no love in the heart of the city

Jag hade tänkt skriva nåt om en maskerad jag var på, om budweiser-öl, om konståkning eller möjligen om juno. Men något kom emellan. Typ brutal verklighet. När jag hämtat mig från chocken kan det hända att en initiserad analys av bud ändå kommer.

Just nu är det dock såhär:
Janiari är ju traditionellt den fattigastte månaden i hela världen. Post jul, post nyår, post köpa-sig-lycklig-för-det-är-så-jävla-mörkt-jämt.
Men inte i Casa Terry. Oh no. You ain't seen nothing yet. Visserligen hade jag sista veckan sammanlagt 40 kronor att leva på och sms:ade mig fram genom Stockholms lokaltrafik. Men en vecka klarar man väl det om man har mat hemma och inga akuta räkningar. Jag såg ändå tämligen fram emot den 25e januari, och lite som välldigt väldigt hungriga människor fantiserar om citronmarängpaj istället för gröt fantiserade jag om ännu fler koftor och väggur.

Men, mina vänner, det visar sig att februari blir om möjligt ännu fattigare. Tydligen är en av de mångtaliga skillnaderna mellan praktikant- och vikarielivet att lönen släpar en månad. Jag fick alltså inte alls nån (monetär) creds för alla timmar på redaktionen i januari. Så efter att betalat a-kassa, bredband, mobil, dans samt el-& gas har jag 1800 sköna patchulies att leva på. Jag har till och med gjort en budgtet för att veta hur mkt jag får göra av med varje vecka. (omkring 450 kronor).

Jag är så himla missnöjd. Det är som att jag redan hade det där vägguret, och att någon nu slitit det ur mina armar. Jag vill konsumera. Jag vill dricka drinkar. Jag vill vara en rik knös, dammit!

Men nej. Det blir ännu en månad av potatis och keso, alltså. Och jag kommer att behöva bli underhållen på väldigt billiga sätt.
Billiga-saker-att-göra-tips mottages tacksamt. Hittils har jag kommit på
-kolla på (nedladdad) film
-gå på gratisvisningar på bio (det är här alla mina filmskribentsvänner hör av sig, ok?)
-stå på gästlistor (jag kan hittils komma på möjligen två i hela februari)
-känna folk i baren (nån som jobbar i nån bar?)
-låna böcker på bibliotek
-gå på gratismuseer/utställningar, vilka ju är betydligt färre sedan Sverige blev ett borgerligt land.
-ha rika vänner som bjuder mig på saker. (en försvinnande kort lista)


När jag bekladade mig för min redaktionsgranne på jobbet fick hon något nostalgiskt över sig och sa "åh, men jag kan ändå sakna det där med att behöva laga mat på det man råkar ha hemma, det blir så kreativt då". Det gjorde mig rätt arg. Det var uppenbarligen ganska länge sen hon fick äta broccoli med salt och pasta till middag för att hon inte kunde handla kompletterande sås-material. Romantiserande historierevisionist.

Promise me no promises

Jag går just nu omkring med världens obehagligaste bokmärke i boken jag läser just nu. Det är inte nån vits med att ge mig bokmärken från fina bokhandlar eller souvernirbutiker eller något annat genomtänkt, tyvärr. Jag vågar aldrig använda dem. Och dessutom tycker jag att bokmärken känns lite förlegat, som något från tiden då man satt hemma med sina skinninbunda böcker och inte alls företog sig största delen av sitt läsande på 4:ans buss eller i smyg på jobbet.
Det ser inte ut såhär när jag läser, liksom

och inte så här heller förresten



Därför använder jag inte det fina bokmärket jag fått av min mamma från Book of Celts i Dublin. Nej minsann. Istället ligger, mellan sida 92 och 93 i Tyst hav en fruktansvärd pamflett med rubriken 13 tips för framgånsrikt frilansande.
På andra sidan finns en lika ohygglig rubrik: KONSTEN ATT SÄLJA frilansjobb till bra pris utan att bli utmattad.


Jag blir nedslagen varje gång jag ser den. Till ganska stor del del för att jag verkligen förstår att borde ta till mig det här och sluta tro att jag kan slippa frilansandet. Jag är tillbaks på JMK för ett sista tackochadjöss, och tackochadjösset sker bland annat genom att berätta för oss om frilansvillkor och om produktionsbolag. Vilket är ovanligt förnuftigt och verklighetsanknutet för att vara JMK, men ändå hemskt.

I guess I just wasn't made for these times. Jag vill inte frilansa. Inte på det sättet som det verkar fungera för de allra flesta i alla fall.
De här marknadsmetaforerna dödar långsamt min själ. Jag vill inte göra reklam för mig själv och fundera ut vad som just JAG har som är mitt mittförstärkta lakansväv*. Jag vill inte hantera mina vänner som kontakter i ett nätverk som är till för att försörja mig och jag vill inte kalla vad jag lärt mig för en kunskapsbank. Jag förstår att jag är bakåtsträvande, men jag vill ändå inte.

Det är inte det att jag inte vill jobba. Det vill jag verkligen. Och jag behöver inte en fast anställning, jag är inte en säker på att jag vill ha det.

Men tips som no. 12, Ögonen på bollen (" håll din vision levande") och no 2, Sökarljuset på ("samla klipp kolla trender och tedenser, lyssna på snacket i korvkön, känn in tiden") får mig att tro att frilansande är för människor som klarar strö visitkort omkring sig och säga "kanon, vi hörs, hur är läget, det är mycket nu, kanon, kanon" hela tiden.


Åh. Varför ville jag inte bli rörmokare istället. Eller byggnadsingengör.

*Det här är en pedagogisk historia som en av våra föreläsare berättade, som tydligen går runt på reklambyråerna. Det handlar om ett lakansföretag, Tuppen, som hittade på att deras lakansväv inte alls var utsträckt och extra tunn i kanterna utan i själva verket extra förstärkt i mitten. Och vips vändes nedgång till framtåg, och låt detta vara en sedelärande historia för oss alla. Etcetra, etcetra.


bild 1: Mary Casatts Young Woman Reading.
bild 2: skivomslaget till Carla Brunis senaste.

Ain't no flower power here

Det allra bästa med att det nu är 2008 är att vi äntligen lämnat Linnéåret bakom oss.
Jag har aldrig känt så starkt mot någon så förmodat fredlig förut, men 2007 har verkligen lärt mig mig hata blomsterkungen.

Det är konstigt. Om jag förstått saken rätt ägnade sig mannen främst åt att klassificera kronblad, vilket man ju kan tycka inte är så provocerande.

Men som sagt. Om jag får leva resten av livet utan att någonsin höra frasen "Gå i Linnés fotspår" kommer jag att dö som en lycklig människa.

Gott nytt o-linnéår.

Let's hope its a good one

Alltså.En fråga för jag vet inte, politikerna kanske, eller Dalai Lama, eller kungen inför nästa år: Varför kan inte viktiga hänselser vara lite bättre utspridda under året? Vrför måste julen jagas i hasorna av ett flåsande nyår, så man knappt hyinne smälta julhoummousen innan det ska champagneshoppas? Det vore mycket rimligare om nyår låg nån gång under sommaren, då det ändå inte händer nånting utom möjligtvi konstiga Eat Stockholm-festivaler för langosälskande turister från Säffle. Dessutom skulle man inte dö på kuppen när man av nån anledning alltid står utomhus vid tolvslaget. Win-win situation!
Dessutom ska de vidriga mellandagarna klämmas in, well, mellan de två haussade händelserna. Herregud vilken hets.

In other news har jag under julen spritsat pepparkakor like it aint no thang. Jag är halvkass på rätt många saker, riktigt pinsam på lite färre men en mästare på att spritsa pepparkakor. Jag gjorde bland annat vår riksmonark och en kalkon. Man vet att det är en kalkon för att det på pepparkakan står kalkonens läte, "Pakaaaa". Man vet också att det är kungen för att det på pepparkakan står hans läte, "Kära Örebroare".

God fortsättning folks.

Julen: the tes and the antites.

Det är jul snart. Det är verkligen det. Ibland försöker jag att inte tänka på det, men det är ganska svårt faktiskt. Man kan inte verka utanför diskursen, eller hur det nu heter. Juljävel. Det är bara att omfamna hela det glöggosande, plasglittrrande och russinstinna åbäket och gilla-la-la läget. Jag slår in mina julklappar i brunt och guld i år, och Odies Starbucksjulskiva går på repeat i wonderflat. Ikväll är det svenska musikklubbens julfest, och imorgon är det Fritz Corners. Efter det kommer jag förhoppningsvis vara rustad för en hårt schemalagt julafton med minituöst föreberedda traditioner som inte bör frångås från annat än vid akut livsfara. Familjeterapi be dammed.

Och sen är det juldagen. Juldagen och de nästföjande dagarna är som julens goda tvilling. Jag har förstått att man på landet tydligen går ut och super skallen av sig med människor man lämnat bakom sig i 14-årsåldern. Det verkar fruktansvärt traumatiskt, och inte alls speciellt genomtänkt. För juldagen och dess bästa kompisar annandagen och mellandagarna är dagar fyllda av kravlöshet, julklappsböcker och undantag. Man behöver inte laga mat, för ingen åt i alla fall upp något av det som gjordes till julaftonen. Man behöver inte vara trevlig, för alla förstår att man antinen är bakfull eller bara begeistrad av sina nya shiny prylar. Man behöver över huvud taget inte göra någonting som man faktiskt inte har lust med.

I flera dagar håller det här tystlåtet saliga tillståndet i sig. Man hinner inser att man ändå gillar sin familj rätt mycket, när allt kommer omkring. Man hinner sakna sin wonderflat och sina raringar och man hinner diskutera Frankrikes utrikespolitik i detalj med sina gudföräldrar. Man hinner skrota och rota och larva omkring och dricka martini på riktig vermouth och utveckla en avslappnad relation till sina föräldrar. Man hinner kort sagt faktiskt komma över hela jultraumat ganska bra. Juldagen, börjar jag tro, är egentligen hela vitsen med julen.

Vi ses på andra sidan allt det där.

The weight of the world

Wonderflat ekar tom. Systern har tagit sitt pick och pack och dragit och lämnat mig ensam med barnen. Jag menar orkideerna. Det är fett tråkigt.
Som tur är får jag en ny roomie imorgon. Odie är sjukt bra och smart och rolig. Dessutom pluggar hon juridik, vilket betyder att hon kan långa och svåra ord och har en tung bok att slå i huvudet på folk vid behov.

Men just nu är wonderflat roomie-lös. En märklig känsla infinner sig. Jag har flyttat in i det inre rummet, och det stora rummet är verkligen hysteriskt tomt. Det ekar. Det ser ut om någon slags konsthall. Strukturtapeterna framträder ohejdat. Det är bara min mat i kylen. Skorna som myllrar i hallen kan jag inte skylla någon annan på. Det knäpper i väggarna och lägenheten verkar på någo sätt kallare än vanligt. Det är bara minus två grader ute, men det känns som mer. Det känns som ganska mycket mer.

Och jag spelar Tunng på skithög volym och lagar ris-otto och skriver inte pår min praktikrapport, men det hjälps inte. Det är fortfarande tomt. Och väldigt tyst. Och framför allt kommer det vara väldigt tyst här ända tills jag tar hit nån, för ingen kommer snubbla över dörren och gnälla över vädret och slå tårna i mina träningsväskor och störa mig när jag sitter och inte skriver på praktikrapporten.

Jag visste inte att jag var en förespråkare för tvåsamhet, men imorgon flyttar Odie hit och jag är nöjdare med det än jag egentligen vill erkänna.

Ur-what?

När jag var liten hade vi en massa förstärkande prefix till adjektiv som numera känns lite passé. Sten-, knall-, kanon-, ur-, as- etc.
Men tiden går, och det är inte jätteofta jag numera säger att jag verkligen är knallpeppad på Fritz Corners julfest den 22 december, eller att jag är stentrött.
Döm därför min förvåning när jag läser att Stockholm har en urstark jobbtillväxt.
DN:s webbredigerare, vad är grejen?
Möjligen rör det sig om någon slags ordvits jag inte fattat än.
Annars är det bara oerhört märkligt.

ETA:
DN har uppenbarligen insett sitt misstag och tagit ner artikeln. Alternativt har praoeleven fått sparken. Men den fanns där, jag lovar.

Knäck.

Praktiken är över. Länge leve praktiken.
Igår var jag tillbaks i kunskapens korridorer igen. Det var masspsykos och oppep i en ganska oskön blandning. Masspsykos eftersom det enda alla ville prata om var vilka som hade fått jobb eller vik. Konstant. Opepp eftersom vår sista fyrpoängare verkar varar sämre förberedd och mer ogenomtänkt än vanligt. Även med JMK-standard mätt.

Jag är därför väldigt nöjd med att vara tillbaks på mitt i idag. Min nyhetschef gick just förbi, pratade i handsfree, hojtandes att det var ”ett jävligt svårråddat knäck just nu”. Jag skriver om kamphundar och om folk som förlorat jobbet när de varit föräldralediga. I lunchrummet blev jag som vanligt hånad för min ynkliga matlåda och en vild diskussion om pannkakor utbröt, för vilken min ugnspankakelunchlåda förmodligen var ansvarig.

Jag vill inte plugga. Jag vill bara jobba. Jämt.
Kan jag inte få det?

Otacksam

Om ungefär en timme ska jag bli avtackad av redaktionen. Imorgon är nämligen praktikens sista dag, tack och adjöss lever, etc. Det är förstås jättetråkigt, jag skulle behöva minst två praktikperioder till för att lära mig allt jag tycker att alla andra verkar kunna. Det är inte grejen.
Grejen är att jag ska bli avtackad. Tackad. Av.
Som en annan 60-åring.

Jag naturligtvis livrädd.

Vad förväntas av mig i den här nya obehagliga situationen? Borde jag hålla tal? Ska jag gå dit först? Sist? Måste jag vara i något slags centrum och äta bullar medan de andra stressat tittar på med deadlinen hängande över huvudet? Och för den delen - min deadline, och jag får inte tag på min kommunkis som jag ska fråga saker, och HELLS BELLS. Det var minsann inte nån som sa nåt om nån avtackning när praktikerna introducerades.

Herregud.

Paris, mon destruktiva amour

Paris var fint och jävligt kallt. Jag hade på något sätt tänkt mig att det skulle vara ungefär samma temperatur som när jag var där förra hösten

(typ såhär: )
Men det var det ju inte alls. Två grader varmt välkomnades vi av. Tack som fan, Frankrike.


Bästa köpet var en blus/tisha-pryl från comptoir des cotonnes i den märkliga färgen BLÅ. Jag har ingenting blått i min garderob förut. Förmodligen för att när jag var runt nio bast och ärvde typ alla mina kläder från min storasyster som passade väldigt bra i just blått fattade jag agg mot den färgen. Det verkar ha gått över nu, sådär tolv år senare.
Sämsta köpet var tio tycken metro-biljetter. Det var ju som bekant strejk, och därför gratis att åka metron. Bah.

Bästa franskasnacket var på marknaden i montmartre där världens snällaste gubbe sålde crêpes med banan och nutella och blev helt ifrån sig när han upptäckte att bananen var slut. Mina ickeexisterande franskakunskaper resulterade ändå i en gratis kaffe och strejk- och politiksnack med crêpemannen och hans kompisar.
Sämsta franskasnacket måste vara när jag på samma marknad vänder mig och och ser hur en tjej drar upp min plånbok ur min handväska. Merde, sacre-cour, etc. Och jag fräser ur mig ett mycket giftigt "Excusez-moi....!?". Jag är säker på att hon tog det hårt.

Till sist. Jag är ledsen att gå all preachy on your ass, men jag kan inte riktigt hålla käft om en grej. Alltså.
Det här med att gå runt och vara rädd för folk. Det är helt sjukt. Jag har tror aldrig jag fattat hur självklart det är att gå ut när jag vill, inte gå över på andra sidan gata när man möter någon, gå i den takt som passar en själv även om det är mitt i natten och man är själv i hela kvarteret. Men fyra dagar i paris, tre utekvällar och fler sjuka och obehagliga incidenter än jag orkar tänka på senare inser jag att det inte krävdes så himla mycket för att skrämma mig rätt ordentligt. Det är faktiskt sjukt. Man kan inte gå runt och vara rädd för folk. Det är inte okej. Rätt ofta tänker jag att det är vad som är hela det här samhällets problem, att vi går runt och skyddar oss för varandra. Det är vad som resluterar i de svarta rubrikerna, hatbrott, 7 julis och 11 septembrar och gated comunities hit och dit. Det är vår förbannade plikt att inte vara rädda för varandra.

Och så lätt var det att bli en av de som går över på andra sidan gatan och som inte ser på nån annan i metrovagnen.