Praktiken har börjat. Jag skulle kunna skriva om hur roligt det är att redigera, om hur lite jag mindes av Lottens InDesign-genomgångar och om hur oerhört självmedveten jag fortfarande är varje gång jag använder lingot ("rubbe", "breddare", "nedryck", "forts-etta"). Men jag tror jag skriver lite om att cykla istället.
Anyone who rides a bike is a friend of mine.Redaktionen ligger alltså i Marievik. Jag bor vid Odenplan. Vägen ser ut såhär:
(typ)
Jag cyklar alltså först över St Eriksbron (en bit kaka), sen Västerbron (värre hemåt) och sist Liljeholmsbron (den berömda droppen, ungefär). De är tre ganska olika broar som kräver vitt skilda tillvägagångssätt för att kunna tackla.
St Eriksbron är, som tidigare nämnt, en bit kaka för det allra mesta. Igår blåste det dock så jag höll på att ramla ´över pendeltågsspåren, eller i alla fall sladda in på gångbanan.
Västerbron är ju den klassiska rysaren. inte så brant som oändlig tar den knäcken på den flåshurtigaste cyklist i pur ondska och långdragenhet. Det är helt omöjligt att försöka tänka "jaja, bara lite till så är jag upp". Mest för att det aldrig, på hela vägen, bara är lite till. DEt är alltid mycket till. Mycket mer än man tror i alla fall. Nej, trixet ligger inte i att flexa sina vadmuskler och skrämma bron till underkastelse. Det ligger snarare i att subtilt ignorera den. Man låtsas helt enkelt som att Västerbron inte alls finns. Den här bron du talar om, jag vet inte vad det är du menar. Lutar det uppåt? Jaså, det märkte jag inte ens. Det är bara en vanlig cykeltur som man tar lite långsamt, för att det är så fint runt omkring sig. Japp.
Och likt ett barn i trotsåldern tröttnar Västerbron före en själv, och man står som segrande på den svårdefinebara toppen av oändlig bro-ondska. Sen är det bara att rulla nedåt. Folk som trampar i nedförsbackar gör mig mycket förtretad.
Man rullar vidare några kvarter. Sen måste man nesligt nog ofta stanna för rödljus and whatnot som helt oväntat visar sig gälla för cyklister också. Bah. Det gör att man tappar all den mödosamt uppbygda fart man ackumulerat.
Och sen är man framme vid Liljeholmsbron. "Ha", tänker man då. "JAg har just besegrat Västerbron. Det här är välan inget". Vilket naturligrtvis inte kunde vara mera fel. På Liljeholmsbron fungerar inte förnekelsetrixet alls, för det är den alltför brant. Ej heller kan man tänka "äh, bara den här lilla biten också", för vid det här laget är man rätt trött. Och kall, men svettig. Och har farttårar i ansiktet.
Jag har fortfarande inte någon helt säker strategi för Liljeholmsbron, förutom möjligtvis medvind men det kan vara svårt att alltid ordna. För min del slutar det ofta med att jag vinner slaget men förlorar kriget. Det vill säga, jag behöver inte nesligen kliva av och leda cykeln (vilken skam!), men jag är å andra sidan för trött för att kunna bromsa i nedförsbacken så när jag ska göra min skarpa vänstersväng för att komma in mot Marievik är det alltid en hårsmån från döden. Min, fotgängares eller andra cyklisters. Ibland även cykelräckets.
Eftersom jag förstår att samtliga läsare av denna blogg (äh, försök inte, jag har statistikräkningspryl) är närmast patoligiskt intresserad av att veta hur det går så lovar jag att återkomma när jag kommit på hur man ska hantera brojäveln. Eventuellt kan det lösas med godare kondition och starkare ben, men det är något jag antagligen aldrig får uppleva. Det börjar nämligen redan bli rätt kallt att trampa runt Stockholm, och även om jag cyklar om både buss 40 och 4:an känns det rätt lockande vissa mornar att kunna parkera sig på vänstersidan med en latte och läsa klart DN på bussen.
Men min cykel alltså. Ren kärlek. Den är så jävla bra.
Enligt egen utsago kommer hon i sitt Sommarprogam berätta om LIVET. Livet och dess Nyckfullhet. Och om vi lyssnar ordentligt hela programmet kommer vi få reda på hur Livet inte tar de Vändningar Man Tänkt Sig.