you're letting it show.

Jag vänder bakochfram på mitt dygn, det är ljust jämt och taxin genom Stockholm klockan 04.10 varje dag är overklig, silvrig och lent motståndslös. Sommaren gör mig darrig, eller är det allt kaffe, jag vet inte, men mina ben skakar när jag cyklar till frukosten och jag har svårt att träffa rätt knappar när jag lyfter luren för att svara när du ringer. Tinnitus i hjärtat och susningar i lungorna, och ännu är det bara juni.

Din mamma är en rosenknopp.

Jag verkar ha lite svårt att släppa det här med hur hudvårdsproduktsföretagen vill att vi ska lukta. Eller snarare, vilka saker som man förväntas vilja att ens hud liknar.

I wonderflats badrum finns av oklara anledningar ungefär en miljon duschprodukter, alla med olika förmodat sensuella doftegenskaper som ska förhöja den kvinnliga mystiken. För kvinnor duschar ju inte bara för att bli rena. Det är en hel upplevelse. Och till denna upplevelse kan vi naturigtvis inte ha något så prosaiskt som TVÅL. Hallå. Hur sexigt är det. Nej, det är aprikos och yogurt och rosor och mandelmjölk hit och dit. Jag saknar endast åsninnemjölken.

Jag blir lite arg varje gång. Jag är inte cleopatra, jag behöver inte badkar med rosenvatten och aloeverablommor, jag vill bara sluta lukta svett, och dessutom är jag människa och inte tårtbotten. Jag vill inte lukta/smaka/likna vare sig aprikos, rosor, mandelmjölk eller yoghurt. Sluta mystifiera min dusch.


Vafan.

pop quiz, pt 2.

I går och i förrgår var jag en på alla sätt storartad vän. Jag hjälpte nämligen min kompis Jens att flytta för ungefär nittonde gången i år. Det här ska inte bli ett inlägg om Stockholms bostadssituation och andrahandsmarknad, för åh guuuud vad tråkigt.
(Apropå det är det nog dags för ett Kan vi bara prata om vädret istället-inlägg snart igen.)

Nix, det här inlägget ska handla om nåt jag kom på när jag bar upp den tredje flyttkartongen med sonic-tidningar för tre trappor utan hiss. Nämligen om man inte skulle kunna göra verklighet av de där planerna man länge haft på att inleda varje spirande vänskapsförhållande med ett kanske tråkigt, men i längden för båda parter givande frågeformulär.
En av frågorna skulle givetvis vara Hur många gånger tänker du flytta det närmaste året, och om det överstiger två, på vilket sätt kommer du kompensera den konditionsångest* och träningsvärk det här kommer framkalla.
Andra relevanta frågor är:
Kommer du lämna mig för att plugga nånting jättespännande på andra sidan världen under längre tid (och om ja, hur många gånger får jag hälsa på), tänker du ligga med någon av mina kompisar och om ja, hur bra är du på att inte fucka upp i det läget, samt vilka är dina bästa tv-serier.

Inte en sån himla dum idé, no? Det kniviga kommer givetvis att bli att känna av när det är läge att langa fram formuläret, men jag tänker mig att detta kommer ge sig efter ett par försök.


*en avlägsen släkting till tjockisångest. Framkallas av att man får blodsmak i munnen av att springa till bussen, och av att mycket skrynkliga tanter cyklar förbi en när man flåsar upp för västerbron.

Oh, ew.

Efter imorgon kan vi alla sluta gå omkring med våra spritpennor i väskan. Då är nämligen EU-valet över, de orangea och gröna friggebodarna försvinner och alien kommer sluta att berätta för oss att hon säger BASTA.

Men det är fortfarande nästan dryga 38 timmar kvar tills dess, så nu gör vi vad vi kan tills dess, yes?

One of these things first.

Idag gör jag min sista dag på schnygg-jobbet.
Jag verkar undgå den fruktade avtackningen den här gången, på grunderna att jag nog kommer tillbaks senare. Borde tänkt på att använda det argumentet vid tidigare tillfällen.
I väntan på detta gör jag mig allmänt populär.
Kollega som hade en blöt kväll igår: (äter fredagsfika)
terry: sniffar i luften
Kollega: vad.
Terry: Inget. Eller, shit vad du luktar gammal bakfylla, alltså.
Kollega: ....

Nu väntar tre veckors ledighet, och jag kommer vilja hänga med just dig. Hör av dig vetja.

Jag kan tänka mig att göra det här


eller det här


och kanske lite av det här


Men du är välkommen att komma med flera förslag. Gärna bildillustrerade.

You can call me Al.

Jag gör inte filmer, så jag har inte full inblick i vad som spelar roll när man bestämmer vad ens produktion ska heta. Men jag tänker mig att det ska ha något med handlingen att göra, och kanske vara lätt att komma ihåg.

Saker jag inte skulle döpa mina filmer till om jag gjorde några:
- Dödlig fälla. (1997, OCH 1983. För det är en så bra titel, så den kan med fördel användas ungefär vart tionde år.)
- Dödligt hot. (1998)
- Tystat vittne. (1987)
- Tyst vittne. (1994)
- Falskt vittne. (1970)
- För evigt. (1998)

Det är som att döpa alla sina barn till John Smith.

Filmer som däremot har fantastiska titlar:
- Kapten Zoom, världens befriare. (1955)
- Cocaine Cowboys (2006)
- Fucking Åmål. (1998)



Zoom!

I fought in a war. -ish.

Det ligger två skitstora båtar i Riddarfjärden i dag. De ser lite ut som kriget, grå med kedjor och grejer som hänger från relingen. Ingen vet vad de gör där, alla spekulerar.
Vilket är passande, eftersom jag också ser ut som kriget i dag. Och inte som ett krig med ett ballt namn heller, som Operation Desert Storm, eller Starship Troopers, ok det senaste var en film men ändå. Inte som ett sånt krig i alla fall. Mera som, typ, trettioåriga kriget.


Ni kan kalla mig slaget vid Lützen.

Shut it - you don't under stand it

Jag gillar TV. Verkligen alltså. Det är lätt på min top-fem lista av bra skit. Jag gillar det så mycket att jag blir lite stressad av all bra TV som finns. Så mycket populärkultur, så lite tid. In treatment, Mad Men, Friday night lights, Weeds, True blood. Och sen all dålig TV som man också vill se, typ 90210, Merlin och Top Model. Hur gör ni andra för att hinna få erat fix?

***
Nä men en lista på det då.

Mina top TV-serier jag gillar som vissa anser att jag borde skämmas över:
1. Buffy the Vampire Slayer. Extremt blond tjej i jättefula 90-talskläder sparkar ondingar i tacky kostym och smink. Ja okej. Men också rätt mycket mer, vilket framgår om man ser mer än fyra avsnitt, och dessutom ligger till grund för flera spännande analyser till exempel här boken eller och de här resonemangen (sammanfattande postkolonial analys) , och det här (postmodernistisk analys, mer genomgripande).
2. Sabrina, tonårshäxan. ÄH, kom igen. Vem vill inte ha en katt som Salem?
3. Xeena krigarprinsessan. Hon joddlar. Hon har ett jättejättekonstigt svärd och en lesbisk relation till sin sidekick. Allting är i knalltechnicolor-färger. Det är mytologiernas krig med både Cesar, Kleopatra, Moses och Jesus på plats. Det förekommer nästan alltid glada bybor iklädda säckväv i någon av scenerna. What's not to like?
4. How I met your mother. Vänner-varning och burkade skratt säger vissa. Typ det enda sympatiska tvåsamheten på TV, säger jag.


Eeeiieieiieeedldldldleyh!

The läge, encore une fois.

Idag får jag svindel av den här låten.



På riktigt. Jag svajar på stolen.
Det var bara det.

Put a ring on it.

OK, så Beyoncé i Globen igår var helt sjukt bra.

Hon kom visserligen inte upp ur golvet den här gången, men å andra sidan flög hon genom luften och gjorde kullerbyttor i någon slags osynlig trapetsgrej och hade typ femton klädbyten varav ett involverade en märklig brudkänning i tyll och ett var någon slag leopardcyborgleotard som skulle imponerat på den kitchigaste av konståkare, så jag är ändå nöjd.

Dessutom förekom det även ett bildspel med Obama och ett med kids som gör all the single ladies-dansen, och ett fantastiskt Destinys child-medly i slow-mo, vi gjorde såklart den förnedrande sittdansen (to the left to the left, etc.) och jag fick gåshud kanske tio gånger.
Att se Beyonce var alltså lite som att gå på cirkus, fast inte jobbigt och märkligt utan bara med extremt många känslor och intryck och sjukt intensivt, på kort tid. Det har väldigt lite gemensamt med att se andra konserter som är mer som spelningar, det är inte det minsta intimt, typ lika intimt som ett fyrverkeri, men ändå stört intensivt.

Du borde kort sagt ha varit där.

PS. Aftonbladet håller med mig.
So there.