Till klichéanstalten.

Det är så fantastiskt klyshigt att jag som anglofil journalist och i största allmänhet retrovurmare älskar BBC:s nya dramaserie The Hour, men det kan faktiskt inte hjälpas.
Jävlar i helvete vad bra den är.
Och snygg.
Och brittisk.
Och lätt konspirationsteoretisk.

Höstens ambition är för övrigt att knycka och bära upp hela Freddie Lyons garderob.

***
För övrigt tycker jag att det är bara ger vatten på kvarnen åt ja-sidan i den ständigt pågående diskussionen om huruvida journalistbranchen är bra yrkessåpe-material.

mama they're waiting

Så jag tänker mig att det är precis såna här dagar när man upptäcker att man har feber lite för sent och redan är på väg ut till stallet och därför blir hela dagen lite skakig, eller sned, lite lätt lutande liksom, som är de bästa för att sätta ihop höstsoundtracket.

Höstlistan är mycket svårare än att göra ett sommarsoundtrack. Det behöver ju i princip bara vara  ljusgrönt och peppat och liksom skirt. Hösten däremot är både sorglig och fin och peppad och tråkig på samma gång. Och man KAN inte ha en hel lista med bara Sigur Ros-låtar, även om dessa passar in på exakt denna beskrivning. Dessutom är det lätt att falla in i emocountry-facket, och så sitter man där med idel ledsna män och kvinnor med gitarrer. (Samtidigt som ju emocountry är ungefär det bästa som finns, och därför absolut inte bör förbigås heller)
Ja, ni hör ju. Här är den i alla fall. Hösten låter så här.












Möjligen är det overkill att ha Wolves med, det är ju omöjligt att inte börja störtgrina när man hör den och man kan tycka att hösten är tillräckligt deppig som den är. Men är det höst så är det.

Och ja, listan är kort. Den kanske blir längre, när andan faller på.

För övrigt: Känner jag att Spotify håller på att döda min musikutveckling. Eller så är det bara att ålderdomen sammanfaller med Spotifys inträde i mitt liv och det hela bara var en tidsfråga. I vilket fall tycker jag att jag måste lägga ner mycket mer jobb nu än tidigare på att hitta ny musik jag gillar. Ny som i nyproducerad alltså. Det är mycket lättare att bara klicka sig vidare bland sånt man redan har på listorna, och veckla in sig i stället för att veckla ut sig. Utveckla sig. Jaja, ni förstår vad jag menar.

Därför! Ge mig era bästa musiktips, listor eller artister, helst såna som inte  är döda för de verkar jag redan vara nere med. Ok? Ok!

What else.

Provar den här grejen med höst som alla snackar så mycket om. Återkommer med utlåtande om hur jag tyckte att det fungerade.

Soundtrack: Bats in the attic - King Cresote & Jon Hopkins.

We could slip away, wouldn't that be better?

Man vet att det är höst när ens spotify-statistik ser ut så här:

Annat som inte syns som går varmt: Great Lake Swimmers, Papercuts, Girls och såklart Yo La Tengo's "Autumn Sweater".
Vad det lider kan ni nog få en spellista på det, men nu ska jag hantera bakfyllan medelst brunch och Sons of Anarchy. Hej!

Haters will hate.

Saker jag inte fatttar vitsen med:
Sex and the city. Alltså, jag gillade den (vad jag minns) när den gick, men hela grejen med att ha boxen och se om den och reviva en massa minnen - den är ju alldeles för ojämn för det. Visst finns det enstaka episka avsnitt, men som helhet är det en helt obegripig hype.
och relaterat - cupcakes.
I kampen mellan donuts och cupcakes kommer alltid donuts att vinna.
Flipflops. Med risk för att låta som en shortshatare* så - det här är inte ett par skor. Det är ett par skydd, att ha mot sunkiga duschrum på friskis eller supervarm strand på charteort. Jämförbara med såna där blåa smutsskydd som finns på statliga och kommunala inrättningar om vintern. Inte skulle du traska runt i de, vavava? Nä, juste.
Malmö. åååh det är så himla aaaavslappnat här, ingen hets, inga hipsters, bara dreadheads och kulturell harmoni. Klipp dig och skaffa ett jobb för fan. Och spotta ut gröten innan du pratar.
Fjärilar. Men det har vi ju redan. De är håriga och inte ett dugg harmoniska och i största allmänhet precis som alla andra insekter - vidriga.
September. Ok, hon är rätt snygg, så möjlightvis som stilikon då. Men varje gång jag hör musiken är jag övertygad om att hela hennes framgång är en konspiration för att kolla hur långt kan hypa något dåligt innan någon skriker om kejsarens nya kläder.


*stofiliär person som hatar shorts i stan, och särskilt mycket på dudes.

pick me. choose me. Anställ me.

Varning: ett jättetråkigt och gnälligt inlägg följer nedan. Långt som synden är det också, och förmodligen utan någon som helst intressekvot förutom möjligtvis för andra journalister, men ärligt talat knappt det.

I morse vaknade jag till samtalet som en gång för alla dödade min jobb-strategi "säg vad du vill ha* och acceptera inget annat". I morse ringde nämligen min personalchef** och gav mig "hej-du-kan-få-det-här-som-är-precis-allt-det-som-du-sa-att-du-inte-ville-ha***-eller-sticka"-samtalet.
Jag blev bitter och ledsen och less. Allihopa känslor som jag helst inte vill låtsas om.
Och ja, jag tycker att det är ASTRÅKIGT när folk i branschen pratar om hur sugig branschen är, det visste vi alla när vi gav oss in på det, passar det inte så sadla om till en freakin' pr-konsult då och quit your whining.
Men jag kan inte hjälpa det. Jag förstår inte hur jag inte ska kunna ta det personligt.

På alla andra ställen där jag inte fått jobba kvar (fem tidningar, sex med denna) har jag inte haft några problem med att förstå varför jag fick gå efter LAS-perioden. Det har varit nedskärningar, det har varit många andra extremt duktiga som inte heller fått jobba kvar, det har över huvud taget inte talats om inlasning.
Men det var annorlunda nu. Andra blir ju inlasade. Andra får jobba kvar på natten. Andra har normala scheman. Andra person som inte alls är eoner av mad skillz-poäng från mig i duktighet på jobbet. (Och alltså, det låter drygt eller tycksyndomigt, men jag är rätt bra på att bedöma min egen förmåga. Man blir det av att inte få några som helst utvärderingar av chefer, vilket man som vikarie typ aldrig får. Jag har inga problem att objektivt avgöra vilka som är duktigare, snabbare och mer kreativa än vad jag är. Och vilka som inte är det.)

Varför får de jobba när jag inte får? Vad ska jag egentligen göra för att få en fast anställning? Jag har (och här kommer det, ett självförhärligande pityfrenzy, håll i hatten) jobbat röven av mig den här sommaren och våren. Först under våren när jag inte hade ett normal schema utan tog varje inringning jag fick och ställde in alla dater jag hade till förmån för jobb.
Sen under sommaren när jag utvecklade hjärtklappning och magkatarr för att det var så SJUKT HÅRT där ett tag, jag jobbade mer intensivt än jag nånsin har gjort förut - och jag var bra på det. Jag blev till slut skitbra, i alla fall med vikariemått mätt.

Men om det inte räcker vet jag inte riktigt vad jag ska göra, för det finns inte mer än så här. Och jag vet att jag inte ska ta det personligt, men jag förstår faktiskt inte hur. Jag har världens roligaste jobb, jag bryr mig sjukt mycket om det, det är klart att det känns att bli ratad. Mitt känsoregister varierar mellan att vara scenen i Grey's anatomy där Meredith säger "so pick me. Choose me. Love Anställ me", och scenen i Erin Brokovic när Erin ryter att "this is my work, don't tell me it's not fucking personal".
Ganska ostigt skriven, känner jag mig alltså.

Det var väl bara det. Om någon har ett jobb till mig kan ni väl säga till. Hepp.

*fast jobb på Expressen enligt schema, inga inhopp, inga andra tidningar
** som i förbigående sagt precis som alla personalchefer inte alls vet hur jag jobbar eftersom han aldrig sätter sin fot på redaktionen
***fast jobb men inhoppskontrakt med garantilön på flera tidningar, inget schema, alltid vara beredd att hoppa in samtidigt som man tjänar betydligt mindre än man gör som heltidsanställd med schema.

Oh, ew!

Ok, snabb uppdatering för att korrigera föregående inlägg:
När man städar - dra gränsen vid dammsugning. Jag har just rensat duschavloppet i mitt badrum för första gången sen jag flyttade in för fem år sedan.

Det var ungefär det äckligaste jag gjort. I hela mitt liv. Och då har jag ändå tömt latrintunnor till utedass i Blerickenstugan på Marsfjället. En grå, trögflytande sörja som kändes flottig att ta i genom handskarna, och med klumpar av hårbollar och något som jag gärna vill kalla för grus för att slippa tänka på vad det annars kan vara. Och lukten - lukten!



Ew!

Och nu: tanken på att det förmodligen ser lika dant ut I MITT KÖK. Kan aldrig mer laga mat.

like a full grown woman might

Hej på er.
Så här dagen innan löning tycker jag att vi slår till på ännu ett Billiga Sätt Att Underhålla Sig Själv På-inlägg.

Topp fem billiga sätt att fördriva en onsdag på*
- Städa. Man känner moralisk överlägsenhet, och förutsatt att man redan äger en dammsugare kostar det ingenting. Betyg: två getingar.
- Hänga i ett stall. Man blir glad, det luktar gott och det tar sjukt lång tid. Obs att man gärna måste känna stallet lite innan, det är inte helt kosher att bara knata in i ett stall och gosa med någons häst. Betyg: fyra getingar.
- Ligga. Kostar möjligtvis en cigarett efteråt, men annars ett optimalt innan lönings-nöje. Betyg: fyra getingar.
- Träna. Har man ett träningskort så är det ju bara att sätta iväg och dra i snören som sitter fast i väggen eller vad som nu är ens kopp te. Annars får man försöka låtsas att man är en harmonisk människa som bara äääälskar löpning, så himla ENKELT ändå, bara snöra på sig skorna och köra. Tyvärr är det ju dödens tråkigt. Betyg: överkorsad geting.
- Laga mystery casserole, dvs mat på vad man hittar i ens kyl och/eller frys. Otippat tillfredsställande. Man gräver fram något som liknar Ötzi, ismannen, ur frysens mörkare vrår, och det visar sig smaka utmärkt tillsammans med oliver, kapris, dijonsenap och quinoua. Betyg: tre getingar.


In other news är det fortfarande shortsväder ute, jag är rastlös och planlös och räknar ner dagarna tills jag åker till Barcelona. Tills dess är det er allas uppgift att underhålla mig samt distrahera mig från det faktum att jag är arbetslös om exakt en vecka. Ok? Ok.

*och en tisdag. och en måndag. Eh.

Borgarklassens diskreta charm.

Identiteskrisen som infinner sig när man inser att man verkligen, VERKLIGEN är sjukt sugen på en Barbour-jacka.

Är det en försenad effekt av flytten till Solsidan i tonåren? Är det ålderdomen? Är det det nya borgerliga Sverige som satt sig på min annars så oklanderliga smaklökar?  Är det något ännu värre, och i såna fall - kommer det att utvecklas så att jag en vacker dag sitter där med pärlörhängen som är äkta och sån där vidrig quilted jacka och vilja inreda hela mitt hem med saker från Lexington? DETTA ÄR INTE OKEJ.

Dessutom är Barbour-jackor är väldigt mycket dyrare än manchesterbyxor från Myrorna, vilket var det snyggaste jag visste för sådär en tio år sedan, eller tolv, som om det ska fortsätta på det här sättet måste jag även bli mäklare och/eller adlig. Fan.

Barbour, liksom. Wtf.

let him go easy.

Alltså. Att jag inte var på Way out West och såg det här är inget annat än skandal.