Saker jag inte vet om svamp:

(Och nej, jag menar inte hallucinogen, illegal svamp som man röker. Really.)
1. Hur man rensar den.
Jag har sett Pär som är en svampkonsument av rang, liksom "sudda" med svampen mot hushållspapper, och imiterat det. Men jag vet inte vad jag gör, eller vad jag vill att resultatet ska bli. Så egentligen är kanske problemet att jag inte vet:
2. Hur man ser om den är dålig.
Är inte all svamp liksom lite brun, och ibland skruttig? Hur ska man veta vilken som är den dåliga sortens brunhet och vilken som är helt naturlig svampig brunhet? För man kan väl inte anta att all svamp alltid är synonymt med bra svamp?
3. Skillnaden på svamp och svamp.
Är viss svamp bättre kall? Ugnsbakad? Med väldigt kryddig mat?
4. Hur man tillagar svamp.
Såvida det inte rör sig om stekande eller som ingrediens med risotto, för det är jag helt på det klara med.
5. Skillnaden på skogs- och oskogs-champinjoner. Eller varför den ena sorten är brun och den andra ganska mesigt vit. Min instinkt säger mig att den bruna måste vara bättre, men jag förmodar att det finns någon annan skillnad också.
6. Några som helst svampbaserade recept. (det här kan ni ta som en hint, om ni känner för det.)
7. Om olika svamp, egentligen, smakar olika.
Är det inte så att de bara tar upp smakerna av allt runtomkring, typ? För jag fattar ju att vitlöksmarinerade champinjoner inte smakar lika dant som trattkantareller i krustader med rödvins- och blåbärsmarinad. Men är det verkligen kantarellens förtjänst?
8. Vilka som är top-fem svamparna.



Den här svampen heter portobello, vilket jag trodde var någon slags skinka. En gång har jag ätit den med pesto, det var gott. Det var i själva verket det som fick mig att börja gilla svamp, för ganska precis ett år sedan.

Wastelands.

We'll go to Omaha to work and explore the booming music scene.

Nästan varje gång jag står på centralen och väntar på pendeln till Södertälje, eller x2 till Norrköping, eller nåt annat ställe jag redan varit på en miljon gånger och vet precis vad jag ska göra när jag kommer dit och hur resan kommer att vara och vilka jag kommer träffa där, måste jag hindra mig själv från att bara fortsätta gå, ta ett annat tåg till Göteborg eller Helsingör eller Oslo istället. Ta tåget från spår 11 istället för spår 13. Hur lätt som helst. Det är sekunder ifrån, varje gång.
Och det är inte bara tåg. Samma sak händer när jag kör bil till nåt jobb utanför Fruängen, eller Köping, eller Flen eller egentligen vad som helst för ställe som tvingar mig upp på e4:an och förbi skyltar motstäder jag inte hittar i eller har något ärende till eller över huvud taget känner någin i. Det krävs en kraftansträning av mammutstorlek för att faktiskt svänga av i Fruängen, eller Köping, eller Flen. Jag blir lite anfådd, varje gång, av att inte fortsätta vidare, förbi allt fler avfarter och sedan över bron och vidare nedåt och utåt och någon annan stans, bara någon annan stans någon stans nytt, vad som helst, bara något nytt. Jag blir lite anfådd, och lite yr.

Take me out, take me anywhere I don't care I don't care.
Sekunder ifrån, varje gång.




Dagens finanskrismat: Resterna av världens största potatisgratäng på 12 potatisar, en purjolök, restena av västerbottenosten från broccoli-pastan och en massa svartpeppar från igår. (Hur kommaterar man egentligen den där meningen? Jag menar ju inte att svartpepparen var från igår, utan hela gratängen inklusive ost och peppar och potatis och purjo.)

Kräfta.

Saker jag är trött på att hata:
Cancer.

***
När jag var 16 år gammal bodde jag i USA i ett år. Det snart precis tio år sedan nu, jag tänker på det oftare än jag pratar om det.

Häromdagen dog min värdmamma, Patt Carmel. Jag är inte säker på hur gammal hon blev, jag vet inte var hon är begraven, vi pratade inte speciellt mycket under en lång tid, inte förrän det senaste året eller så.
Hon hade cancer, i omgångar.
Hon hade ett facebook-konto, jag vet inte hur man gör nu, hon står kvar på min vän-lista, det är makabert men jag kan inte riktigt ta bort henne heller, jag kan inte förklara varför.

Patt rökte Virginia Slims och pratade hela tiden om hur hon skulle sluta, men inte nu, senare, när hon fick mer ordning omkring sig, när företaget började komma igång på allvar eller när hon hade gått igenom och sorterat garaget, eller efter sommaren.
Hon dog i bröstcancer.
I slutet hade hon nästan inget hår, men fortfarande perfekt manikyrerade naglar.
Jag visste att hon hade opererats för bröstcancer tidigare, långt innan jag flyttade in i hennes familj. Men det var som att prata om en hårfärgning för länge sedan, eller kanske en lyckad bantningskur. Det fanns där, som en del av historien, men knappt relevant längre.
Hon fick återfall när Allison gick sista året i high school. Det måste varit 2004. Sedan dess har det varit en ganska ojämn kamp, och jag vet att både Patt och Allison har haft tid att vänja sig vid tanken på döden, vid tanken på att begrava en förälder.

Jag har inte vant mig. Jag har inte vant mig vid tanken på att ha en gravsten istället för en familjemedlem. Jag har inte förstått, tror jag, det oändliga i aldrig mer. Jag har inte slutat hata att det är så hjärtskärande jävla cporättvist.
Jag har inte vant mig.


Den är ju rätt snygg såhär på bild.

Finanskrisumgänge

Okej kids.
Den utlovade och efterlängtade fortsättningen följer.
Finanskrisumgås är inte nåt som alla klarar av. Det kräver övning och fantasifullhet. Och exemplariska vänner, gärna med antingen extremt god empatisk förmåga eller liknande finanskrissituation.
Å andra sidan finns det egentligen inga gränser för finanskrisumgänget. Här är top fem av dem jag avverkat den senaste tiden. Andra som inte nådde listan var dricka-vatten-racet, skridskoturen i Vasaparken samt stå-på-listan-utgångar.

1. TV-seriemarathon. Nedladdat eller lånat, givetvis. Man gör av med nästan ingen energi alls, så matintaget kan hållas minimalt, och man kan hålla på nästan hur länge som helst. Dessutom går det här att anpassa exakt efter vilket humör man är på. Är man gråt- och dramasugen rekommenderas Grey's Anatomy. Vill man ha smutisig amerikansk söder och förtäckt rasism är det naturligtvis True Blood som gäller. För den bästa skildringen av Sororities, Fraternities och allehanda manipulation bör man parkera sig framför Greek. För bästa verklighetsflykt från göteborgsvädret med tillhörande humör är How I Met Your Mother ett måste. Et cetera, et cetera, ad nauseum. Noll kronor.

2. Pressvisningar. Kräver visserligen att någon är eller kan låtsas vara filmrecensent, men någon sådan går nästan alltid att vaska fram ur bekantskapskretsen. Noll kronor.

3. Träna. Förhoppningsvis köpte du ditt Friskis & Svettis-kort innan finanskrisen, eller i alla fall innan du förstod hur illa däran den var. Visst kan du förbanna dig själv nu, men du kan också dra i saker som sitter fast i väggen i takt med andra personer, basta och känna dig lite lite bättre än alla andra. Noll kronor.

4. Lådvinsfyllor. Ganska få kronor, och ännu färre om lådan är överbliven sen middagen förra helgen. Tonåringarna har inte patent på att föra hemma.

5. Spotifybattla, alternativt Spotify-kevin-bacon-leken. Noll kronor, dock med varning för att leken nästan alltid urartar.

Ok. Vilka är era bästa?

Imorgon åker jag till Malmö, men jag lämnar er med en låt av Yo La Tengo, från skivan med världshistoriens bästa namn.


Dagens finanskrismat är courtisey of Amanda: Spagetti, champinjoner, fryst broccoli och riven västerbottenost med pressad citron.


Det är bara wuzzes som inte äter stammen på broccolin.

Financial times.

Det är finanskris. Jag kan inte tänka mig att någon med tillgång till dagstidning i Sverige har missat det. Finanskrisen har som alla vid det här laget vet fått en massa konsekvenser, bland annat för Island och för folk anställda på investmentbanker och för annonssäljarna på ELLE LYX. Men framför allt har det myntat ordet finanskris som förled till andra ord.
Exempel:
Finanskrismat.
Finanskrisångest.
Finanskrisumgås.
Finanskrisvecka.

Dagens finanskrismat är havregrynsgröt med mandel, linfrö och lingonsylt till middag.

Fast utan mjölk, eftersom mjölk smakar bebis.


Stay tuned för flera finanskrisrecept, och hur man bäst finanskrisumgås.

energetically yours.

Jag vill bara dubbelkolla två grejer.

Är det så att man nu äntligen kommit på ett sätt att slutförvara det extremt farliga avfall som bildas när man utvinner energi ur kärnkraftverk? Jag menar inte gräva ner det under jorden nu, politikens variant till att gömma sig under mattan när man leker kurragömma, utan ett sätt att disponera det så att inte inte längre kan orsaka oöverskådlig skada)

Och vidare antar jag då att vi har utvecklat ett sätt att utvinna uran på ett sätt som inte heller är tokfarligt och ödelägger stora landmassor?

För i såna fall säger jag kör hårt till grabbarna grus och deras kärnkraftsvurmande.
You go, guys.
Verkligen.

PRESS IT, PRESS IT FOR GLORY!

(jagärbästivärlden.)

Bloggpaus i en vecka, troligen.

Shite being scottish

Lördag, och Stockholm verkar under den senaste veckan ha genomgått någon slags metamorfos. Det har nämligen, gradvis och omärkligt, blivit Göteborg. Jag märkte inget förrän i morse när jag klev utanför porten på väg till frukosten på Bullboden, och möttes av ett omisskänneligt Göteborgsregn. Ett sånt där som kommer underifrån ni vet. Kallt och närgånget och som förstör håret snabbare än du kan säga plattång. En frukost och en promenad Kungsholmen runt senare ser mina fötter ut så här:


Tacksomfan.
Ville jag bo någonstans där man lider av konstant mindervärdeskomplex hade jag flyttat till Glasgow.

Jag tänkte blogga om nånting roligare än gnälla-på-vädret, men har man tvångsförflyttats till Göteborg så har man.
Jag lämnar er istället med ett tips för lördagskvällen om ni inte redan har planer.
På Riddarholmen anordnas nämligen en fest utan like - Grönt ljus för Citybanan. Javisst, ni hörde rätt. Amy Dimond ska spela, de visar upp nån slags jättelik traktor som förmodligen kommer gräva, och allt pyntas av fina gröna strålkastare. (ETA: En spektakulär lasershow, enligt programmet.)
Det går liksom inte att göra sig lustig över det härligt landstingsanordnade EVENTET, för det gör redan sig lustig över sig själv.

Livet, i listform

Saker jag funderat på de senaste dagarna:
1. Ser Alf Svensson verkligen ut som en seriefigur, eller tror man bara det eftersom han heter Alf?
2. Varför, VARFÖR, tillåts Lotta Engberg ett medieutrymme 2009?
3. Vilka är de sju dödssynderna, egentligen?
4. Och varför har de tillhörande färger?
5. Är omgörningen av dn.se/etikett början till slutet, och kommer spalten hädanefter urarta till nån slags ring p1-forum?

Saker jag bestämt mig för :
1. Jag ska inte köpa ett enda svart, grått eller vitt plagg till på tre månader.*
2. Vikten av brunch på söndag. (Mycket stor)
3. Hur jag ska inleda mina jobbsökarbrev
4. Att jag saknar hästar så mycket så det gör ont.
5. Vilken som är den godaste bittra drinken (White lady)

Saker som är blåa som jag har:
1. En kofta. Den är väldigt blå och får mig att känna mig som jag pluggar på LHS. Det gör jag inte.
2. En väckarklocka. Hemma hos MaPa, visserligen, men det räknas ändå.
3. Ringar under ögonen. Två, matchande.
4. Inte längre ett duschdraperi. Nu är det grått med medaljongmönster istället.
5. Namnet på min segelbåt. (Esther).

Fyrstaviga saker som jag skulle vilja ha:
1. Lackmuspapper
2. Ginochtonic
3. Stockholmsspelet
4. Framtidsplaner
5. Ridlektioner

*resultatet av att packa upp kläderna jag hade med mig till Norrköping och inse att samtliga, SAMTLIGA, var någon av dessa färger.

let's hope its a good one

Idag vallfärdar hela världen efter pizza. På väg för att hämta upp min Mamma Mia (varför har alltid pizzor så pinsamma namn? Jag skäms när jag beställer min Vegetariana, och det är ändå det minst konstiga namnet på menyn.) på Vasastans Pizzeria mötte jag inte många människor, men samtliga som jag såg hade pizzakartonger i famnen, eller svängde in på ett solfjäderpyntat hak. Det gav en fin känsla av gemenskap. Vi såg alla lite skakiga ut.

Det finns de som säger att hur man tillbringar nyårsdagen speglar vad man kommer göra under resten av året. Det skulle vara lika delar nice och fruktansvärt. Jag tror ärligt talat aldrig att jag har gjort så lite som jag gjort idag. Jag har bara sovit och hånglat. Och köpt pizza. Inget ont om det, men jag vill gärna göra åtminstone något mer under resten av årets 363 dagar.

In other news är jag för bakisslö för att byta kanal när det blir reklam, och jag blev helt rörd av batterisamlingsreklamen.


Over and out.