Hejdå året, vi ses aldrig mer.

Hej mina hjärtan,
i dag har jag lyssnat städat hela wonderflat och därför lyssnat skithögt på Pet shop boys Very, det bästa städalbumet i mannaminne, hittat en spindel under min säng och dödat den med dammsugaren (tror jag, eller så ligger den maimed under min säng och bidar sin tid ruvande på hämnd och kommer äta upp mig någon gång under 2012, det är också troligt) och handvättat min finaste ylletröja för att den inte ska gå samma sorgliga öde till mötes som min finaste yllekofta som jag tvingades ge bort efter en brutal krympning. Åh, jag blir fortfarande ledsen när jag tänker på det.

Det har varit ett knasigt år, jag är inte säker på att det har reflekterats sådär värst i den här bloggen men bitvis har det varit helt jävla strålande (alla roliga resor under våren, min dude och mina vänner jämtjämtjämt, få fast jobb under hösten och upptäcka att det är det roligaste jobbet någonsin under höst-vintern), och bitvis rätt tungt (hjärtklappningen och magontet, bli ledsen av o-jobb, sjuka vänner, det där ofattbara i Norge, frustrationen på patriarkala strukturer och misogyniteten), men det är väl som det ska.


Mitt nyårslöfte är att dricka mer bubbel under hela året, jag vet att man borde ha blogg- och twitterrelaterade löften men åååh vad tråkigt, det vill ni väl ändå inte läsa om?, och träffa mina vänner mer. Jag tror nog jag ska klara av att hålla dem.

Gott nytt raringar, vi ses på andra sidan.

I love you man, but you're bringing me down.

Men det var ju trevligt att man (ni) fick en dag av positiv mys-stämning innan jag råkade öppna DN kultur och drabbades av mans-rage igen.

Åh män, I love you but you're bringing me down.

Artikeln finns inte på nätet än
(ETA: Nu är den upplagd! DN, inte snabbast i stan inte. Här kan du i alla fall läsa den i all sin härlighet),
men i morse kom alltså DN Kultur fram till den kanske inte helt oväntade eller ens speciellt nya slutsatsen att det är mest män som bokar artister till landets musikfestivaler*. Uttalar sig gör bland annat Ladyfest i Malmö som gjort räkningen (tror jag, eller så har de gjort en egen), och de pratar lite kort och extremt okontroversiellt om hur icke-representativ bilden av kvinnor på scenen är, och hur det inte gärna kan vara enbart en slump, och vikten för arrangörerna att ta ansvar. Blablabla, etc.

Enter: Håkan Karlsson, bokare på Emmaboda, som verkligen inte alls kan förstår det här resonemanget. Jag har delat upp hans första citat, för ökat tydligthet.
"Vi bokar bara in bra artister" (lex: brudar kan inte spela)
"Nej, vi tänker inte på handikappade och krymplingar eller något annat" (Kvinna = handikappad ety hon inte har kuk. Aldrig har mannen som norm formulerats så tydligt.)
"Vi bokar det vi tycker om och tycker passar". ("Jag är bara en skön kille som gillar musik, låt mig vaaaaa.")
"Vi gör en fest för oss själva" (personer med kuk, får man anta?).
Och sen, den allra sista spektakulära spiken i Håkan-kistan: "Ärligt talat, jag undrar vem det är som bryr sig om det där egentligen."

Vem som bryr sig? Jo Håkan, det ska jag berätta för dig.
De som bryr sig är 28 000 rättviseförmedlare, samtliga brudar som spelar i band ungefär, och alla som (inser att de) ingår i den patriarkala samhällsorningen som du med glädje upprätthåller. Men ja, det är ju inte så många.

(Och jag vet att det möjligen är taskigt att ge sig på någon som uppenbarligen är så aningslös som den här stackars bandbokaren. Men det är tidigt på morgonen och jag kan inte hantera blantant misogyni utan att först ha fått kaffe. Och gärna lite valium.)

Ok. Det var det.


*Hur glad blev jag att mina kompisars festival är den enda där fler kvinnor än män ingår i bokningsgruppen? Så himla himla glad, bara.

This is how it goes, Lee.

Hej vänner,
november gick över det med, och den där obestämda känslan av ledsenhet lättade lite, så där som den brukar, men inte bloggade jag för det.
Därför, för att kompensera för att det där emo-inlägget legat i topp så förbannat länge, kommer här en lista över saker man blir glad av. Snart kommer även fortsättningen på inlägget om vilken roman jag använder som referens när jag rankar mina jobb, men inte just ikväll.

Personer som läser ngt på sin telefon och ler samtidigt.
Att titta på vinylskivan som snurrar långsamt i spelaren
Personer med väldigt rött hår
Folk som har handlat mat och åker buss med matkassarna och inte kan låta bli att tjyvöppna påsen med tomteskum och ta en tomte.
Avokadomackor
Lukten av julgran när man väntar på bussen på dalagatan
Att inte frysa om fötterna pga nya stövlar med lurv i
Hyacintdoften som möter en när man går in i Wonderflat
Den här filmtrailern: