hur “ååh vad myyysigt” egentligen när en helt skev reaktion att få när någon berättar att de varit i stallet eller ska dit.
Kortversionen: Visst, det är mysigt i bland. Hästar är såklart dödens fina och härliga och jag älskar dem på ett sätt jag inte älskar något annat.
Men att vara i stall är till nio tiondelar helt andra saker än mys. Det är råkalla ridhus och förfrysta tår och inte ha tid att gå på toa och skitstora hästar som försäker tränga in en i väggen när man ska lägga på täcken för utsläpp i hagarna och tunga foderhinkar och kliande hö överallt och tidiga mornar och bussar som går var tredje timma och värkande muskler och blåsor på fingrarna och ett slitande av en magnitud jag aldrig skulle lägga ner någon annan stans, tror jag.
Det är helt enkelt rätt mycket hårt jobb. Jag undrar om den initala reaktionen skulle var “myyyyyys” om ridning inte var en så utpräglad tjej- och kvinnosport. Hjärnan går genast till bilden av ta-hand-om-finhet, snarare än till bilden av slit och svett och träning och belöning.
Jag tror inte att jag har en skev bild av hästlivet, och jag skulle ändå säga att ridsport klart väger mer till det senare.
Bild på fin häst för att kompensera den lite hårda tonen här mot slutet.
