Wednesday, August 25, 2010

put the book back on the shelf.

Det här med att inte göra en att läsa-lista, hörni. Vilken briljant idé. Jag har läst nästan varendaste bok som stod på det här är inte en läslista-listan*.
Jag borde kanske inleda med en brasklapp. Jag har nästana bara läst grymt bra böcker i sommar, så det finns risk att det här inlägget blir outhärdligt enusiastiskt.

Det började med Yates amerikanska förortsmisär i form av "Revolutionary Road", som var så långdragen och så outhärdlig att hela försommaren passerade som i ett töcken. Jag levde bland grannförakt och självförakt och krossade drömmar som inte ens var orealistiska till att börja med. Herregud, vilken bra bok. Dock gjorde den mig lite lätt skräckslagen på att senare under sommaren börja på Yates “Easter parade”, vilket hade varit väldigt väldigt dåligt eftersom den gick att läsa iett huj. Men då hade jag också kommit in i den där sensommarläsruschen, det kan vara det också. Men nu går jag händelserna och böckerna i förväg.

Yates förortsspleen följdes av Mccarthys dystopiiska, post-apokalyptiska feel bad “Vägen”. Dock fick den mig inte att må alls lika dåligt som Keats. Och det berodde inte på att han inte försökte En hel bok av kyla, hopplöshet, sönderrasade samhällen och köpcentra och en värld kantad av så skadade människor att de blivit förstörda inuti, den hänsynslösa jakten på mat och överlevnad, och vilda flykter från allt som kan se ut som medmänniskor. Men under alltihop kärleken och sen, efter 150 sidor eller så, kommer den där outhärdliga upplösningen, och allt är förlåtet. Jag läste ut boken mitt i natten på tunnelbanan, och kunde inte sluta gråta men kunde också inte sluta läsa, för det var så fint. och bra. och hemskt. herregud.

Sedan läste jag en bok som jag knappt vågar skriva om. Jag är nämligen inte helt säker på att min stora förtjusning i den beror på att den verkligen är väldigt välskriven, och inte att den bara är så lik mig. Det är en bok som jag hade kunnat skriva, om jag hade kunnat skriva. Den är kort, och intensiv, och slår till i solarplexus och får mig att vilja brodera varenda mening på kuddar och bonader och ha runt omkring mig jämt jämt jämt. Så om ni inte gillar den skulle det kännas som ni inte gillar mig, och det skulle vara jobbigt. Men det är i alla fall “ svårläst” av Åsa Ericsdotter, ensamhets- och tvåsamhetsskildring så hudlöst nära att jag blev rädd.

Sen läste jag Kafka på stranden, vilken jag redan skrivit om. Och därmed sparkades sensommaren läsningsbonanza in, och jag averkade i rask takt Sputnik Älskling, Easter Parade, Jorden de ärvde samt Dead in the family, och nu har jag börjat på en tegelsten som heter American Gods av min älsklignssagoförffattare Neil Gaiman. Utomhus är löven fortfarande gröna, men när jag fotar blir bilderna blåtonade av kylan och ljuset och luften, och jag har köpt en knallblå basker och en ljusgrå jumper, och snart hörni. Snart är det den bästa delen på hösten, och jag undrar om jag inte ska börja läsa brittiska klassiker.


Och kanske köpa nya bokstöd.

*förutom Väckarklockan. Jag tror att jag ska slänga den. Eller ge bort den. Finns det någon som vill förbarma sig över den därute? Den är inte nödvändligtvis dålig, den är ju skriven av Elin Wägner. Jag är bara obestämt osugen, och har varit det i två år nu.

Tuesday, August 24, 2010

16 horsepower, part 2

Nä, men nu åker jag och kollar på en häst i Väster freakin' Haninge. Eftersom jag tydligen har så mycket extra tid och pengar att jag inte vet vad jag ska med allt till.
(Självinsikt är inget vi jobbar med här. Nu kör vi. In i kaklet.)

ETA:
Ja, det var väl en himla dum idé det där. Nu vill jag ju inget annat än ha en häst. Trots att den står i Västerhaninge. Ridning, alltså. Det är som knark. Så fort man får lite minns man hur mycket man gillar det och vill omedelbart ha mer. Lillfinger - hand, etc. Fan.

Tuesday, August 10, 2010

A song of sixpence

Det händer ibland, oftare nu när jag är ledig liksom i intervaller, att jag har dagar som bara.... händer, av sig själva, liksom utvecklar sig som såna där komprimerade handdukar i vatten, gud vilken oskön liknelse men jag kommer inte på något annat, kanske som såna där filmer av blommor som slår ut i snabbspolningstemp då. Så här kan en sån dag se ut.


I dag blev en dag för kantarellpremiär




och för att köpa nya sensommarblommor till uteplatsen



och för att äta kantarellmackor (vad är upp med att svamp alltid krymper så att det blir ungefär lagom mycket till en macka, oavsett hur många liter man stekt?) med jättemycket gräslök


Och titta på Odis expemplariskt planterande av krysantemumen.


och lyssna på Tom Waits.

Monday, August 9, 2010

where the summer goes.

Jag är inte färdig med sommaren. Jag är inte redo att trä i mig i jeans och linda in mig i halsdukar, även fast jag i princip tycker att halsdukar är great. Jag har fortfarande sommarben, jag vill fortfarande nattbada, jag har inte tröttnat på mina klänningar än - jag är inte färdig. Inte det minsta.

Saturday, August 7, 2010

Make me feel brand new.

Saker som gör mig glad:
- Att påbörja en ny bok. Älska första meningar i romaner. Jag skulle vilja ha en tröja eller klänning eller så med alla mina älsklingsbegynnelsemeningar broderade på.
- Regn mot fönsterrutan.
- Wonderflats djupa fönsterbleck som man kan sitta i. Andra lägenheters dito också, föralldel.
- Bara ben i gummistövlar.
- Fylle-sms.
- Att hitta gamla handlarlistor, lappar och kvitton i jackfickor som inte använts på en hel vinter.
- Utomhuslyktor/lampor på restauranger och i trädgårdar.
- Johanna Koljonen. Inte en sak per se, men ändå.
- Att gå förbi personer på gatan som bär på blombuketter, eller kartonger med snören från konditorier.
- Gamlingar på kaféer med prinsessbakelser.
- Bei mir bist du schöhn.
- Harsyra
- Ljudet av vinden som fyller ut seglet när det precis hissats, och tystnaden när motorn stängs av.
- Paket på posten. Helst skulle jag vilja att allting levererades medelst post istället för att man bar hem det. Tvivelsutan den största orsaken till att jag nätshoppar över huvud taget.
- Saker som är väldigt väldigt gröna. tekoppar, klänningar, träd, lampor, ögonskuggor, telefoner, ärtsoppor...
- Hästmular på vintern, när de är lena som inget annat och det kommer rök ur näsborrarna.
- Skor som ser lite ut som barbieskor.

Till exempel såna här.

Thursday, August 5, 2010

Whatever makes you all right

Jag läser Hakuru Murakamis Kafka på stranden.
Att läsa den är som att simma över ett alldeles stilla och alldeles svart vatten.
Jag är helt betagen, och helt upptagen, och får under stundom svårt att agera och interagra som normala människor.
Det är lite som när jag läste glaskupan, som det är som när jag läste allting när jag var tio, jag kan inte eller vill inte frigöra mig från texten, jag går runt i en Kafka på stranden-värld.
Inte som att jag sitter och väntar på katter hela dagarna eller rymmer hemifrån och är 15, men det är något, jag vet inte, med språket kanske, eller kommateringen, eller med den förrädiska lena enkelheten. Jag blir på ett humör jag inte visste att jag hade, stillsamt förvirrad och lugnt förstrött eftertänksam.
Och jag vill aldrig sluta läsa, varje bussfärd är en till sida, varje raksträcka är några rader till, men jag är rädd att det ska ta slut eller bli sämre för så här kan man väl inte ha det, så här bra böcker kan man väl ändå inte få läsa?

Och så blir jag obestämt sugen på att ha ett par gummistövlar.