Livet, i listform.

I dag har jag:
1. Vaknat av min väckarklocka.
2. Snoozat.
3. Låtit bli att gå upp, för det kändes orimligt tidigt med 9.30
4. Somnat om.
5. Vaknat av Odis väckarklocka samt snoozande (omkring 30 minuter)
6. Somnat om igen.
7. Vaknat och gått upp på riktigt.
8. Inte behövt ha strumpor i de öppna tygskorna för att det var så soligt ute.
9. Ätit frukost på Vurma.
10. Insett att jag aldrig nånsin orkar med hela deras lyxfrulle, och därför borde sluta beställa den. Nevergonnahappen.
11. Gått hem igen.
12. Väntat på ett telefonsamtal.
13. Som aldrig kom. (-mer.)
14. Försökt boka flygbiljetter till Berlin
15. Behövt vara en pensionär och GÅ NER TILL BANKEN för fråga vad deras problem är.
16. Fått hjälp på banken av en kille med Boomerang-tröja. Jag visste inte att de fanns fortfarande. Varken tröjorna eller killarna.
17. Förmodligen lyckats köpa flygbiljetter, och således gjort en glädjedans.
18. Lagat fänkålsrisotto.

I kväll ska jag:
1. På date på folkoperans restaurang med typ världens snyggaste kille (min).

Lite då och då slår det mig:
1. Att jag faktiskt inte borde klaga över min tillvaro så där värst.

Dessert you.

Precis som Amanda har jag också fått tema-enig matlagning för att kompsensera för vulkanmisären.

I give you, fredagens vulkan-efterrätt:

Vulkan smakar otippat smarrigt, fyi.

Ashes to ashes, etc.

Så okej. Av saker som jag trott skulle kunna förstöra min helg i London med Karin stod typ, skoskav, på listan. Skoskav, örsprång, dåligt humör och snabb och oväntad engelska-analfabetism (känt för att drabba när man minst anar det).
Vad som inte stod på listan är ett VULKANUTBROTT.

Det är så orimligt att jag nästan (men bara nästan) inte kan bli sur över att ha blivit snuvad på London i tre dagar. Vulkanutbrott låg ungefär på samma listplats som att en gigantisk dinosaurie satt sig på planet och krossat det, och därmed omintetgjort vår resa.


Vafan.

Sleeping beauty, check.

Jag har fått en alldeles egen Odie-skapelse!
Kolla här, vad snygg den här.
Eller, vafan. Jag måste visa bild på den på direkten.




Haja bra jag kommer sova*. Och äta frukost. Och kolla på tv. Och förmodligen göra mycket mycket mer, eftersom jag aldrig kommer vilja ta av mig dem.

*Inte för att jag sover så där värst dåligt just nu. Dagns nap - tre timmar. Check.

sport-o.

Den här helgen har jag jobbat på sporten.
Det är ungefär som att jobba med den vanliga* tidningen, förutom att det inte alls är det.
Till exempel förstår jag ingenting - INGENTING - av tidningsgenomgången** Allt är efternamn och städer (vilket jag förstått är klubbar och lag) och bokstavsförkortningar, och jag zonar ut utan att märka det och när jag zonar in igen har jag ingen som helst chans att komma in i genomdraget igen.
Enda undantaget var i lördags när vi pratade El Clasico, då kunde jag nicka och se ut som jag förstod utan att faktiskt ljuga.
Dessutom har jag svårt att förstå när något stort händer. I dag har AIK gått upp i elitserien. Vi går upp fyra sidor*** för att det här är så stort och fantastiskt och det finns så mycket att säga om det.
Jag nickar och försöker att dölja min totala oförståelse för detta, och ekar "stort", när alla andra säger det.

Sport är dessutom skitsvårt.
Sportjournalistik är helt fantastiskt intern. Den skrivs bara för de som redan förstår vad som händer på ett sätt som visserligen kulturjournalistik kan vara men får bisarrt mycket skit för, men som tex nöjesjournalist, i alla fall den i dagstidningar, aldrig är. Det är råsvårt att försöka lära sig något om man inte redan har i alla fall ett minimalt hum.
(Illustrerande konversation: Jag: Alltså, är det här resultatet? För det ser ut som ett telefonnummer. Sportchefen: Nej, det är bara för att det har varit tie-break som det ser ut så. Jag: Jaha. Ja då så.)

Jag är, som ni förstår, inte riktigt som en fisk i vattnet.

(Men redigeringen är jävligt rolig. Friläggningar! Övertoningar! Konstiga typsnitt! Text på snedden! Märkliga historiska bilder med nutida sportprofiler inphotoshoppade i! Om det bara inte handlade om sport. Och var så förbannat gubbig, under stundom.)

(Och, det ringer väldigt, väldigt konstiga människor och vill veta saker om spelarstatistik, stryktips och matchresultat. Konstigare människor än i den vanliga dårtelefonen**** alltså. Det uppskattar jag också.)

*riktiga
**mötet man har i början av passet när man pratar om vad man ska fylla tidningen med.
***lägger till fyra extrasidor i tidningen
****tipstelefonen

t-shirt weather!

Det bästa med våren är inte vita sneakers på nysopad gata


Eller kunna hålla kaffekoppen utan fingervantar när man promenadfikar


Eller att man kan rota fram sin chinos från garderobens mörkaste skrymslen igen.


Nej, det bästa med våren är vi nu äntligen kommer slippa drabbas av syner som den här

och den här

I's a truth universially acknowledged att ingen, någonsin, någonstans, har klätt i lårhöga stövlar. Det är ett problem att alla Sveriges VeckoRevyn-läsare uppenbarligen inte förstått detta, och det är faktiskt obegripligt att inte Statens Skönhetsråd har gripit in och styrt upp situationen. Det har stundtals varit en mycket svår vinter.

Men no more! Woho!

Fear alone can never bring us down

Tid det tar att koka ett ägg: 6 minuter
Tid det tar att äta ett ägg: 4 minuter, om man drar ut på det.
Tid man är ledig under påsken, högtid vars huvudsyfte är att äta ägg: 4,5 dagar.

Påsken är fortfarande helt och hållet obegriplig.
***

Ni vet hur jag liksom gav upp hoppet om att det någonsin skulle bli sommar? Ni vet, från och med december 2009 inledde vi en ny istid, snövallsfria gator och fotbollsplan istället för isrink i vasaparken blev historier som vi berättade om vår ungdom som ingen riktigt skulle tro på. Ni vet det? Jag börjar ändra mig nu. Kanske.

För jag lyssnar på Pastels och Tenniscoats och ute är gatorna torra och mina sneakers är vita och kidsen på skolgårdan uanför mitt köksfönster leker bro bro breja. Och långsamt, långsamt, börjar man höja blicken och sänka axlarna och släppa ögonbrynen ut mot tinningarna igen.

Dagens soundtrack, som inte är Pastels eller Tenniscoats men precis på pricken ändå:

Communicate me harder, baby.

En lika provocerande som förolämpande sak som man redan nu vet om valutgången:
När KD äntligen ryker ur riksdagen, och centern med knapp nöd skrämselhickar sig över fyraprocentsgränsen, kommer ingen av dessa partier ens för ett ögonblick tro att et fins ett samband mellan vad folk röstar på och vad de vill ha för politik. Förklaringen till det dåliga valresultatet kommer nämligen inte att vara att svenska folket ville ha annan politik. Problemet kommer vara, and you may quote me on this, att "de varit att de varit dåliga på att kommunicera sitt budskap", ergo att massorna inte förstått precis hur bra det skulle vara med Göran Hägglund vid rodret.


Jo, vi fattar ditt budskap. Vi vill bara inte ha skiten. Tack.

Dramatic hamster

Beviset för att man faktiskt aldrig någonsin ska slänga någonting:
Först, för länge sedan: En gatsten i en av Södertäljes gågator.
För två år sedan: Rekvisita i wonderflats terrorist-fest
Under väldigt lång tid: placerad i hallen till observanta människors förvåning. Fallen i glömska.
Nu: Bokstöd i på mitt nya och välorganiserade nattduksbord*.

Seger! Seger för hamstrarna! Jag visste väl att jag hade en orsak till att inte göra mig av med den.
Jag ser nu fram emot att även få användning för tusen sladdar med oklar härkomst, ungefär fyra års samling av gamla påskägg samt en väldigt grön ögonskugga från HM.

*som för övrigt är ett väldigt konstigt ord. Sängbord, menar jag, men det kanske är något annat? Vad fan är en nattduk, och varför skulle någon behöva ett specifikt bord för just det?


Rekvisitan in action.