Let's hope its a good one

Alltså.En fråga för jag vet inte, politikerna kanske, eller Dalai Lama, eller kungen inför nästa år: Varför kan inte viktiga hänselser vara lite bättre utspridda under året? Vrför måste julen jagas i hasorna av ett flåsande nyår, så man knappt hyinne smälta julhoummousen innan det ska champagneshoppas? Det vore mycket rimligare om nyår låg nån gång under sommaren, då det ändå inte händer nånting utom möjligtvi konstiga Eat Stockholm-festivaler för langosälskande turister från Säffle. Dessutom skulle man inte dö på kuppen när man av nån anledning alltid står utomhus vid tolvslaget. Win-win situation!
Dessutom ska de vidriga mellandagarna klämmas in, well, mellan de två haussade händelserna. Herregud vilken hets.

In other news har jag under julen spritsat pepparkakor like it aint no thang. Jag är halvkass på rätt många saker, riktigt pinsam på lite färre men en mästare på att spritsa pepparkakor. Jag gjorde bland annat vår riksmonark och en kalkon. Man vet att det är en kalkon för att det på pepparkakan står kalkonens läte, "Pakaaaa". Man vet också att det är kungen för att det på pepparkakan står hans läte, "Kära Örebroare".

God fortsättning folks.

Julen: the tes and the antites.

Det är jul snart. Det är verkligen det. Ibland försöker jag att inte tänka på det, men det är ganska svårt faktiskt. Man kan inte verka utanför diskursen, eller hur det nu heter. Juljävel. Det är bara att omfamna hela det glöggosande, plasglittrrande och russinstinna åbäket och gilla-la-la läget. Jag slår in mina julklappar i brunt och guld i år, och Odies Starbucksjulskiva går på repeat i wonderflat. Ikväll är det svenska musikklubbens julfest, och imorgon är det Fritz Corners. Efter det kommer jag förhoppningsvis vara rustad för en hårt schemalagt julafton med minituöst föreberedda traditioner som inte bör frångås från annat än vid akut livsfara. Familjeterapi be dammed.

Och sen är det juldagen. Juldagen och de nästföjande dagarna är som julens goda tvilling. Jag har förstått att man på landet tydligen går ut och super skallen av sig med människor man lämnat bakom sig i 14-årsåldern. Det verkar fruktansvärt traumatiskt, och inte alls speciellt genomtänkt. För juldagen och dess bästa kompisar annandagen och mellandagarna är dagar fyllda av kravlöshet, julklappsböcker och undantag. Man behöver inte laga mat, för ingen åt i alla fall upp något av det som gjordes till julaftonen. Man behöver inte vara trevlig, för alla förstår att man antinen är bakfull eller bara begeistrad av sina nya shiny prylar. Man behöver över huvud taget inte göra någonting som man faktiskt inte har lust med.

I flera dagar håller det här tystlåtet saliga tillståndet i sig. Man hinner inser att man ändå gillar sin familj rätt mycket, när allt kommer omkring. Man hinner sakna sin wonderflat och sina raringar och man hinner diskutera Frankrikes utrikespolitik i detalj med sina gudföräldrar. Man hinner skrota och rota och larva omkring och dricka martini på riktig vermouth och utveckla en avslappnad relation till sina föräldrar. Man hinner kort sagt faktiskt komma över hela jultraumat ganska bra. Juldagen, börjar jag tro, är egentligen hela vitsen med julen.

Vi ses på andra sidan allt det där.

The weight of the world

Wonderflat ekar tom. Systern har tagit sitt pick och pack och dragit och lämnat mig ensam med barnen. Jag menar orkideerna. Det är fett tråkigt.
Som tur är får jag en ny roomie imorgon. Odie är sjukt bra och smart och rolig. Dessutom pluggar hon juridik, vilket betyder att hon kan långa och svåra ord och har en tung bok att slå i huvudet på folk vid behov.

Men just nu är wonderflat roomie-lös. En märklig känsla infinner sig. Jag har flyttat in i det inre rummet, och det stora rummet är verkligen hysteriskt tomt. Det ekar. Det ser ut om någon slags konsthall. Strukturtapeterna framträder ohejdat. Det är bara min mat i kylen. Skorna som myllrar i hallen kan jag inte skylla någon annan på. Det knäpper i väggarna och lägenheten verkar på någo sätt kallare än vanligt. Det är bara minus två grader ute, men det känns som mer. Det känns som ganska mycket mer.

Och jag spelar Tunng på skithög volym och lagar ris-otto och skriver inte pår min praktikrapport, men det hjälps inte. Det är fortfarande tomt. Och väldigt tyst. Och framför allt kommer det vara väldigt tyst här ända tills jag tar hit nån, för ingen kommer snubbla över dörren och gnälla över vädret och slå tårna i mina träningsväskor och störa mig när jag sitter och inte skriver på praktikrapporten.

Jag visste inte att jag var en förespråkare för tvåsamhet, men imorgon flyttar Odie hit och jag är nöjdare med det än jag egentligen vill erkänna.

Ur-what?

När jag var liten hade vi en massa förstärkande prefix till adjektiv som numera känns lite passé. Sten-, knall-, kanon-, ur-, as- etc.
Men tiden går, och det är inte jätteofta jag numera säger att jag verkligen är knallpeppad på Fritz Corners julfest den 22 december, eller att jag är stentrött.
Döm därför min förvåning när jag läser att Stockholm har en urstark jobbtillväxt.
DN:s webbredigerare, vad är grejen?
Möjligen rör det sig om någon slags ordvits jag inte fattat än.
Annars är det bara oerhört märkligt.

ETA:
DN har uppenbarligen insett sitt misstag och tagit ner artikeln. Alternativt har praoeleven fått sparken. Men den fanns där, jag lovar.

Knäck.

Praktiken är över. Länge leve praktiken.
Igår var jag tillbaks i kunskapens korridorer igen. Det var masspsykos och oppep i en ganska oskön blandning. Masspsykos eftersom det enda alla ville prata om var vilka som hade fått jobb eller vik. Konstant. Opepp eftersom vår sista fyrpoängare verkar varar sämre förberedd och mer ogenomtänkt än vanligt. Även med JMK-standard mätt.

Jag är därför väldigt nöjd med att vara tillbaks på mitt i idag. Min nyhetschef gick just förbi, pratade i handsfree, hojtandes att det var ”ett jävligt svårråddat knäck just nu”. Jag skriver om kamphundar och om folk som förlorat jobbet när de varit föräldralediga. I lunchrummet blev jag som vanligt hånad för min ynkliga matlåda och en vild diskussion om pannkakor utbröt, för vilken min ugnspankakelunchlåda förmodligen var ansvarig.

Jag vill inte plugga. Jag vill bara jobba. Jämt.
Kan jag inte få det?

Otacksam

Om ungefär en timme ska jag bli avtackad av redaktionen. Imorgon är nämligen praktikens sista dag, tack och adjöss lever, etc. Det är förstås jättetråkigt, jag skulle behöva minst två praktikperioder till för att lära mig allt jag tycker att alla andra verkar kunna. Det är inte grejen.
Grejen är att jag ska bli avtackad. Tackad. Av.
Som en annan 60-åring.

Jag naturligtvis livrädd.

Vad förväntas av mig i den här nya obehagliga situationen? Borde jag hålla tal? Ska jag gå dit först? Sist? Måste jag vara i något slags centrum och äta bullar medan de andra stressat tittar på med deadlinen hängande över huvudet? Och för den delen - min deadline, och jag får inte tag på min kommunkis som jag ska fråga saker, och HELLS BELLS. Det var minsann inte nån som sa nåt om nån avtackning när praktikerna introducerades.

Herregud.

Paris, mon destruktiva amour

Paris var fint och jävligt kallt. Jag hade på något sätt tänkt mig att det skulle vara ungefär samma temperatur som när jag var där förra hösten

(typ såhär: )
Men det var det ju inte alls. Två grader varmt välkomnades vi av. Tack som fan, Frankrike.


Bästa köpet var en blus/tisha-pryl från comptoir des cotonnes i den märkliga färgen BLÅ. Jag har ingenting blått i min garderob förut. Förmodligen för att när jag var runt nio bast och ärvde typ alla mina kläder från min storasyster som passade väldigt bra i just blått fattade jag agg mot den färgen. Det verkar ha gått över nu, sådär tolv år senare.
Sämsta köpet var tio tycken metro-biljetter. Det var ju som bekant strejk, och därför gratis att åka metron. Bah.

Bästa franskasnacket var på marknaden i montmartre där världens snällaste gubbe sålde crêpes med banan och nutella och blev helt ifrån sig när han upptäckte att bananen var slut. Mina ickeexisterande franskakunskaper resulterade ändå i en gratis kaffe och strejk- och politiksnack med crêpemannen och hans kompisar.
Sämsta franskasnacket måste vara när jag på samma marknad vänder mig och och ser hur en tjej drar upp min plånbok ur min handväska. Merde, sacre-cour, etc. Och jag fräser ur mig ett mycket giftigt "Excusez-moi....!?". Jag är säker på att hon tog det hårt.

Till sist. Jag är ledsen att gå all preachy on your ass, men jag kan inte riktigt hålla käft om en grej. Alltså.
Det här med att gå runt och vara rädd för folk. Det är helt sjukt. Jag har tror aldrig jag fattat hur självklart det är att gå ut när jag vill, inte gå över på andra sidan gata när man möter någon, gå i den takt som passar en själv även om det är mitt i natten och man är själv i hela kvarteret. Men fyra dagar i paris, tre utekvällar och fler sjuka och obehagliga incidenter än jag orkar tänka på senare inser jag att det inte krävdes så himla mycket för att skrämma mig rätt ordentligt. Det är faktiskt sjukt. Man kan inte gå runt och vara rädd för folk. Det är inte okej. Rätt ofta tänker jag att det är vad som är hela det här samhällets problem, att vi går runt och skyddar oss för varandra. Det är vad som resluterar i de svarta rubrikerna, hatbrott, 7 julis och 11 septembrar och gated comunities hit och dit. Det är vår förbannade plikt att inte vara rädda för varandra.

Och så lätt var det att bli en av de som går över på andra sidan gatan och som inte ser på nån annan i metrovagnen.

Oh, merde.

Snälla fina person med lungemfysem som ändå sitter på fyrans buss klockan halv åtta på morgonen.
Jag förstår att du tycker att du är duktig som går till jobbet trots att du håller på att hosta lungorna ur dig.
Jag förstår att du tror att din chef kommer vara tacksam, eftersom du säkert är praktiskt taget oumbärlig på jobbet.
Men vi andra? Not so much. Inte så tacksamma över att du hostar slem i våra nackar.
Vi andra inte få ditt lungemfysem, och skiter i din oumbärlig het. Short n’ sweet: ÄR DU SJUK - STANNA HEMMA.

Snart lämnar jag sidvärtes snöflingor och inochutvända paraplyer för det här:



à vraiment bientôt, mes amies.

Rapport från en neurotiker

På mitt i finns det fyra toaletter. En killtoa (som kan vara fler och ha en pissoar men det vet jag av förklarliga skäl inte säkert). En gigantisk handikapptoalett. Och så två stycken toa-toor. Eller hur man nu böjer slangordet för toalett i plural. Normala toaletter, menar jag. I alla fall.

Toa-toaletterna ser ut så här:
Dörr som är låsbar. Rum med handfat, spegel, papperskorg, tvål och papphanddukar. En till låsbar dörr. Toalett samt ännu ett handfat med spegel, handdukar, tvål och papperskorg.
Detta innebär problem. Vilken av dörrarna ska man låsa egentligen?
Man vill gärna låsa den dörr som är längst ut, för det är så obehagligt när folk rycker i dörren medan man går på toa. Men det lite läskigt att bara låsa den yttre dörren, för kan man verkligen vara säker på att man faktiskt låste den yttre dörren? Verkligen verkligen säker? Nej, trodde inte det heller.

Detta skulle visserligen kunna avhjälpas med att man låste den yttre dörren och sedan lämnade den andra dörren öppen. Så att man kunde hålla ett öka på låsvredet och se att ja, det är så där på tvären som det är när det är rött. Men hur creepy är det inte att gå på toa med en öppen dörr, även om det är en låst dörr precis utanför den öppna?
Man vill inte gärna låsa båda dörrarna heller. Det känns så himla neurotiskt att gå in, stänga dörren, låsa den, gå in genom nästa dörr, stänga och låsa den också, innan man slår sig till ro.

Jag tänker på det här varje gång jag går på toa på jobbet.

Auden vs Berggren

Ok. Imorse?
Inte så jävla värt det

Inte så jävla värt det alls.
Imorse, mer såhär:




Jag hör fortfarande ingenting på mitt höger öra.

Say this city has ten million souls,
Some are living in mansions, some are living in holes:
Yet there's no place for us, my dear, yet there's no place for us.
- W. H. Auden

eller:

THIS TOWN HAD GOT THE YOUTH OF ME.

Tack som fan, Stockholm.

Walker with dawn

Imorse var det faktiskt nästan värt det.

Värt det att gå ut på sjövikskajen klockan fyra och inte vara säker på att det inte är klockan tio.
Värt det att det känns lite som att sitta i en hermetiskt sluten bubbla utan omvärld inne i det ljusa kontorslandksapet med mörka fönster som inte visar någonting utom bleka spegelbilder.
Värt det att det inse att ja, det är nog ungefär så här det kommer vara i fyra oändligt långa månader framöver.
Värt det att vara lite orolig att jag inte ska se skillnad på den betonggrå kajen och det lika betongrå vattnet och en mörk onsdagkväll råka kliva rakt ut i årstavikens förlamande mörkhet.
Det var faktiskt nästan värt det. Imorse såg nämligen min morgon ut ungefär såhär:


Det gjorde mig jävligt glad. Och kanske kanske till en lite bättre människa.

We are not afraid of night,

Nor days of gloom,

Nor darkness -

Being walkers with the sun and morning.

- Langston Hughes

(Vi får se hur det känns när jag ska ta mig hem om nån timme sådär)

You said the union would last forever

Jag har slutat cykla till jobbet. Jag höll ut länge, men sen fick jag punka en gång till och jag insåg att det helt enkelt inte var meningen att jag ska vara en åretruntcyklare. Dessutom blev för svettigt nu när man helt plötsligt var tvungen att ha på sig massor med halsdukar på mornarna. Det kändes inte så värst medan jag cyklade, men väl framme klibbade tishan på ryggen och jag var tvungen att oroa mig för lökisar under armarna. Inte okej.

Å andra sidan får jag nu åka buss. Det är nice, jag gillar Stockholms bussar och särskilt den fantastiska buss 40 som verkar gå precis överallt. Den går till exempel precis utanför min port, och landar i Hornstull där jag bara kan knata över bron som tidigare tog knäcken på mig. Easy peasy och tar kanonkort tid.
Dessutom får jag åka omkring på Kungsholmen vilket är kul. Idag till exempel upptäckte jag kemtvätten EG-tvätten. Det verkar inte som att någon har talat om för tvätten i fråga att EG inte finns längre, annat inom juristriktionen EG-rätt. (Eller så tycker de bara att G är en snyggare bokstav än U, Vilket ju i sig är helt bisarrt, G är ganske alfabetets fulaste bokstav.)

För där ligger alltså EGs alldeles egna tvätt. På kammakargatan. Jag har aldrig sätt någon gå in eller ut där, men jag utgår från att de uteslutande tvättar attachéväskor och liknande.
EG-tvätten har vidare en piffig dekal över hela sitt fönster på EU-flaggan, såklart. Och de har också en oerhört märklig hemsida. Oh god, hemsidan. Den har omotiverade manus för sketcher på förstasidan, som kan vara knyckta från typ tjuvlyssnat. De har avancerade flashanimationer när man går från en del av sidan till en annan, men tyvärr finns bara TesterTester under priser. Jag har ännu inte lyckats ta mig in på "om oss", vilket ju i sig är olycksbådande.

EG-tvätten kan vara den nya startmotorer och generatorer-affären

ett pedagogiskt illustrerat inlägg

Jo såhär: Trots att jag faktiskt forftfarande har ett passionerat kärlekförhållande med min praktikplats har jag sällan varit så glad att en vecka tagit slut. Jag har spridit idel dåliga vibes och dålig stämning bland polis och kommunpolitiker, hetsat gamlingar som om det vore nåt slags hundrace och tjafsat med lärare. Det är mycket möjligt att jag börjar bli BrittMari Citron. Det visar sig på tisdag, då jag ska ha någon slags fortbildningskurs före henne. Just det, akta er.

Och nu är det fredag. I Wonderflat är stämningen på topp. Jag kokar pasta som ska ätas med latsås och i förväg äter jag upp alla lyxoliverna jag köpt. Jag varvar p1 med MIA och skriver listor på texter jag ska skriva till kotteriet istället för att verkligen skriva dem. Fredagar i mitt hjärta, alltså. MAn är rätt trött och sliten, men på det där snygga och peppade sättet för det är en hel helg framför en, och framför allt en hel lördag innan söndagsångesten kommer klivande med stora betongkängor och sparkar skiten ur en. Sån här är fredagen, typ:





See you all on the flipside.

The beginning of a beautiful friendship

Ikväll har jag tvåårsfest för min lägenhet, wonderflat.
Eller, för att vara helt sanningsenlig har jag och min roomie och storasyster Sofia tvåårsfest.
Vi har då bott i wonderflat i ganska precis två år. Det var en solig oktoberdag när jag tvingade sofia att köra släpet från Nacka till Vasastan, och vi kånkade skittunga bord och sängsoffor så jag hade träningsvärk en vecka efteråt.
Det har varit två sjukt fina år, fyllda av kärlek och av svordomar. Mest kärlek. I love my flat.

Wonderflat är alltså en tvåa som vi hyr av en kvinna som bor i Täby. Wonderflat är ganska stor, typ 60 kvadrat, och när den byggdes hade man förmodligen utedass på gården och därför inget behov av någon toalett. När moderna och sanitärrare tider trädde in inreddes toaletten i något som jag förmodar varit en garderob. Den är ungefär tre gånger tre meter stor, och när man duschar blir hela rummet jätteblött.

(ETA:
Det har påtalats att badrummet inte alls är 3x3 meter, vilket ju är helt sant. Jag vet inte var jag fick det ifrån. Storleken är snarare 3 kvadratmeter. Eller möjligen två.)

Köket är också pyttelitet men inhyser ändå en tvättmaskin. Huset har nämligen inte någon tvättstuga, så vi tvättar i köket och hänger tvätten på gården om somrarna och på tvättlinor tvärs över hela mitt rum om vintern.

Wonderflat har fem meter i takhöjd och stilig stuckatur i taket, vilket är fint och phancy. Och tyvärr livsfarligt när man vill byta glödlampor i hallen. Inte stuckaturen då, uttan snarare vinglandet på en stege på tå med skruvmejsel i munnen. Vi har bytt lampan två gånger, och försöker nu ha den släckt så ofta som möjligt för att inte behöva göra igen.

En bra grej med wonderflat är vår nya fina uteplats som vi knyckt. Det är ett hörn av gården som vi bestämde att ingen behövde och därför annekterade med hjälp av blomlådor och utemöbler som vi fick av katt-grannen.* Uteplatsen har trots en regnig sommar varit en central punkt i tillvaron. Nu har jag dock ingen aning om vad jag ska göra med mina två meter långa betonglådor med petunior och jord.

Wonderflat har dessutom fina vida fönsterbläck som man skulle kunna sitta i om man inte hade dem fulla av böcker, stiligt trägolv som är i behov av slipning och ett brevinkast som det står ”För tidskrifter och brefv” på.

Yay wonderflat!




*kattgrannen = kvinna vars katt vi brukar ta hand om ibland, och som därför hushåller oss med det mesta från stavmixrar till utemöbler och vin. En förstklassig granne på det hela taget, som dessutom bryter lätt på norska.

cheer up, emo kid

Såhär är det. Jag är vanligtvis hård som en sten. Ungefär sån här är jag:

Men den här veckan har jag varit mer åt det här hållet:


Eller, för att sluta fjanta sig med massa bilder: Jag har blivit en mes. Allting gör mig helt blödig. Zandra som sitter precis bredvid mig hade förra veckan gjort ett jobb på en gammal gubbe som blivit utsatt för växelbedrägerier. Mitt vanliga jag hade förmodligen tänkt, jaja, gammal gubbe, svårt att räkna när det inte är tioöringar längre. Eller över huvud taget inte funderat så mycket. Mitt nya, geléiga mesjag började istället darra på underläppen och fylldes av larvig ömhet för gubben. detta var det första varningstecknet.

Sedan dess har det eskalerat. Igår när jag var i stallet red jag en väldigt fin häst som blivit ganska illa behandlad, och därför är lite svårhanterad.
Hästen: hoppar omkring
Jag: kan inte sitta upp
Mitt vanliga jag: äh, larv. Nu får du ge dig. Stå still så jag kan sitta upp ordentligt.
Mitt nya jag, géleterry: stackars hästen. Du försöker så gott du kan, men du har så svårt att lita på människor. Vad du farit illa i livet. Wah, wah.

Senast och kanske mest skrämmande incidenten inträffade alldeles nyss. En väldigt bra och rolig och smart person på redaktionen ska sluta, vilket såklart är skittråkigt. Men han går vidare till nya höjder och jag förstår ju att när jag nästa vecka sitter i notisskiten igen och det är deadline om en timme så kommer jag förmodligen inte att tänka på det längre. Mitt nya geléjag? Bryr sig inte det alldra minsta om dessa kalla fakta.

Redaktionen: Hej då, ha det så bra.
Avgående person: Det har varit fint, jag kommer sakna er.
Geléterry: underläppen darrar
redaktionen: här får du fina presenter
avgående person: aw, shucks! vad fina ni är. jag kommer verkligen sakna er.
geléterry: oh no, here it comes
avgående person: jag har anordnat en liten löjlig skattjakt som avskedspresent. På allas bord finns det en grej gömt, det är mest på skoj.
redakionen samfällt: awww.
tiden: går
géleterry: hittar en godispåse bakom alla pappershögar på skrivbordet.
geléterry: ....

Det här är inte okej. Något måste göras åt detta tillstånd. Nu.

Skjut en snut.

Jag har slutat redigera och börjat murvla på riktigt. Det märks på flera sätt. Till exempel hinner jag blogga på arbetstid, vilke är skandalöst. Tydligen kan man på DN inte ens komma åt blogspot, enligt Kulle
Så är alltså inte fallet här. Efter en dag av rektorsjakt (inte en ny sport, i allla fall inte än, utan bara mina fåfänga försök att få de ellusiva friskolerektorerna i Sollentuna att öppna upp. Gick sådär. JAg h ar uppenbarligen inte gjort sådär värst stora framsteg sen vi producerade lokaltidningen SollentunaStolpen på jmk.) vände jag mig till min nyhetschef.
Min nyhetschef är sjukt duktig, pratar galet fort och kan spetsa till det mest trubbiga domsreferat till svidande samhällsjournalistik (eller iallafall lokalournalistik). Dessutom ser han ut och pratar som en gammal söderpunk-räv.
-Du kan ju ringa snuten åt nåra om du hinner, fick jag. Så nu ska jag väl ringa snuten.

I love min praktikplats.


Andra saker som hänt:
-En på kulturen har sagt att mina långa knästrumpor ser ut som gynekologstrumpor (jag: whot? hon: ja, såna där som man har när man föder barn du vet. jag: det har jag absolut ingen relation till.)
-Min handledare har frågat om jag har försökt ta livet av mig (det hade jag inte.)
- Jag har fått punka på cykeln på väg över jävla liljeholmsbron. Horaktigt dyrt att laga.

Det finns gränser för nästan allting

Fritt citerat ur minnet:

- Ja ja, ge hit eländet så får jag titta på det. Jag kan inte göra något här på stående fot.
Ingelby böjde sig över pappret och började stryka på det, ilsket muttrandes.
- Av alla förbannade dagar i veckan, är tisdagen alltid den allra jävligaste. Så, nu har jag strykit sju rader och du får laga att det räcker. Du kan dra upp det där med-et till raden ovanför så tjänar du en rad till.
Tallboy tog emot pappret med en tvivlande min.
-Jag ska se vad jag kan göra, men nog tycker jag det ser lite fullt ut.
-Jag önskar jag vore full, sade Ingelby med känsla.

Med andra ord är jag inne på min fjärde veckas redigering. Det går ibland helt galet bra. Och ibland skräckinjagande dåligt. Nu är exempelvis tanken att jag ska få in en text på 2759 tecken på en halv fyrspaltare, med tvåradig rubbe och nedryck. Det går sådär.

Cyklist, eller how I stopped thinking and learned to love the broar

Praktiken har börjat. Jag skulle kunna skriva om hur roligt det är att redigera, om hur lite jag mindes av Lottens InDesign-genomgångar och om hur oerhört självmedveten jag fortfarande är varje gång jag använder lingot ("rubbe", "breddare", "nedryck", "forts-etta"). Men jag tror jag skriver lite om att cykla istället.


Anyone who rides a bike is a friend of mine.


Redaktionen ligger alltså i Marievik. Jag bor vid Odenplan. Vägen ser ut såhär:

(typ)

Jag cyklar alltså först över St Eriksbron (en bit kaka), sen Västerbron (värre hemåt) och sist Liljeholmsbron (den berömda droppen, ungefär). De är tre ganska olika broar som kräver vitt skilda tillvägagångssätt för att kunna tackla.

St Eriksbron är, som tidigare nämnt, en bit kaka för det allra mesta. Igår blåste det dock så jag höll på att ramla ´över pendeltågsspåren, eller i alla fall sladda in på gångbanan.

Västerbron är ju den klassiska rysaren. inte så brant som oändlig tar den knäcken på den flåshurtigaste cyklist i pur ondska och långdragenhet. Det är helt omöjligt att försöka tänka "jaja, bara lite till så är jag upp". Mest för att det aldrig, på hela vägen, bara är lite till. DEt är alltid mycket till. Mycket mer än man tror i alla fall. Nej, trixet ligger inte i att flexa sina vadmuskler och skrämma bron till underkastelse. Det ligger snarare i att subtilt ignorera den. Man låtsas helt enkelt som att Västerbron inte alls finns. Den här bron du talar om, jag vet inte vad det är du menar. Lutar det uppåt? Jaså, det märkte jag inte ens. Det är bara en vanlig cykeltur som man tar lite långsamt, för att det är så fint runt omkring sig. Japp.

Och likt ett barn i trotsåldern tröttnar Västerbron före en själv, och man står som segrande på den svårdefinebara toppen av oändlig bro-ondska. Sen är det bara att rulla nedåt. Folk som trampar i nedförsbackar gör mig mycket förtretad.

Man rullar vidare några kvarter. Sen måste man nesligt nog ofta stanna för rödljus and whatnot som helt oväntat visar sig gälla för cyklister också. Bah. Det gör att man tappar all den mödosamt uppbygda fart man ackumulerat.

Och sen är man framme vid Liljeholmsbron. "Ha", tänker man då. "JAg har just besegrat Västerbron. Det här är välan inget". Vilket naturligrtvis inte kunde vara mera fel. På Liljeholmsbron fungerar inte förnekelsetrixet alls, för det är den alltför brant. Ej heller kan man tänka "äh, bara den här lilla biten också", för vid det här laget är man rätt trött. Och kall, men svettig. Och har farttårar i ansiktet.

Jag har fortfarande inte någon helt säker strategi för Liljeholmsbron, förutom möjligtvis medvind men det kan vara svårt att alltid ordna. För min del slutar det ofta med att jag vinner slaget men förlorar kriget. Det vill säga, jag behöver inte nesligen kliva av och leda cykeln (vilken skam!), men jag är å andra sidan för trött för att kunna bromsa i nedförsbacken så när jag ska göra min skarpa vänstersväng för att komma in mot Marievik är det alltid en hårsmån från döden. Min, fotgängares eller andra cyklisters. Ibland även cykelräckets.

Eftersom jag förstår att samtliga läsare av denna blogg (äh, försök inte, jag har statistikräkningspryl) är närmast patoligiskt intresserad av att veta hur det går så lovar jag att återkomma när jag kommit på hur man ska hantera brojäveln. Eventuellt kan det lösas med godare kondition och starkare ben, men det är något jag antagligen aldrig får uppleva. Det börjar nämligen redan bli rätt kallt att trampa runt Stockholm, och även om jag cyklar om både buss 40 och 4:an känns det rätt lockande vissa mornar att kunna parkera sig på vänstersidan med en latte och läsa klart DN på bussen.

Men min cykel alltså. Ren kärlek. Den är så jävla bra.

Inte ännu en Visa från utanmyra, please!

Men vad nu, säger ni. Ännu ett blogginlägg! Och det är inte ens nationaldagen, eller annnan lämplig högtidsdag! Nej minsann, säger jag, visst är det så. Knappt man kan tro sina ögon, etc. Skälet är mycket enkelt. Istället för att följa givna rekommendationer för hur jag bör skirva så kör jag på det gamla gymnasietrixet kvantitet över kvanlitet.

Imorgon ska denna förträffliga landstingspolitiker sprida sin stämma i alla Sveriges hushåll.

Enligt egen utsago kommer hon i sitt Sommarprogam berätta om LIVET. Livet och dess Nyckfullhet. Och om vi lyssnar ordentligt hela programmet kommer vi få reda på hur Livet inte tar de Vändningar Man Tänkt Sig.

Vågar vi hoppa på en fjärde Ted Gärdestadsbeundrare? Ulf Lundell kanske? Mona Sahlin vände ju nästan ut och in på sig själv i sin folklika ambition, hur kommer Filippa R att försöka toppa det?

Bänka er i stugorna, det här kan bli en riktig nagelbitare.

(Är det här våra public servie-pengar ska gå till, etc.)

Rädd att flyga?

terry says:
jag får ont i magen av bloggar. jag har inte bloggat sen innan berlin och har gravt dåligt samvete.
Peter (last.fm/user/Popetoteror) says:
ja, jo, jag vet. jag kollar din blogg nästan varje dag. men det blir mer och mer sällan faktiskt.
terry says:
åh. fan. jag måste skriva något nu.
Peter (last.fm/user/Popetoteror) says:
JA
terry says:
ok
terry says:
men nu har jag ju så mycket att skriva om att det kommer bli jättejobbigt
terry says:
jag skriver om inget av det istället.
Peter (last.fm/user/Popetoteror) says:
jag är typ världens bästaste bloggare, alla andra har blivit värdelösa.



Japp, så där är det. Jag har gått och haft lite måttligt med prestationsångest för den här bloggen och formulerat roliga och smarta inlägg i huvudet (allt är roligt och smart i mitt huvud, jag önskar att ni kunde veta precis hur men det fungerar aldrig riktigt som det ska) och sen blev det ingenting. Planen nu är att göra ett bildspree när Schmarro som jag var i Berlin med behagar överlåta sina bilder till mig. Tills dess en en illustrativ bild av mitt liv som working class hero:



Jag jobbar alltså, förutom på Kharazmi, även på en konsthall. Det är nice, jag gillar konst och förutom den galna tanten jag jobbade med förut så är det idel förstklassiga personer där. Sommarens utställning handlar om favelorna i Brasilien, och även om jag kan tycka att endel videoverk är sådärengegerande så är det ändå en skön stämning över hela konsthallen. Det beror på största delen på hängmattorna. I mitten av konsthallen hänger kanske tio-femto gigantiska hängmattor som man, när konsthallen inte har besökare dvs rätt ofta, hänger i. I början kändes det lite som att försöka fyllesova när jag stängde ögonen, men nu har jag vant mig.



Häromdagen när jag och Schmarro (som jag jobbar med) som bäst låg i hängmattorna och åt småkakor pratade vi om det här med att flyga. Om man vore en superhjälte och kunde flyga, vilken position skulle man då ha när man flög? Det första som man tänker på är naturligtvis den klassisak stålmannenpositionen med ena armen ovanför huvudet och näven knuten. Och det är säkert bra och aerodynamiskt. Men i längden, är det så himla bekvämt? En annnan trolig postiion är Buddha-lotusställningen. Fridsam och rätt bekväm, men inte så strömlinjeformad. Bekvämast skulle kanske vara att ligga på rygg med händerna bakom huvudet, men då ser man inte så bra. Jag är lite orolig för att man skulle råka kro?cka med en fågel, till exempel. Inte alls bekvämt. Carro lade då fram idén om spikar under skorna. "Men det är väl inte så himla charmigt att åka omkring med spetsade fåglar under fötterna", menade jag. "Men man har ju såklart elektriska spikar, som CHOCKAR fåglarna så att de DÖR", förklarade Carro.



Vad tror ni?

Then we take Berlin

På måndag sätter jag mig på ett tåg som ska ta mig till Berlin. Tåg är ett förstklassigt sätt att färdas. Inte bara för att det inte kräks ut helt orimliga mängder koldioxid utan även för att det är så himla meditativt.

(Jag förstår att regelbunda jobbpendlare inte håller med, och det är mycket möjligt att hela resonemanget inte går att applicera på sånt tågåkande. Jag vet ju av egen bitter erfarenhet att det inte är det minsta meditativt att skaka Saltsjöbanan fram med 07:41-tåget varenda morgon i 6 års tid. Ungefär.)

Men det är nåt med det där att det tar tid. Man liksom känner avståndet på ett annat sätt. Jag vill inte verka som en reaktionär gammal stöt, tantigheten till trots. Men resan känns i kroppen på ett helt annat sätt när man hinner märka hur man rör sig. Jag minns tågresan till prag för två år sedan, med gränskontrollanter i höga hattar som med en förolämpad min inspekterade ens pass. Jag minns att jag tänkte att det var något universiellt med hela skak-skak, skak -skaket. Roudnice nad labem. Jag har läst att när man åker tåg lagras aldrig synintrycken i långtidsminnet. De fastnar i korttidsminnet och det är därför man aldrig exakt kan redogöra för vad man tittat på de senaste 20 minutrarna.

Eller kanske är det att geografin blir så påtaglig. Småland tar aldrig slut, södra sverige är praktist taget oändligt, och ju längre bort från Stockholm och lägenheter och f12 och konsthallsjobb och uteplatser med petunior man rör sig desto mindre blir det. Man ser det försvinna nånstans långt borta, out of sight out of mind, och friheten från allt det där som man ju egentligen gillar jättemycket blir ändå nästan berusande.

Baudilaire säger:

För att inte vara tidens plågade slavar. Berusa er! Berusa er utan uppehåll
med vin, poesi eller dygd. Allt efter behag. Berusa er!

Drug of choice: Geografi, perspektiv, avstånd och en vecka i Berlin.

24 going on 80

Jag hoppas för er egen skull att ni lyssnade på Jessica Gedins helt sinnessjukt roliga, smarta, inspirerande och fina sommarprogram idag. Och missade ni det är det podcastsändningen som gäller, annars döden. Ok? Åh Jessica. Jag vet inte om du stavar med C eller K, men jag önskar att du var min bästis. Du verkar så himla bra.

En tanke:
Är det tantigt att rekommendera sommarpratare i sin blogg? Det är det nog. Det gör inte så mycket. Jag är inte så värst peppad på benskörhet och såna där tjocka fotleder som alla tanter alltid har, men i övrigt kan jag verkligen relatera till tanter. 24 going on 85, jag tränar ansiktet nästan varje dag för att få till såna där fina tantskrattrynkor.

Sätt jag redan uppnått tantastatus på:

1. Skrämmande förkärlek för smååkakor. Innan jag började jobba på konsthallen förstod jag inte storheten i kolasnittar, korintkakor och kanelhjärtan. Vad kan jag säga, det tog ett tag innan jag såg ljuset. Eventuella tvivlare är välkommna till min uteplats för delikat motbevisning. Mina finska pinnar är fan oslagbara.
2. Stickning, virkning, broderi. Och sen använder jag inte skiten. Det är handarbetet som är vitsen. The media is the message.
3. Gnället. Väder, jobbet, personerna som åker på fel sida av rulltrappan, mornar, snabbkaffe, bristen på ridkurser, HM, etc etc in absurdum. Och med känsla.
4. Ringa förståelse för unga människors klädstil.
5. Bryggkaffe i mitt hjärta. Helst med en sån där bryggare som tar sjukt stor plats och som jag därför inte har i mitt kök utan istället en liten tramsig presso, vilket är något otillfredsställande.
6. Hatt. Ok, nu fuskar jag lite, för än så länge har jag inte hittat någon bra. Men jag vet precis hur den ska se ut, och när jag hittar den då jävlar. Då kommer hatten aldrig lämna skulten.
7. Oerhört selektv minneskapacitet. ”Va, nej, det tror jag inte alls att jag har sagt att jag ska göra. Nu vet jag inte vad du pratar om. Vad pratade vi om?”

****
In other news, jag har igen fuskat med bokhylleplöjningen och inte alls läst ut Gulag. Däremot är jag lyckligen uppslukad av genus-, kön- och etnicietsanalysen av Buffy the vampire slayer. Bra skit. Endera dagen kanske jag skrivit något allvarligt sinnat om det hela.

Jag och böckerna, en kärlekshistoria

Jag har hört talas om en sad i Wales som heter Hay on Wye, vilket betyder stad av böcker. Tydligen ska den se ut ungefär som en vanlig walesisk byg, typ, men när man kommer närmre förstår man att alla små affärerna är bokaffärer. Slaktaren, bagaren, ljusmakaren? Alla i hemlighet boklådor. Slottet? Också en boklåda. Enligt min kompis M som var där är internetcafeet också en boklåda. Utan internet, till visst förtret.

Jag förställer mig att om jag skulle åka dit med M skulle besöket gå ungefär såhär:

M: Titta, dansföreställningar!
Jag: böcker böcker böcker böcker böcker
M: Titta, loppmarknad!
Jag: böcker böcker böcker
M: En komedi?
Jag: Böcker böcker böcker-
M: Du hör inte riktigt vad jag säger, eller hur?
Jag: Böcker böcker?
M: Jag går ner till puben
Jag: (sympatiserande) böcker böcker

Föga förvånande har inte M frågad om jag vill föja med dit någon gång.

I alla fall.
Igår var MLI och Therese var här, och vi pratade bland annat om böcker. Om vad man läser, om varför sommaren promt måste innebära läsning av kassa deckare (Jag förstår inte varför värme alltid blir synonymt med förkastlig boksmak. Vad är grejen med det? Och deckare! Helt meningslös litteratur. Värdet i att läsa en bok bör rimligen inte vara att komma till den sista sidan, men i deckargeneren är detta hela premissen för bokens existens. Värdelöst!), och om försommarambitionerna att läsa hela på spaning (orsaken till att det aldrig fungerar ligger förmodligen i att ”det här är en bok jag borde läsa”-utgångspunkten inte är den bästa att utgå ifrån en distraherande varm sommardag).

I kombination med Sofias senaste blogginlägg om att inte äga så jävla mycket skit fick jag lite ångest. Över huvud taget ger konsumtionskritik mig rätt mycket ångest, trots att jag gärna orerar rätt bra i ämnet. Det har förmodligen något att göra med de kopiösa mängder prylar jag inte fattar att jag äger.

Jag köper böcker i perioder, och genomgående i pocket, förutom lyrik då. Inte förräns amanda började jobba på modernista har jag börjat läsa inbundet igen. Det händer mycket sällan att jag bara köper en bok, utan det blir alltid minst tre när man ”ändå är där”. Jag har ett mycket passionerat förhållande till pocketshop, som jag verkligen försöker avveckla men det är orimligt svårt.

För ett tag sedan fick det dock ett abrupt slut. Det var i samband med att min bokhylla tog slut, och jag inte längre fick plats mer flera böcker bakom de andra böckern som jag insåg att jag bara läst kanske dryga hälften av vad som stod i bokhyllan. Vilket natrligtvis beror på mina höga ambitioner men något, eh, sviktande, förmåga att genomföra dem. Jag köper gladeligen Ställd, Onda Andar, Ur könets mörker och Längst Därnere med fullt förtorende för att de kommer att läsas åtminståne den här månaden. Men sen sitter jag i alla fall hellre något av de magasin som jag lyckligen införskaffar på min andra älsklingaffär, presstop, varje vecka.

Nu försöker jag alltså arbeta mig igenom bokhyllejäveln. Det går bitvis helt fantastisk och jag blir hög på allt sjukt bra som skrivs. Och bitivs ganska dåligt. Jag har nu kommit till Anne Applebaums tegelsten GULAG, de sovjetiska lägrens historia. Efter den hägrar dock Fighting the Forces, What’s at stake in buffy the vampire slayer, som är en antologi om klass-, kön-, sexualitet och etnicitetsrepresenationer i Buffy.

Lite fuskar jag, såklart. Idag klämde jag i smyg Aj Människa, Staffan Malmbergs debut om hjärnan, den olyckliga kärleken och Jarl Alfredius. Men sen kompenserade jag genom att plöja Det förkrypmta kvinnoidelalet av Barbro Backberger. En bok som det till min förskräckelse stod mitt namn och året 2003 i. Herregud. Boken är ändå bara 111, sidor, man kan tycka att jag kunde tagit mig igenom den tidigare.

Och jag måste säga att mina ambitioner har åtminståne en förstklassig smak. Inte en enda av tvångsböckerna har varit dålig, eller ens lite sådär halvkass. När jag är färdig kommer jag att vara ännu smartare, men förmodligen något olidlig och vilja pracka på er samtliga mina bästa böcker. Så ungefär som idag, fast med ännu mer ammunition.

Vad är problemet?

Jag missade uppsamlingsklassfesten till förmån för att vara en helare människa under lördagen, då skärgården kallade. Jag ångrar mig inte, men min helt sjukt separationsångestiga sida som jag försöker förneka genom att verka hård som en sten är glad åt att ny utgång erbjuds på ondag.

Jag fattar inte vad dealen är med hejdåande, jag hatar ju det. Hatar att stå still och säga att man kommer höras, bara för att man verkligen önskar att det skulle hända. Hatar att inse alla sista, och att formerna under vilka man har kunnat träffa några som man faktiskt verkligen gillar inte finns längre. Och att alternativet fösa smulor mott emot varandra på nåt beige fik känns jävligt förolämpande. Jag blir helt förstörd av det här. Och ändå kan jag inte riktigt släppa taget. Det är helt enkelt lite oklart vad mitt problem är.

Det är ju liksom inte som att det aldrig har hänt förut. Jag vet ju att varje bekantskap eller vänskap måste sluta med avsked. Det började med Saxnäs -98 och fortsatte med USA-året och har sen bara eskalerat, senast var väl folhögskoleavskedet för två år sen, när jag brutalt vägrade allt hejdåande och körde iväg mot Stockholm med nåt slags mantra om att "ja, men det var fint så länge det varade, man får helt enkelt se det som så". Det var inte heller bra.

Och jag verkar inte riktigt veta hur man gör när man håller kontakten. Det är läskigt, och svårt, och jag glömmer inte bort människor men jag glömmer bort att peta in de i någon slags ny vardag, när den man förut hade inte finns längre. Och efter ett tag, det behöver inte vara speciellt länge, känns det som att det är försent. Som att det finns ett OSA-datum som jag missat. Jag tänker mig att konversationen skulle gå typ såhär:

jag: Hej, det är Terry
personen: Hej...?
jag: Ja, alltså. Från klassen/wik/usa/ridkursen/umgänge of choice. Teresa....?
personen: Jasså, hej!
jag: Ja, hejhej. Hur är läget?
personen: det är fint, lite mycket nu men det är bra. hur mår du?
jag: jodå, det är bra. Blablabla, nåt om vädret.
personen: blablabla, nåt om vad de gör nu för saker
jag: men alltså, det vore roligt att ses nån dag, det var ju sjukt länge sen nu
personen: ja, absolut! men, jag har lite mkt nu, och sen ska jag till prag om ett par veckor och vara där i en måand. Men, vi kan väl höras?
jag: oj, det låter roligt. Men det är klart vi kan höras. Hejdå!
personen: hejhej.

RIDÅ.

Och det kanske inte framstår som så hemskt, och i själva verket förstår jag att det inte är det heller. Men prospektet av det är helt fruktansvärt.

Så jag brukar lägga på alla andra att höra av sig. Jag gör min del genom att meddela att jag visst vill hänga även om jag inte ringer, särskilt kanske om jag inte ringer. Det fungerar, ibland.

(Endera dagen kommer ett inlägg om segling, med bilder också. Golvet måste bara sluta gunga först.)

ETA 13/6:
Det kanske inte framgick från början, men det är ju inte så att jag vill att det ska bli såhär. Eller ens egentligen kanske tror det, om jag ska försöka tänka sakligt på det hela. Men det är så det känns, det är så jag säger det.
Jaja, men vad är grrrrejen då, hör jag er fråga. Jo, grrrrejen kan sammanfattas såhär:
Hejdåande ger mig massiv angst. Därför blir jag kass på att säga saker som "jaja men vi hörs ju, vi kommer ses i sommar eller hur?". Än mindre faktiskt göra slag i saken. Fast jag verkligen vill det. Alltså måste ni göra det åt mig, så att jag efter ett tag kan lära mig att det inte är så läskigt.
Jag gillar ju er. Ok?

En dag för nationen

Idag är en nationaldag. Hela fenomenet nationalag är lite märkligt. Inte lika märkligt som påsken, kanske främst för att den inte håller på lika oprovocerat länge. Men ändå, vad är tanken att vi ska göra? Jag förstår och kan sympatisera med (mot-)demonstrerandet, men det har vi ju redan en dag till.

Ska vi lära oss att på ett skamlöst vis vifta med flaggor utan att samtidgt skrika "Sveeeergieeee sha na na na naaaaaa" och kolla på killar som förlorar i fotboll? För det är jag inte säker på att jag vill, ärligt talat. Jag förstår inte alls tankarna om att vi måste bli stoltare svenskar. Varför måste vi det? Är det inte skitbra att det här landet inte hyllar konstiga saker på premissen att de är svenska? Finns det verkligen inte något bättre att vara stolt över? En konstruerad gemenskap uppbyggd av Zlatan (fast bara ibland), Melodifestivalen, Christer Fuglesang och en Carl Larsson-idyller på näthinnan.

Jag vill inte lära mig att vara en stolt svensk till tonerna av Magnus Carlsson. Jag vill inte gilalalala läget ihop med en massa andra som jag bor i uppskattningsvis samma del av världen som. Det ger mig obehagliga konnotationer. Vi är väl ett sekulariserat och förnuftigt land, måste vi verkligen piska upp nån slags nationstro såhär på senare år.


***

Gårdagens maratonklassfest satte sina spår. Idag är jag lite skakis men fortfarande obestämbart full av kärlek för mina klassisar. Det är fint.

En exemplarisk student

Champangefrukost i Tanto den 28/5 2003.

I dagens Påstan inleds den årliga studentflaksbashningen av åsiktsmaskinen. Jag stödjer den helhjärtat. Jag skulle visserligen faktiskt aldrig kasta ägg på kidsen, men att spela dansa i neon är faktiskt inte okej. Själv var jag en exemplarisk student, med den snyggaste studentflaksbilen i mannaminne som vi hade filat och målat och putsat själva och en låtlista av sällan skådat slag.

Låtlistan var från början ett demokratiskt projekt, alla av de fem musketörerna fick komma med fem förslag på låtar de ville ha med. Sen bestämde jag och Amanda alltihopa, även om Jessica faktiskt fick ha med We are the champions i slutänden.
Jag minns slutresultatet bara lite fragmentariskt, men jag är rätt säker på att följande låtar i alla fall var med:

Disco 2000 - Pulp
Come on Eileen - Dexy's Midnight Runners
Fame! (I’m gonna live forever) - ur Fame
Sheena is a punkrocker - Ramones
We’re in trouble - Shampoo
Hörlurar - bob hund
Vad ska du bli - Ebba Grön
Ain’t no mountain high enough - Marvin Gaye & Tammie Terell
We are the champions - Queen
Deceptacon - Le Tigre
R.e.s.p.e.c.t. - Supreemes
Kom ihåg mig - Lars Winnerbäck
Oops I did it again - Britney Spears
Girls just wanan have fun - Cyndi Lauper

Eftersom min gymnasieskola låg (ligger, kan ligga, jag vet inte) på lastkajen i det som då var ett industriområde och numera är ett flashingt bostadsområde var det inte så phancy att springa ut där. Istället åkte vi en båt från Årstakajen till Riddarholmskajen, skrålande studentsången för full hals (yessir, vi var oerhört old school och sjöng faktiskt denna visa. Högt och gärna. Ögonen tårades på mången morfar, I’m sure.). Det kändes lite som att vara Jackie O när man klev ned för landgången och möttes av folkhavet och folket jubel.

Vårt flak var fantastiskt. Ordförande Persson vinkade till oss, vi hade alträd istället för björk eftersom Amanda var allergisk, alla de roligaste och snälladste och snyggaste människorna var på vårt flak och vi hade den bästa musiken med den uppsluppnaste dansen. Det var vi som var det där flaket som alla andra tittade på och önskade att de var, eller hade haft när de tog studenten, eller att de någon gång skulle kunna bli.

Jag missunnar inget kepsfyllo sitt flak. Men skönhetsrådet, och kanske någon mer, borde styra lite ordentligare när det gäller genomförandet av dem.

ETA: Foto Amanda Idberg.

She comes in colors everywhere

Ur ren tvättsynpunkt var det väldigt mycket lättare när det var vinter och vi hade svarta skjortor på mitt jobb. Det blev liksom inte ett så stort problem att ta hem den svarta jobbskjortan/blusen/tishan och ersätta den med en av mångtaliga svarta skjortor/blusar/tishor som ligger och skäms i min garderob när det var dags att tvätta jobbkläderna.

Nu är det istället sommar och vi har babyblå skjortor. Det går som det känns att iklä sig färgen: Sådär. Det finns ett skäl att min garderob inte innehåller ett enda babyblått plagg.

Jag vet att jag vid ett tillfälle när jag gick i gymnasiet hade jag 12 randiga tröjor*. Eller ännu fler, jag minns inte exakt. Idag när jag nästan har gått ut journalisthögskolan har jag 12, eller kanske 10, svarta tröjor. Jag överväger att dra slutsatser om min utveckling och mognad av det här, men jag låter nog gärna bli.

*tröjor i det här fallet inkluderar alltså både linnen, blusar, skjortor och tröjor. Dock ej underklädslinnen.

Saker man hör.

Ord och uttryck som inte är okej:

1. Basal -a, -t, (adj)
Ett fruktansvärt oestetiskt ord som med fördel kan och bör ersättas med det betydligt bättre ordet grundläggande.
2. Styra upp (verb)
Människor som styr upp saker är alltid obehagliga. Styra upp ger mig rysningar.
3. Byggnation (subst)
Säg byggnad istället, det är det du menar. Jag lovar. Du tänker på ordet konstruktion när du vill använda ordet byggnation på ett liknande sätt, men ordet byggnad betyder faktiskt precis samma sak. Ja. Ombyggnad, inte ombyggnation. Uppbyggnad, inte uppbyggnation. Ok?
4. Bjuda till (verb)
Se punkt 2. Jag får för mig orden används av samma personer i liknande sammanhang, men det kan vara att obehagskänslorna jag får av orden bara liknar varandra så mycket så jag blandar ihop det. Ordet används dock oftare om andra, och deras bristande förmåga att ~.

Ni kan kalla mig språkfascisten, det är det redan många som gör.

Ambitionslöshet som statement.

Först en grej:

Well yeah, hästcentrerade inlägg gjorde inte succée på alla planer. Men eftersom ridsport faktiskt är typ min största hobby, eller hobby låter så jävla förminskande herregud jag menar ju faktiskt intresse och passion. Så får ni helt enkelt leva med hästcentrerade inlägg lite då och då. Tuff skit, som man säger.

Ok.

Med jämna mellanrum får jag för mig att jag borde vara bättre på lite olika saker. Allra senast när jag gick in på en viss blogg, såg hur stilig banner den hade, hur fin sidan var, och omedelbart slogs av hur ful och färdiggjord min är. ”tänk”, tänkte jag, ”om man vore lite hajjare på html och fotoredigering. Då skulle jag också kunna ha en snygg blogg”. Sen klickade jag bort sidan. Jag förstår ju att jag aldrig kommer orka lära mig html. I alla fall inte i syfte att piffa till den här ganska ytliga, opreciserade och allmänt märkliga bloggen.

Det är antagligen en bra grej, det borde ju tyda på någon slags spirande ambition och leda till att jag faktiskt lär mig nya saker också. I’m sure, I’m sure. Det är dock rätt sällan det faktiskt är sprunget ur ett reellt intresse för grejen i fråga, utan mer en känsla av att jag nog borde ha bättre koll. Sen kan det iofs leda till passionerade intressen, som tex fotbollsgrejen som jag verkligen gillar och som har skänkt otippat (och kanske något generande) mycket glädje. (Matchdag minus en dag omg!)

Men för att vara helt frank, nej, det var inte en länge undertryckt fotbollskärlek som helt plötsligt tog sig uttryck. Det var såklart en mer intelektuell idé om att det vore rätt nice att ha ett fotbollslag som man höll på och brydde sig om. Så skulle man bli glad när de vann, ledsen när de förlorade, känna gemenskap med vilt främmande personer och se på storbildst TV på Stringfellows. Jag var övertygad om att det skulle vara en hit, och jag är om inget annat åtminståne bra på att lära mig saker snabbt. Så även offisde-regler, laguppställningar, fanclubshistorik och spelstatistik.

Så visst kan det vara en rätt bra grej. Men det är också lite störigt. Liksom, varför tror jag att jag måste ha koll på allting? Varför tror jag att något är viktigt, bara för att jag inte kan något om det? Varför, kort sagt, räcker det aldrig att vara rätt haj på någon eller några grejer, helt ok på några till och sen halvkass på det allra mesta som man egentligen inte bryr sig om alls? Jag går ju runt och är konstant lite halvmissnöjd över min egen inkompetens. Jag tror inte att det är nåt försenat pubertalt, men sånt där vet man ju förstår aldrig säkert. Jag hör ju hur det låter, liksom.

We have time to make illussions and to rummage their ash later/ We have time for ambitions and diseases / To blame destiny and details. *

Och jag inser att det är lite fånigt. Att klaga över att man vill mer. Det är ju inte direkt något radikalt och konsumtionskritiskt statement, jag är inte Nina Björks i söndagsDN, att sluta vilja lära sig grejer är inte politiskt sprängstoff det är antagligen bara puckat låter mest som något sprunget ur lathet. Jag förstår ju att jag kommer ha svårt att övertyga folk om det subversiva i det.

Men jag tänker inte lära mig html för det. Så det så. Och när jag nästa gång blir tvungen att svara ”nej du, jag har faktiskt ingen aning” på frågan om jag vet något om schack, eller om konsekvenserna av ABBs senaste indiensatsning, eller om genteknik, ska jag försöka mig på det gamla tonårsmantrat. Det Skiter Väl Jag I. För det gör jag ju, om jag tänker efter lite.

(Vi får se hur det går.)

* Octavian Paler.

Torsdagar är stalldagar, eller att gå till stallet istället

Torsdagsträningen var bra, mycket bättre än förra veckan. Vilket var tur, annars hade jag övervägt att börja knyppla eller nåt. Två kassa dressyrpass kan ta knäcken på vem som helst. Men, den här veckan var första passet var hoppning, vilket (nästan) alltid är synonymt med ungefär lika delar adrenalin, skräck och känslan av att vara oövervinnerlig. Såvida man inte går omkull, vilket iofs hände förra gången. Men jaja. Dessutom känns alltid hoppträning som mindre statisk träning än dressyr.

Ok, hoppning. Det blev inte några höga höjder den här gången heller, vilket Logan (ovan) uppenbarligen tyckte var väldigt tråkigt för han tenderade att bli ganska nonchalant. Gallopkryssen under uppvärmningen var i synnerhet under hans värdighet, då han gjorde sina karaktäristiska grodhopp med bakbenen, istället för att stampa av ordentligt.

Största problemet med hoppträningen den här gången var att jag aldrig riktigt kunde få till en så pass samlad galopp som man måste med Logan. Visst fanns det bra bjudning, han älskar hoppning och kastar sig gärna över alla hinder på en gång om möjligheten finns. Men han blev gärna lång, kom inte under sig med bakbenen, och det känndes under stundom lite segt. Trots att det verkligen gick undan. Just den delen gick mycket bättre på hoppträningen för två veckor sedan.

Men min trepunktssits, lättsits och fältsits har verkligen blivit mycket stabilare, och jag ger bättre eftergift nu – framåt istället för uppåt, som det förut ofta blev. Och eftersom sitsen är något av min stora grej, den blir helt enkelt aldrig riktigt bra, så känns det faktiskt riktigt skönt. Det väger upp att några språng blev helikoptersprång.

En annan sak som ju hjälper till att väga upp var att jag lyckades landa i rätt galopp efter varenda hinder när vi körde banhoppning i slutet. Woho, Rickard skulle vara oerhört stolt över mig.
Dessutom lyckades jag och Logan, trots hans initiala nonchalans mot de lägre höjderna, verkligen prestera riktigt bra vägar och väl avvägda galoppsprång mellan hindren. Det är nödvändligt att lite då och då få träna fler språng i en följd, eftersom hästen ofta hoppar annorlunda över sjätte hindret än över första. Logan till exempel kan ibland vara lite efterbiven och inte riktigt fatta att han är mitt i en hoppbana förrän efter några språng. Men då tar han å andra sidan igen det, och det krävs en närmast schizofren ridning från ryttarens sida för att parera hans inställning till det hela.

Efter denna gigantiska adrenalinkick kunde dressyren lätt ha blivit ett antiklimax. Och bränd efter förra veckans katastrofsession var jag verkligen inte speciellt peppad. Men dressyren satt som en smäck idag, jag la upp framridningen så att jag började med galopparbetet för att Tango inte skulle gå bakom tygeln utan ta stödet längre fram. Sen körde vi lite travvändor, sidvärtsrörelser och slutligen sidvärtsrörelser som övergick i galoppfattningar. Något som är klart mycket svårare än man tror att det ska vara. Jag blir gärna fast i innertygeln i skänkelvikningen och hindrar därigenom hästens innerbog från att få fritt utrymme i galloppfattningen. Dressyrsisten var fucking impeckable idag, vilket förmodligen berodde på att Tango gick som ett tåg, eller ett ljus, eller nånting väldigt bra. Jag har alltid lättare att sitta väl när hästen går fint. Vilket ju är dumt, eftersom hästens form är beroende av hur jag sitter och ett omvänt beroendeförhållande därför fuckar upp allting. Men jag jobbar på det.

Det bästa med att rida Tango lite då och då är att man verkligen kan reglera hans höjd, form och bärighet precis som man vill, så länge man har fått honon att ta ett ordentligt stöd. Det är visserligen inte något man snyter ur näsan, men om man väl lyckats med det är det oerhört tillfredsställande. Plåster på såren från förra veckan om inte annat.


Idag är det terrängräning på terränbanan för Rickard, och jag är inte där.














Det känndes som ett bra beslut när jag tog det, men nu kan jag inte riktigt minnas hur jag tänkte. Jag är helhjärtat avundsjuk på hela gänget som är där uppe och övar nedhopp, vattengravar och stockar. Jag vet att det blir min tur i juni, men just nu är det mycket långt dit.

Supersmarrigt, Terry!

Såhär: Nästan alla jag känner har en uppsättning recept, kanske tre-fyra stycken, som är ens pålitligaste kumpaner i matvardagen. Recept som man kan i huvudet (såklart, kokböcker är först aktuella om ett par år), vars ingredienser man nästan alltid har sånär som på några färskvaror, och som man inte tröttnar på i första taget. Basrecept som är ens trogna vapendragare, som aldrig skulle komma på tanken att svika en. kort sagt, göra i sömnen-recept. De man gör med jämna mellanrum med små variationer, för att det är så himla enklelt.


Mina är:
1. Thaiaktig spenatgryta med kokosmjölk, zuccini och bladspenat som man äter med jasminris
2. Pastasås baserad på morötter och krossade tomater med senap i
3. Linssoppa
4. Risotto

Jag gör visserligen andra maträtter ganska ofta, tex grön ärtsoppa och majsplättar. Men än så länge kvalar inte dessa in bland toptre-vännerna.

Nu ska jag dela med mig av recpet no. 1. Vilket egentligen är ganska svårt, för det fina med såna här recept är att man vet hur de ska bli, och därför behöver man inte väga och mäta ingredienserna utan man lägger i saker tills det ser bra ut. Det fungerar väldigt fint i praktiken, men mindre bra i teorin. Jag gör iaf ett försök.

1. Fräs lök hackad gul lök och pressad vitlök i olivolja eller annan olja. Den ska bli sådär genomskinlig ni vet.
2. Lägg ner zuccini och fräs också. Jag brukar ha mina zuccinibitar skivadee och sen delade i fjärdedelar, men det är zucciniform of choice som gäller.
3. Man kan också ha i andra saker som man råkar ha i kylen, tex aubergine, paprika, tomat eller andra grönsaker man gillar. Dessa fräses också.
3.5 För lite exklusivare gryta som blir mkt godare: Hacka röd chili och riv färsk ingefära samt limeskal och fräs.
4. Lägg i bladspenat. Jag kör nästan alltid på fryst för det är enklast och blir bra. Det blir säker ännu bättre med färsk, men halva poängen med det här är att det ska vara enkelt och billigt.
5. Låt koka ihopa lite.
6. Pressa i juicen från limen.
7. Salta och peppra
8. Häll i kokosmjölk, mängd of choice. Jag brukar ha hur mkt som helst för det är godare då, men ni som tränar inför beach 2007 kanske vill ha mindre. Akta er dock för lättvarianten då det blir ett askass resultat med den. Liksom soppigt. Koka ihop på rätt lång värme.
9. Jag brukar äta jasmineris till, men nudlar är också helt ok.
10. Supersmarrigt.

Så, vilka är era ?

***

Jag må vara ganska ointresserad att laga mat, detta blogginlägg till trots. Men jag är åtminståne uppfinnelserik. Och fftersom mitt skafferi ganska ofta saknar vissa ingredienser och det aldrigt skulle bli något lagat om man var tvungen att gå iväg och handla mitt i alltihopa är det en nödvändligt egenskap i Casa Terry.
Nyss substituerade jag ströbröd till kakformsströande med vetekli. Andra saker jag i historien substituerat ströbröd med är: mannagryn, kokosflingor, nyponsoppepulver. Återkommer med rapport om hur lyckat det blev.

It must be bunnies

En viss person i min kurs blev oerhört förvånad när ha/on fick reda på att jag gått i samma lågstadieklass som en annan i vår klass. Inte för att det är osannolikt, utan för att ha/on inte trodde att vi var lika gamla. Jaha, vem trodde du var äldst då, frågade jag. Eäh, svarde personen. Inte du i alla fall. Meh! Varför då? undrade indignerat jag, och cementerade antagligen med det utropet precis varför ha/on trodde att jag var så mycket yngre.

Och här kommer beviset. Men i själva verket är jag mycket djup. Knyckt från Camilla.



You're Watership Down!

by Richard Adams

Though many think of you as a bit young, even childish, you're
actually incredibly deep and complex. You show people the need to rethink their
assumptions, and confront them on everything from how they think to where they
build their houses. You might be one of the greatest people of all time. You'd
be recognized as such if you weren't always talking about talking rabbits.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Klubbemo, eller bristen på bra juvelerare

Jag hade tänkt att skriva ett långt, sentimentalt, politiskt och exkluderande inlägg om ridsport och Ågesta Ridklubb nu. Men jag har inte så stor lust med det.

Och dessutom har jag tänkt ett längre tag att jag ska skriva något om fenomenet klubbemo, men det har inte riktigt blivit av. Och nu så här en ovanligt vanlig torsdag har jag kanske ackumulerat tillräckligt mycket distans för att kunna formlera det.

För det är ju så, med utgång och förpepp och snyggon och spelningar och klubbar och senare klubbar och efterfester, att det ibland blir sådär tydligt. Den som är klubbemo just den kvällen, och de som inte är det. Det är som en förstärkare, det kanske är alkoholen eller ansamlingen vilt främmande människor på samma ställe, jag vet inte. Men händer det och det går liksom inte att värja sig fast man försöker och köper en öl till.

"You know those days when you get the mean reds?"
"The mean reds, you mean like the blues? "
"No. The blues are because you're getting fat and maybe it's been
raining too long, you're just sad that's all. The mean reds are horrible.
Suddenly you're afraid and you don't know what you're afraid of. Do you ever get
that feeling? "

Det är klubbemo, det är ensamheten och tokemotionaliteten och överkänsligheter som inte kommer krypande utan helt plötsligt hugger till, utan förvaning. Som en tjuv om natten, jag anar aldrig något, men plötsligt är man ensammast i hela världen och hela kvällen och alla människor helt meningslösa, hela idén av att träffas ute och röra sig takftast till musik och hångla upp någon är meningslös och fruktansvärd. Och det smitttar aldrig. Aldrig någonsin. Man är aldrig två som kan gå från stället ihopa och enas om hur tragiskt det är, allt är, man själv är. Nej minsann, tittar man runt omkring sig verkar ingen slås av det absurda i att stå i klump och nicka till musik ihop samtidigt som man dricker öl ur platsglas. Alla andra verkar rätt nöjda med situationen, har spanat in någon eller gillar musiken eller bara är lite småfull. All of the above i bästa fall. Nejdå, man är själv med sin plötsliga och akuta hyperkänslighet som man försöker tänka ska gå över, fast man vet att det inte gör det. Det enda som hjälper är att åka därifrån, åka hem, sova, och nästa morgon när man vaknar kommer det att vara borta. Man kankse är lite vanligt emo, kanske bakis, kanske har man lite ågren. Men det är aldrig samma sak som att vara klubbemo. Klubbemotionalitet är en känsla helt i sin egen klass.

Och det är konstigt, för även om man vet precis hur det är att bli överrumplad av det och se hur ingen annan riktigt fattar hur det är, så kan man inte sympatisera när någon annan drabbas. Inte på riktigt. Man ser det, hör hur de säger ”jag går nu, är lite trött, ses imorgon”, förstår vad som egentligen händer, men stannar. Det kanske är jag som är sociopat och saknar empati helt och hållet. Men så fort man själv inte är i situationen är det liksom svårt att relatera till.


"Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there. "

Dessutom kanske man inte vill ha sällskap på väg hem över västerbron i det ljumma regnet. Kanske skulle det bara bli jobbigare. Kanske skulle allt lösa sig om Stockkholm bara hade en anständlig juverlerarbutik. Guldfynd har helt enkelt inte vad som krävs.

En dag, efter

Det finns dagar då jag verkligen kan uppskatta en god bakfylla. Igår var jag på svenska musikklubbens tvåårskalas på vuxendebban, vilket planenligt var helt fantastiskt. Visserligen var det en ganska stor mängd störiga svennerockers där (C: "Jaja men vad förväntar du dig av debaser? Det är en rockklubb, ergo truckerkeps", jag: "Nej nej, det är jävla Shout Out Louds fel, de har de störigaste fansen ever"), men å andra sidan Saturday Looks Good To Me. Jag kan inte riktigt minnas när jag först blev huvudlöst förälskad i dem, men nu är det i alla fall ett faktum. Och de spelade The Girl's Distracted, så jag har inga problem att förlåta Fred Thomas för att han låtit håret växa ut sen sist.
Sen sprang jag in i ungefär en miljon personer där, vilket jag vet inte är en så stor skräll ("jaha, går ni också på den roligaste spelningen som finns ikväll, tänk vilket sammanträffande") men när jag är full och glad tycker jag alltid att det är världens största och bästa sammanträffande och blir helt lycklig. Drabbade av detta blev bland annat Jenny och Peter, vilket jag kanske borde be om ursäkt för.
Det hela slutade såklart med olycka, och så småningom taxi hem aldeles för sent och soluppgång över Stockholm. Jag tror jag ska skriva en kärleksförklaring till taxiåkandet här någon gång om jag kommer ihåg det.

Så idag var jag sådär trivsamt bakfull, så där så att man kan sitta och titta på sin tekopp i tio minuter utan att bli rastlös. Jag åkte hem till U lagade pankakor sådär som bara U kan, och vi satt i köket med fönstret öppet mot parken vid Kocksgatan och det var sådär som jag tror att alla andras liv alltid är, liksom i slow motion och motljus och med ett fantastiskt soundtrack. Sen åkte vi ut till Nackareservatet och promenderade. Vilket kan vara det hurtigaste jag någonsin företagit mig i ett så delikat tillstånd, men som visade sig vara en hit och ytterligare bättrade på den cineastiska känslan. Jag brukade jämt hänga i Nackareservatet när jag var liten, grönavågenföräldrar som släpar ut en i tid och otid och det var väl inte alltid helt uppskattat. Vilket gjorde det extra fint att inse hur bra det var, aldeles själv. Lite som när man upptäckte att man faktiskt gillar att gå på museer, om man inte blir tvingad av skolan.

( Det kan hända att det är det här som förevigt cementerar min identiet som vuxen, men det känns faktiskt bara väldigt bra. Det var jag, U, panshisarna och vitsipporna. )

Och om det inte vore så att jag nästan alltid behöver jobba dagen efter utgång skulle jag kunna tänka mig en ny promenadtradition som bakissysselsättning. Klart bättre än pizza i sängen och SVT UR på låg volym.

B-day

Igår var jag och såg Beyoncé på Globen. På allmän begäran kommer här ett blogginlägg om det.

Beyoncé alltså. Man kunde igår i en av de större morgontidningarna läsa en fruktansvärt dåligt skriven artikel i kulturbilagan om henne, och på så sätt bli lite mer allmänt orienterad i ämnet. Elle så kan man strunta i det och slippa förarga sig över puckat upplägg och brist på vinkel. Men ja, Beyoncé alltså. Jag ska verkligen göra mitt allra bästa för att inte skriva ett inlägg som bara består av ordet "sjukt" (sjukt bra, sjukt snygg, sjukt grym på att dansa), men jag är allvarligt talat inte helt säker på att det kommer att gå. För det blir ju gärna så, jag är inte musikskribent, och även om jag vore det är jag inte säker på att jag inte skulle falla in i rollet som fan när det gäller the B. Så OK. såhär

Hon kommer upp ur golvet. UR GOLVET. Till introtonerna från crazy in love, vilket för övrigt kanske världens bästa intro.

Hon har det snyggaste bandet ever, som jag helst skulle vilja att de var mina bästa kompisar så att vi kunde hänga jämt. De verkar fantastiska, och de är ju uppenbarligen grymma.

Vid ett tillfälle kommer en ängel på scenen och sveper sina vingar om Beyoncé. Jag är så himla svag för kitch.

Det är möjligt att jag en gång, eller kanske två, kan ha haft en tår i ögonvrån. Det är sånt man inte säkert vet.

Det förekom ett Destinys Child-medly.

Jag gjorde den fruktansvärt fula och förnedrande men väldigt passande sittdansen. (Ja men ok jag ville inte trängas med 14-åringarna om ståplats längst fram, som Camilla och MLI gjorde. Det finns gränser, och jag ibland vädigt gammal. En tant, skulle man också kunna säga. För att göra den här parentesen ännu lite längre kan jag infoga att Amanda vid ett tillfälle kommenterade att "några av de som är här var ju inte ens födda när DC hade sin första hit!". Jag säger då det. Yeah.)

Kläderna. Herregud, kläderna. De sista fina färgfodralen var snyggast, och fulast var de som inte syntes, så att det lite såg ut som att the B bara var iklädd ett par glittriga axelvaddar. Not so hot.

Hon gjorde sitt utträde genom taket.

Överlag var det lite som att vara på en musikal, fast med Beyoncé och utan töntig handling. Och jag menar verkligen det i sammahangets allra bästa betydelse.

Beyoncé alltså, vilken kvinna.

De arbetande klassernas klagan

Orsaken till att jag den här veckan inte kunnat göra nånting roligt alls utan varit trött som en pensinär är för att jag har smakat på livet som en arbetande människa. Det är förskräckligt. Eller, det är ganska roligt, själva jobbet alltså. Men allvarligt talat, är det verkligen tänkt att man inte ska orka göra någonting roligt efteråt, för att ma när så himla trött?
Och, ska man göra det i dryga 40 år till?

Ett kapitalistiskt samhälle alltså, jag är inte helt övertygad. Men Nyfiken Grön är en ruggit bra grej i alla fall. Gå dit och säg vad ni tycker.

Människospår.

Det här är en lapp som sitter på brommaplans anslagstavla, som jag hittade under min turné längs gröna linjen.


Hur lång tid går det innan man bestämmer sig för att sätta upp en lapp för att få slut på sin ensamhet?
Syns ensamhet utanpå? Ibland tror jag det, ibland kan man liksom känna hur vissa personer är mer...angelägna, desperata, jag vet inte men det är tydligt att det inte finns så mångag andra alternativa helgplaner när de frågar om man vill ta en öl. Och det är något obehagligt över det, något måste ju vara fel, man blir illa berörd av all den där blatanta ensamheten. Som om den skulle smitta.

****

Herregud. Den här bloggen blir bara mer och mer emo, märker jag. Jag får ta och kamma till mig, nån kan ju ta mig för en människa med ett inre liv, eller möjlighen en 14-åring.
Förhoppningsvis kommer det att ändras efter helgen, då jag ska jobba i baren på häpnafestivalen. Kom dit, vetja. Det kommer med största sannolikhet att bli helt fantastiskt.

Är du överviktig, lille vän?

Hämtat från en annons på en nyhetssite nära dig:
TESTA DIG SJÄLV: är du överviktig?
Längd: 174
Vikt: 58
Du har ett BMI på 19,1 vilket betyder att du är normalviktig*. Vill du förbättra dina vanor inom mat, motion och motivation och kanske tappa några enstaka kilo är du välkommen som viktminskningskund. Vill du börja motionera går det även bra att köpa motionskort separat.

* Enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer för BMI (Body Mass Index)

Kära bantningsföretag
Om man är 174 cm lång och väger 58 kg, då behöver man fan inte "tappa några enstaka kilo." Man behöver hjälp. Jag förstår att ni tjänar era pengar på folks paniska rädsla för övervikt, och jag uppskattar era svårigheter och ambitioner att försöka klara er i ett samhälle byggt på konsumtion och kapital. Detkräver ett visst mått av hänsynslöshet och annonser, jag vet det, jag är inte 14 och vill krossa kapitalet, det är inte det. Det är bara det att det uppenbarligen har gått snett någonstans, och kan ni ha lite jävla medmänsklighet och värdighet vore det synnerligen uppskattat av samtliga medborgare i det här landet. Särskilt de som har eller har haft intimt umgänge med ätstörningar, och inte behöver veta att det alltid går att tappa ett kilo till.


***
Jag är förkyld, och ibland när jag frontalkrockar med den här världen och inte har något immunförsvar kan jag inte riktigt hantera den. Jag tror ganska ofta, trots allt, att det blir lite bättre hela tiden. Nästan hela tiden i alla fall.. Men ja, ibland blir det bara lite för tydligt att vi inte kommit så långt sen ett 90-tal då jag gick i sjuan och heroin chic var det snyggaste som fanns, och alla visste precis hur många kalorier som fanns i en skiva knäckebröd.


(Och nej, det är uppenbarligen inte jag som är 174 cm och väger 58 kilo. Det hela var ett så kallat expriment.)

Saker jag vet om gröna linjen.

I fredags åkte jag tunnelbanans gröna linje.
Inte sådär lite slentrianmässigt, som man gör ungefär varje dag mellan Odenplan och Slussen, och ibland till Farsta. Nej minsann, här åktes gröna linjen på ett aktivt och mycket utmattande sätt. Det var strålande sol hela tiden och det tog ungefär tre timmar. Jag har ett tag närt någon slags tanke om att jag skulle utforska Stockholms tunnelbanenät, lära känna min stad utanför mina vanliga slitna cirklar och andra luddiga tankegångar. Det kanske är exotiserande och säkert postkolonialt, om jag förstått sakern rätt är allting postkolonialt och det är bara att resignera för det, men nu har jag i alla fall gjort det. Knappt halvvägs visserligen, men ändå.

Vid 14-tiden sätter jag mig på linje 19 och kliver inte av förrän 32 minuter senare, i Hässelby strand. Sen åker jag tillbaks mot stan igen, med ett stopp på varje station. Utrustad med kamera och en väska som kändes allt tyngre.
Tre timmar senare vet jag att gröna linjen är sjukt lång, att man på Hemköp i Hässelby strand kan köpa naturgodis som smakar lite som gammalt ägg, att den vanligaste sortens klistermärken är planka.nu-klistermärken, att Islandstorget erbjuder skönt pensionärshäng som jag kan tänka mig att delta i om ett par år, och att Råcksta är den finaste stationen. Men om jag vet så mycket mer om stockholm utanför mina egna perspektiv är mer oklart. Men gröna linjen i alla fall. Sjukt lång.

Snart ska jag beta av Hagsätra-hållet. Jag tror inte att jag är rain-man, men helt säker kan man förstås aldrig vara.

Tyst vår.

Det händer ibland att Stockholm blir helst tyst. Allt ljud liksom avstannar, man märker inte när det händer men man märker plötsligt att det har hänt. Plötsligt är man den enda människan i hela staden.

Till exempel hände det igår. Det var söndagskväll, jag vet inte om det brukar hända varje söndag, i vanliga fall är jag kanske uppe i mig själv och mitt pryttel att jag inte märker något. Det brukar alltid vara en med massa filmklubb och sista minuten-jobb och telefoner, alla ringer på söndagar, jag vet inte vad det är med det.
Men inte igår alltså, det var påskdagens kväll och jag var ensam hemma i lägenheten. Och plötsligt var det tyst.

Vid ungefär vid halv tolv kommer jag på att jag måste ha frukost, och går ner till sleven. Ute är det tomt på gatorna, jag möter inte någon på hela Kungstensgatan eller Upplandsgatan, och Odenplan ligger också öde. Men det blåser, och gatlamporna svajar i sina vajrar över vägarna.
På sleven spelar de, så klart, Lugna favoriter, och ljuset är starkt och de har redan börjat sälja såna där coolers som jag missbrukade förra sommaren.
Ute igen är det ännu tystare utan Marie Fredrikssons ballader.
Jag har varken med mig mobil eller iPod, så det skrapande ljudet av min för stora Reeboks känns som det studsar mellan husväggarna. Men det gör det nog inte, och förresten låter det kanske alltid såhär, bara att jag alltid har hörsnäckor instoppade i örongångarna så jag märker inget, och bilar som tutar och barnvagnar och mammor.

Och hemma är lägenheten också tyst, och tom, den har varit tom hela påskhelgen, det kanske är tomheten som har samlat ihop sig och blivit överväldigande, för trapphuset och gården och gårdshuset är som i vakuum.
Mitt trapphus är aldrig som i vakuum. Det är alltid ljud, ofta öronbedövande, alltid dörrar eller rop eller folk som springer eller musik från andra lägenheter. Och det hörs alltid in i min lägenhet för väggarna är som papier maché och allting ända från femte våningen hörs in hos mig.

Men inte igår. Det var som en David Lynchfilm, eller en dröm. Det var helt surrealistiskt, och jag tycker nog att det är lite sjukt att jag tycker att det är så surrealistiskt, för herregud, lite tystnad är väl inte speciellt märkligt.
Men det var det. Det är så det känns, det är så jag säger det.

Och det kan ju som sagt vara såhär varje söndag, bara att jag inte märker något.

sekulariserad påsk

Igår började påsken. Eller den kanske egentligen började på våffeldagen? Det där med teologi tycker jag alltid är så svårt, så konfirmerad jag är.

Påsk är också konstigt. Det känns hypat, men helt utan verklighetsförankring. Man kan läsa om påskdukningar, påskpyssel, påskpynt och påsktrender, vilket ju känns ganska välbekant från den där andra kristna högtiden vi firade för några månader sedan, om ni minns, i vintras. Men till skillnad från den kan jag inte alls relatera till varken pynt, dukning eller trender. Eller ens påskfint.

Vad är det egentligen tänkt att man ska göra på påsken? Och nu menar jag inte strikt religöst. Herregud, vi lever väl i ett sekulariserat land. Jag menar socialt och konsumtionsmässigt. Det enda jag kan är ägg, och påskkärringar.

För julen finns i princip ett upppunktat tidschema, från fyra helger innan julafton till nyårsafton har man en strikt plan att föja. man vet precis vad som väntar, och vad som väntas av en. Påsk däremot, är mycket mer luddigt. Okej, ägg. men sen då?

Det har liksom uppstått ett glapp mellan (den mediala) hypen, som försöker göra en ny julgrej fast om våren, och verkligheten, som mest består i oväntat mycket ledig tid och..ja, ägg. Det hela känns mycket märkligt. Men rätt fint.

Glad påsk. Typ.

Andra bloggar om: påsk, traditioner, sekularisering, konsumtion, helg

Det är så jag säger det.

Don't be fooled by the rocks that I've got
I'm still I'm still Terry from the block

Jag har placerat min blogg i Vasastan på bloggkartan.se