Sugar never tasted so good.

Ok, så hemvävhet. Såhär:
Lisa bloggade för ett tag sedan på Total Eclipse-bloggen* om hur extremt förvånad hon blev över att man kunde köpa svamp. Svamp, enligt henne, var något man plockade på sedan generationer nedärvda hemligasvampställen. När hon berättade detta berättade hon även om en kille i hennes klass som kom från ett om möjligt ännu mer hemvävt hem, och som chockades djupt över att man kunde köpa ströbröd. Ströbröd, i hemvävda familjen, var något man gjorde på bröd som man bakat sjläv men inte ätit upp innan det blev för torrt.
Jag läste, skrattade och konstterade att jag både hade köpesvamp och köpeströbröd i mitt skafferi. (Mind you, jag har fortfarande aldrig lyckats plocka svamp i hela  mitt liv. Det är som en mycket helmlig klubb jag helt enkelt inte har tillträde till.) Jag kände mig mycket normal och socialiserad.

Men den senaste tiden har jag insett ("I couldn't help but thinking") att jag har min alldeles egna "köpa svamp?!!"-moment varje gång någon berättar att de har köpt sockerkaksbottnar.
Eller så här, jag vet ju att de finns, jag har sett dem i affären, men jag har alltid tänkt att alla som köper färidga istället för att göra egen sockerkaka måste vara lite dumma i huvudet. Det är ju så himla enkelt!
äggenvispaspösigtmedsockret.detavsmalnadesmöret,citronskalenochgräddenslåsi.sist mjölet blandat med bakpulvret(ochev.vaniljsockret).hällismöradform.
Kolla, jag har till och med memorerat recpetet efter 28 år av sockerkaksbakande vid varje födelsedag, farsdag, morsdag och the occasional namnsdag (fast nej, det hände nog egentligen aldrig på namnsdagar, det var lur).
Och ändå gör folk det! Till och med folk jag känner! När någon med förundran i rösten pratar om personer som gjort jordgubbstårta - med egna sockerkaksbottnar, paus för imponerat sus- blir jag hel förvånad. Det är väl klart de har? Annars är det väl ingen bedrift. Annars har de KÖPT jordguubstårta, vilket ju i och för sig var snällt av dem men inte direkt något att imponera med. 


Bakning, alltså. Där ser man.

Exakt så här har tårtorna sett ut fyra gånger om året i min familj. Ibland har jag fått marängtårta, för jag har tjatat, men gräddtårta med hallon är vad som gäller egentligen.

*jag skulle länka, men jag hittar inte inlägget. Sorry.

ETA: Blogginlägget lokaliserat, läs Lisas test här vetja.

Apple of my eye.

Är världens bästa dotter. Bakar, in spite of feber, detta inför morgondagens USA-hittepå-högtidsdag-skapad-för-konsumtion-och-som-dessutom-är-dubbelt-ond-då-den-hånar-mors-dag-som-faktiskt-möjligligtvis-skulle-kunna-argumenteras-har-någon-slags-poäng-what-with-systerskap-och-kvinnlig-gemensam-erfarenhet-and-all-Fars dag detta:

För det är ju ändå min pappa vi pratar här. Min pappa med de krokiga fingrarna, den fantastiska telefonrösten, världens mest oändliga tålamod och envishet, en total oförmåga att säga förlåt, en grundmurad gubb-inställning till att kunna erkänna svaghet, med kärleken till havet och skärgården, hansom går med konstiga höga steg för att han nästan helt har tappat känseln i fötterna men som kunde kasta mig högre upp än någon annan och ändå fånga mig när jag var liten.

Räknar med att det kommer bli maniskt gott.
(Recept från Underbaraclara.)

Här tänkte jag skriva en grej om när jag upptäckte att jag är mycket mer hemvävd än jag visste om, men det blev så himla långt och off tangent så det får ni läsa i morgon i stället.

Only the lonley.

Det enda som är bra med att vara sjuk är den helt bisarra mängd (populär-)kultur man hinner tillgodogöra sig. Bortsett från de dagar man inte kan andas med hela lungorna och snyter blod, alltså.
Hittils har novemberförkylningen resulterat i:
- The Secret Circle (tv-serie). Häxor, tonåringar, intriger, liv och död. Något segstartad men helt okej. Utlovades som en ny Buffy vilket det verkligen inte är, men efter nio avsnitt är jag hooked.
-Hart of Dixie (tv-serie). Feelgood-, staden vs. landet-, inga problem med att klämma sju avsnitt på raden-serie. Dock förvirrande att vice president John Hoynes nu är en mangsgrisig södern-läkare som gillar att jaga och fiska. Jaja.
- Cirkeln (roman). Ungdomslitteratur när den är som bäst, en bladvändare som tar en direkt tillbaks till bokslukaråldern men som ändå har runda, hela karaktärer och som hittils inte innehållit en enda störig övertydlighet varesig handslings-, karaktärs-, eller sensmoralmässigt. Detta, mina vänner, är inte helt vanligt. Och jag vet, för jag har haft en ungdomslitteraturrssommar, något vi för övrigt har anledning att återkomma till lite senare.
- Pan Am (tv-serie). Jag har ju redan skrivit ett inlägg som närmast kan betäcknas med 'osund entusiasm' om denna serie, och strax efter att jag publicerat det gjorde serien en sorglig dipp kvalitetsmässigt. Men nu börjar det plocka upp sig själv igen, och sju avsnitt in i serien är jag lika förtjust igen som jag var förut.

Sen försökte jag börja kolla på The new girl också, för Zoe Deschanel är ju med och kloka människor hade hypat den - men det gick inte. Hörni, den är ju verkligen skitdålig. Varför säger ingenting något? I cry Kejsarens nya kläder på detta, det är inte automatiskt bra bara för att allas indieälskling är med.

Förkylningen har även resulterat i en uppsvälld tunga efter missbrukande av strepsil, röd näsa efter att ha snutit mig igenom fyra (4) Kleenex balsam-förpackningar och allmänt illamående efter att ha försökt tvinga mig själv att äta när jag efter tre dagars fastande fortfarande inte var hungrig. Så jag vet inte om mängden populärkultur riktigt väger upp förkylningen ändå.

Mitt nioårshjärta bankar.

Just nu läser jag:

Favoritmening hittils:"Du är världens coolaste fast du har tandställning! Och vet du att Geri hade tandställning när hon var liten?"

Not like we'll be parted.

Det blev november och jag blir sjuk. Den här hösten är inte bra för min självbild av mig själv som person med immunförsvar of steel. Dock är förkylnings-Terry oändligt tacksam mot frisk-Terry för att hon igår i något slags post-tränings-engergi-anfall dammsög hela lägenheten och dessutom lagade tre matlådor morotssoppa med ingefära och apelsin som förkylnings-Terry kan äta i sin miserabla ensamhet.

Recept på soppa som gör hösten lite lättare och förkylningen lite snällare:
Du behöver:
1 lök
6 lagom stora morötter
2 vitlöksklyftor
1 buljongtärning (grönsak)
1 burk kokosmjölk
1 bit ingefära, storlek beroende på smak men min var väl ungefär tre vinkorkar stor.
1 apelsin

Hacka löken och fräs tillsammans med olja och vitlök i en kastrull. Skala och slanta/tärna morötterna så litet du orkar, de ska mixas sen men det är ju lättare att mixa om de är inte så stora. Låt fräsa ihop med löken och ingefäran (just det, den ska skalas och rivas innan den får åka kastrull). Häll på omkring 1 liter vatten (tror jag, jag mätte inte men ta så att det ser lagom ut), en buljongtärning och skalet av apelsinen, och låt alltihop koka i typ tio minuter eller medan du dammsuger lägenheten. Det gör inget om det kokar för länge. Sen mixar du soppan med stavmixer, tillsätter kokosmjölk, peppar, ev lite salt och juicen av apelsinen som du tog skalet på tidigare. Smaka av. Man kan ha lite chilipulver i också om man inte vill ha en mild soppa, eller bara brassa på med svartpeppar. Tada, klart!

***
En undran: hur kan det vara så att den vänstra näsborren alltid producerar mer snor än den högra? Vad beror sånt på?

I can tell that we are gonna be friends.

Ok, så om det förra inlägget var det finaste på internet så är väl det här det näst finaste, då.



Teckenspråk till tonerna av "I can tell that we're gonna be friends", av White Stripes. Som för övrigt är en sån där låt jag älskade söner i gymnasiet och inte velat lyssna på sen dess, men nu igen inser att den är lika fin som musöronslöv på björkar om våren.

Jag minns alla mina klänningar och hur de brukade ta på mig

Det här är ungefär det finaste, mest intressanta, orginella och välskrivna på internet just nu.
Du som inte redan har förlorat dig själv i berättelser om att vara vuxen, kvinna, kär, med körkort, arg, pank - allt förklätt till berättelser om klänningar, har nåt himla bra framför dig.

Dress, memory, av Lorelei Vashti.

Belle and the boy Sebastian.

I dag har jag lyssnat på Belle & Sebastian och tänkt på att cykla i nedförsbackar på grusvägar med träskor på sig jättefort, och sen har jag tänt ljus och tänkt på döda människor och sen har jag druckit dry martini hemma hos mina föräldrar och pratat om resor, och min mamma som fyller 66 har köpt ett par nya räsersnabba slaomskidor utan att egentligen ha någonstans att använda dem för pappa kan inte åka skidor längre, han skulle gå sönder av bara en liten ramling, men det har inte hindrat henne, hon älskar att åka skidor och varför skulle hon inte lägga sina egna pengar på något som hon tycker är är så sjukt roligt, men ändå, de oanvända skidorna i garaget och blicken av längtan i hennes ögon när jag berättar om min inplanerade skidresa med mina kompisar, jag vet att det är höjden av självfixering men jag kan inte riktigt hantera att mina föräldrar har blivit gamla, inte gamla-gamla men äldre då, klart äldre än förut. Det gör ont, jag blir blödig och livrädd och får tårarna i halsen av ingenting.

Och nu är söndagen snart slut.
Det är nog lika bra det.

Dont you cry no more.

Någon har dödat en ängel, mitt på min innergård. Jag är mycket exalterad över att det nu är rimligt att förvänta sig en '67 Impala cruisa runt mitt kvarter.

Globalize forever

Kära internet,
det är november och i stället för att citera den där dikten av Thomas Hood som vi gör varje år tacklar vi i stället läget med en önskelista.
Hittils har jag hittat det här som jag vill ha:

Art on globes! Älskar detta ungefär hur mycket som helst just nu.