Oh, merde.

Snälla fina person med lungemfysem som ändå sitter på fyrans buss klockan halv åtta på morgonen.
Jag förstår att du tycker att du är duktig som går till jobbet trots att du håller på att hosta lungorna ur dig.
Jag förstår att du tror att din chef kommer vara tacksam, eftersom du säkert är praktiskt taget oumbärlig på jobbet.
Men vi andra? Not so much. Inte så tacksamma över att du hostar slem i våra nackar.
Vi andra inte få ditt lungemfysem, och skiter i din oumbärlig het. Short n’ sweet: ÄR DU SJUK - STANNA HEMMA.

Snart lämnar jag sidvärtes snöflingor och inochutvända paraplyer för det här:



à vraiment bientôt, mes amies.

Rapport från en neurotiker

På mitt i finns det fyra toaletter. En killtoa (som kan vara fler och ha en pissoar men det vet jag av förklarliga skäl inte säkert). En gigantisk handikapptoalett. Och så två stycken toa-toor. Eller hur man nu böjer slangordet för toalett i plural. Normala toaletter, menar jag. I alla fall.

Toa-toaletterna ser ut så här:
Dörr som är låsbar. Rum med handfat, spegel, papperskorg, tvål och papphanddukar. En till låsbar dörr. Toalett samt ännu ett handfat med spegel, handdukar, tvål och papperskorg.
Detta innebär problem. Vilken av dörrarna ska man låsa egentligen?
Man vill gärna låsa den dörr som är längst ut, för det är så obehagligt när folk rycker i dörren medan man går på toa. Men det lite läskigt att bara låsa den yttre dörren, för kan man verkligen vara säker på att man faktiskt låste den yttre dörren? Verkligen verkligen säker? Nej, trodde inte det heller.

Detta skulle visserligen kunna avhjälpas med att man låste den yttre dörren och sedan lämnade den andra dörren öppen. Så att man kunde hålla ett öka på låsvredet och se att ja, det är så där på tvären som det är när det är rött. Men hur creepy är det inte att gå på toa med en öppen dörr, även om det är en låst dörr precis utanför den öppna?
Man vill inte gärna låsa båda dörrarna heller. Det känns så himla neurotiskt att gå in, stänga dörren, låsa den, gå in genom nästa dörr, stänga och låsa den också, innan man slår sig till ro.

Jag tänker på det här varje gång jag går på toa på jobbet.

Auden vs Berggren

Ok. Imorse?
Inte så jävla värt det

Inte så jävla värt det alls.
Imorse, mer såhär:




Jag hör fortfarande ingenting på mitt höger öra.

Say this city has ten million souls,
Some are living in mansions, some are living in holes:
Yet there's no place for us, my dear, yet there's no place for us.
- W. H. Auden

eller:

THIS TOWN HAD GOT THE YOUTH OF ME.

Tack som fan, Stockholm.

Walker with dawn

Imorse var det faktiskt nästan värt det.

Värt det att gå ut på sjövikskajen klockan fyra och inte vara säker på att det inte är klockan tio.
Värt det att det känns lite som att sitta i en hermetiskt sluten bubbla utan omvärld inne i det ljusa kontorslandksapet med mörka fönster som inte visar någonting utom bleka spegelbilder.
Värt det att det inse att ja, det är nog ungefär så här det kommer vara i fyra oändligt långa månader framöver.
Värt det att vara lite orolig att jag inte ska se skillnad på den betonggrå kajen och det lika betongrå vattnet och en mörk onsdagkväll råka kliva rakt ut i årstavikens förlamande mörkhet.
Det var faktiskt nästan värt det. Imorse såg nämligen min morgon ut ungefär såhär:


Det gjorde mig jävligt glad. Och kanske kanske till en lite bättre människa.

We are not afraid of night,

Nor days of gloom,

Nor darkness -

Being walkers with the sun and morning.

- Langston Hughes

(Vi får se hur det känns när jag ska ta mig hem om nån timme sådär)

You said the union would last forever

Jag har slutat cykla till jobbet. Jag höll ut länge, men sen fick jag punka en gång till och jag insåg att det helt enkelt inte var meningen att jag ska vara en åretruntcyklare. Dessutom blev för svettigt nu när man helt plötsligt var tvungen att ha på sig massor med halsdukar på mornarna. Det kändes inte så värst medan jag cyklade, men väl framme klibbade tishan på ryggen och jag var tvungen att oroa mig för lökisar under armarna. Inte okej.

Å andra sidan får jag nu åka buss. Det är nice, jag gillar Stockholms bussar och särskilt den fantastiska buss 40 som verkar gå precis överallt. Den går till exempel precis utanför min port, och landar i Hornstull där jag bara kan knata över bron som tidigare tog knäcken på mig. Easy peasy och tar kanonkort tid.
Dessutom får jag åka omkring på Kungsholmen vilket är kul. Idag till exempel upptäckte jag kemtvätten EG-tvätten. Det verkar inte som att någon har talat om för tvätten i fråga att EG inte finns längre, annat inom juristriktionen EG-rätt. (Eller så tycker de bara att G är en snyggare bokstav än U, Vilket ju i sig är helt bisarrt, G är ganske alfabetets fulaste bokstav.)

För där ligger alltså EGs alldeles egna tvätt. På kammakargatan. Jag har aldrig sätt någon gå in eller ut där, men jag utgår från att de uteslutande tvättar attachéväskor och liknande.
EG-tvätten har vidare en piffig dekal över hela sitt fönster på EU-flaggan, såklart. Och de har också en oerhört märklig hemsida. Oh god, hemsidan. Den har omotiverade manus för sketcher på förstasidan, som kan vara knyckta från typ tjuvlyssnat. De har avancerade flashanimationer när man går från en del av sidan till en annan, men tyvärr finns bara TesterTester under priser. Jag har ännu inte lyckats ta mig in på "om oss", vilket ju i sig är olycksbådande.

EG-tvätten kan vara den nya startmotorer och generatorer-affären

ett pedagogiskt illustrerat inlägg

Jo såhär: Trots att jag faktiskt forftfarande har ett passionerat kärlekförhållande med min praktikplats har jag sällan varit så glad att en vecka tagit slut. Jag har spridit idel dåliga vibes och dålig stämning bland polis och kommunpolitiker, hetsat gamlingar som om det vore nåt slags hundrace och tjafsat med lärare. Det är mycket möjligt att jag börjar bli BrittMari Citron. Det visar sig på tisdag, då jag ska ha någon slags fortbildningskurs före henne. Just det, akta er.

Och nu är det fredag. I Wonderflat är stämningen på topp. Jag kokar pasta som ska ätas med latsås och i förväg äter jag upp alla lyxoliverna jag köpt. Jag varvar p1 med MIA och skriver listor på texter jag ska skriva till kotteriet istället för att verkligen skriva dem. Fredagar i mitt hjärta, alltså. MAn är rätt trött och sliten, men på det där snygga och peppade sättet för det är en hel helg framför en, och framför allt en hel lördag innan söndagsångesten kommer klivande med stora betongkängor och sparkar skiten ur en. Sån här är fredagen, typ:





See you all on the flipside.

The beginning of a beautiful friendship

Ikväll har jag tvåårsfest för min lägenhet, wonderflat.
Eller, för att vara helt sanningsenlig har jag och min roomie och storasyster Sofia tvåårsfest.
Vi har då bott i wonderflat i ganska precis två år. Det var en solig oktoberdag när jag tvingade sofia att köra släpet från Nacka till Vasastan, och vi kånkade skittunga bord och sängsoffor så jag hade träningsvärk en vecka efteråt.
Det har varit två sjukt fina år, fyllda av kärlek och av svordomar. Mest kärlek. I love my flat.

Wonderflat är alltså en tvåa som vi hyr av en kvinna som bor i Täby. Wonderflat är ganska stor, typ 60 kvadrat, och när den byggdes hade man förmodligen utedass på gården och därför inget behov av någon toalett. När moderna och sanitärrare tider trädde in inreddes toaletten i något som jag förmodar varit en garderob. Den är ungefär tre gånger tre meter stor, och när man duschar blir hela rummet jätteblött.

(ETA:
Det har påtalats att badrummet inte alls är 3x3 meter, vilket ju är helt sant. Jag vet inte var jag fick det ifrån. Storleken är snarare 3 kvadratmeter. Eller möjligen två.)

Köket är också pyttelitet men inhyser ändå en tvättmaskin. Huset har nämligen inte någon tvättstuga, så vi tvättar i köket och hänger tvätten på gården om somrarna och på tvättlinor tvärs över hela mitt rum om vintern.

Wonderflat har fem meter i takhöjd och stilig stuckatur i taket, vilket är fint och phancy. Och tyvärr livsfarligt när man vill byta glödlampor i hallen. Inte stuckaturen då, uttan snarare vinglandet på en stege på tå med skruvmejsel i munnen. Vi har bytt lampan två gånger, och försöker nu ha den släckt så ofta som möjligt för att inte behöva göra igen.

En bra grej med wonderflat är vår nya fina uteplats som vi knyckt. Det är ett hörn av gården som vi bestämde att ingen behövde och därför annekterade med hjälp av blomlådor och utemöbler som vi fick av katt-grannen.* Uteplatsen har trots en regnig sommar varit en central punkt i tillvaron. Nu har jag dock ingen aning om vad jag ska göra med mina två meter långa betonglådor med petunior och jord.

Wonderflat har dessutom fina vida fönsterbläck som man skulle kunna sitta i om man inte hade dem fulla av böcker, stiligt trägolv som är i behov av slipning och ett brevinkast som det står ”För tidskrifter och brefv” på.

Yay wonderflat!




*kattgrannen = kvinna vars katt vi brukar ta hand om ibland, och som därför hushåller oss med det mesta från stavmixrar till utemöbler och vin. En förstklassig granne på det hela taget, som dessutom bryter lätt på norska.

cheer up, emo kid

Såhär är det. Jag är vanligtvis hård som en sten. Ungefär sån här är jag:

Men den här veckan har jag varit mer åt det här hållet:


Eller, för att sluta fjanta sig med massa bilder: Jag har blivit en mes. Allting gör mig helt blödig. Zandra som sitter precis bredvid mig hade förra veckan gjort ett jobb på en gammal gubbe som blivit utsatt för växelbedrägerier. Mitt vanliga jag hade förmodligen tänkt, jaja, gammal gubbe, svårt att räkna när det inte är tioöringar längre. Eller över huvud taget inte funderat så mycket. Mitt nya, geléiga mesjag började istället darra på underläppen och fylldes av larvig ömhet för gubben. detta var det första varningstecknet.

Sedan dess har det eskalerat. Igår när jag var i stallet red jag en väldigt fin häst som blivit ganska illa behandlad, och därför är lite svårhanterad.
Hästen: hoppar omkring
Jag: kan inte sitta upp
Mitt vanliga jag: äh, larv. Nu får du ge dig. Stå still så jag kan sitta upp ordentligt.
Mitt nya jag, géleterry: stackars hästen. Du försöker så gott du kan, men du har så svårt att lita på människor. Vad du farit illa i livet. Wah, wah.

Senast och kanske mest skrämmande incidenten inträffade alldeles nyss. En väldigt bra och rolig och smart person på redaktionen ska sluta, vilket såklart är skittråkigt. Men han går vidare till nya höjder och jag förstår ju att när jag nästa vecka sitter i notisskiten igen och det är deadline om en timme så kommer jag förmodligen inte att tänka på det längre. Mitt nya geléjag? Bryr sig inte det alldra minsta om dessa kalla fakta.

Redaktionen: Hej då, ha det så bra.
Avgående person: Det har varit fint, jag kommer sakna er.
Geléterry: underläppen darrar
redaktionen: här får du fina presenter
avgående person: aw, shucks! vad fina ni är. jag kommer verkligen sakna er.
geléterry: oh no, here it comes
avgående person: jag har anordnat en liten löjlig skattjakt som avskedspresent. På allas bord finns det en grej gömt, det är mest på skoj.
redakionen samfällt: awww.
tiden: går
géleterry: hittar en godispåse bakom alla pappershögar på skrivbordet.
geléterry: ....

Det här är inte okej. Något måste göras åt detta tillstånd. Nu.

Skjut en snut.

Jag har slutat redigera och börjat murvla på riktigt. Det märks på flera sätt. Till exempel hinner jag blogga på arbetstid, vilke är skandalöst. Tydligen kan man på DN inte ens komma åt blogspot, enligt Kulle
Så är alltså inte fallet här. Efter en dag av rektorsjakt (inte en ny sport, i allla fall inte än, utan bara mina fåfänga försök att få de ellusiva friskolerektorerna i Sollentuna att öppna upp. Gick sådär. JAg h ar uppenbarligen inte gjort sådär värst stora framsteg sen vi producerade lokaltidningen SollentunaStolpen på jmk.) vände jag mig till min nyhetschef.
Min nyhetschef är sjukt duktig, pratar galet fort och kan spetsa till det mest trubbiga domsreferat till svidande samhällsjournalistik (eller iallafall lokalournalistik). Dessutom ser han ut och pratar som en gammal söderpunk-räv.
-Du kan ju ringa snuten åt nåra om du hinner, fick jag. Så nu ska jag väl ringa snuten.

I love min praktikplats.


Andra saker som hänt:
-En på kulturen har sagt att mina långa knästrumpor ser ut som gynekologstrumpor (jag: whot? hon: ja, såna där som man har när man föder barn du vet. jag: det har jag absolut ingen relation till.)
-Min handledare har frågat om jag har försökt ta livet av mig (det hade jag inte.)
- Jag har fått punka på cykeln på väg över jävla liljeholmsbron. Horaktigt dyrt att laga.

Det finns gränser för nästan allting

Fritt citerat ur minnet:

- Ja ja, ge hit eländet så får jag titta på det. Jag kan inte göra något här på stående fot.
Ingelby böjde sig över pappret och började stryka på det, ilsket muttrandes.
- Av alla förbannade dagar i veckan, är tisdagen alltid den allra jävligaste. Så, nu har jag strykit sju rader och du får laga att det räcker. Du kan dra upp det där med-et till raden ovanför så tjänar du en rad till.
Tallboy tog emot pappret med en tvivlande min.
-Jag ska se vad jag kan göra, men nog tycker jag det ser lite fullt ut.
-Jag önskar jag vore full, sade Ingelby med känsla.

Med andra ord är jag inne på min fjärde veckas redigering. Det går ibland helt galet bra. Och ibland skräckinjagande dåligt. Nu är exempelvis tanken att jag ska få in en text på 2759 tecken på en halv fyrspaltare, med tvåradig rubbe och nedryck. Det går sådär.