Friday, May 29, 2009

One of these things first.

Idag gör jag min sista dag på schnygg-jobbet.
Jag verkar undgå den fruktade avtackningen den här gången, på grunderna att jag nog kommer tillbaks senare. Borde tänkt på att använda det argumentet vid tidigare tillfällen.
I väntan på detta gör jag mig allmänt populär.
Kollega som hade en blöt kväll igår: (äter fredagsfika)
terry: sniffar i luften
Kollega: vad.
Terry: Inget. Eller, shit vad du luktar gammal bakfylla, alltså.
Kollega: ....

Nu väntar tre veckors ledighet, och jag kommer vilja hänga med just dig. Hör av dig vetja.

Jag kan tänka mig att göra det här


eller det här


och kanske lite av det här


Men du är välkommen att komma med flera förslag. Gärna bildillustrerade.

Monday, May 25, 2009

You can call me Al.

Jag gör inte filmer, så jag har inte full inblick i vad som spelar roll när man bestämmer vad ens produktion ska heta. Men jag tänker mig att det ska ha något med handlingen att göra, och kanske vara lätt att komma ihåg.

Saker jag inte skulle döpa mina filmer till om jag gjorde några:
- Dödlig fälla. (1997, OCH 1983. För det är en så bra titel, så den kan med fördel användas ungefär vart tionde år.)
- Dödligt hot. (1998)
- Tystat vittne. (1987)
- Tyst vittne. (1994)
- Falskt vittne. (1970)
- För evigt. (1998)

Det är som att döpa alla sina barn till John Smith.

Filmer som däremot har fantastiska titlar:
- Kapten Zoom, världens befriare. (1955)
- Cocaine Cowboys (2006)
- Fucking Åmål. (1998)



Zoom!

Wednesday, May 20, 2009

I fought in a war. -ish.

Det ligger två skitstora båtar i Riddarfjärden i dag. De ser lite ut som kriget, grå med kedjor och grejer som hänger från relingen. Ingen vet vad de gör där, alla spekulerar.
Vilket är passande, eftersom jag också ser ut som kriget i dag. Och inte som ett krig med ett ballt namn heller, som Operation Desert Storm, eller Starship Troopers, ok det senaste var en film men ändå. Inte som ett sånt krig i alla fall. Mera som, typ, trettioåriga kriget.


Ni kan kalla mig slaget vid Lützen.

Sunday, May 17, 2009

Shut it - you don't under stand it

Jag gillar TV. Verkligen alltså. Det är lätt på min top-fem lista av bra skit. Jag gillar det så mycket att jag blir lite stressad av all bra TV som finns. Så mycket populärkultur, så lite tid. In treatment, Mad Men, Friday night lights, Weeds, True blood. Och sen all dålig TV som man också vill se, typ 90210, Merlin och Top Model. Hur gör ni andra för att hinna få erat fix?

***
Nä men en lista på det då.

Mina top TV-serier jag gillar som vissa anser att jag borde skämmas över:

1. Buffy the Vampire Slayer. Extremt blond tjej i jättefula 90-talskläder sparkar ondingar i tacky kostym och smink. Ja okej. Men också rätt mycket mer, vilket framgår om man ser mer än fyra avsnitt, och dessutom ligger till grund för flera spännande analyser till exempel här boken eller och de här resonemangen (sammanfattande postkolonial analys) , och det här (postmodernistisk analys, mer genomgripande).
2. Sabrina, tonårshäxan. ÄH, kom igen. Vem vill inte ha en katt som Salem?
3. Xeena krigarprinsessan. Hon joddlar. Hon har ett jättejättekonstigt svärd och en lesbisk relation till sin sidekick. Allting är i knalltechnicolor-färger. Det är mytologiernas krig med både Cesar, Kleopatra, Moses och Jesus på plats. Det förekommer nästan alltid glada bybor iklädda säckväv i någon av scenerna. What's not to like?
4. How I met your mother. Vänner-varning och burkade skratt säger vissa. Typ det enda sympatiska tvåsamheten på TV, säger jag.


Eeeiieieiieeedldldldleyh!

Thursday, May 14, 2009

The läge, encore une fois.

Idag får jag svindel av den här låten.



På riktigt. Jag svajar på stolen.
Det var bara det.

Put a ring on it.

OK, så Beyoncé i Globen igår var helt sjukt bra.

Hon kom visserligen inte upp ur golvet den här gången, men å andra sidan flög hon genom luften och gjorde kullerbyttor i någon slags osynlig trapetsgrej och hade typ femton klädbyten varav ett involverade en märklig brudkänning i tyll och ett var någon slag leopardcyborgleotard som skulle imponerat på den kitchigaste av konståkare, så jag är ändå nöjd.

Dessutom förekom det även ett bildspel med Obama och ett med kids som gör all the single ladies-dansen, och ett fantastiskt Destinys child-medly i slow-mo, vi gjorde såklart den förnedrande sittdansen (to the left to the left, etc.) och jag fick gåshud kanske tio gånger.
Att se Beyonce var alltså lite som att gå på cirkus, fast inte jobbigt och märkligt utan bara med extremt många känslor och intryck och sjukt intensivt, på kort tid. Det har väldigt lite gemensamt med att se andra konserter som är mer som spelningar, det är inte det minsta intimt, typ lika intimt som ett fyrverkeri, men ändå stört intensivt.

Du borde kort sagt ha varit där.

PS. Aftonbladet håller med mig.
So there.

Monday, May 11, 2009

I don't respond well to limits.

Ok. Så för att en helg ska innebära minimalt med söndagsångest men ändå inte lämna en utmattad och oredo för en hård arbetsvecka ska den tydligen innehålla:

1. After work på fredagen och vin på hotellbar och taxi hem i regn,
2. Och nästa dag frukost och promenad och en massa tidingar och galet shoppingspree. Och sol, och lite parkhäng.
3. Följt av garderobsutrensning
4. Och senare tapasoch vin hos Schmarro
5. Som blir vin på Göteborgs bryggor framåt natten
6. Och segling på söndagen, med påföljande föräldrahäng i trädgården och spela sommarpsalemer på ostämd flygel och dricka bryggkaffe och sparka på tulpaner.
7. Och avslutningsvis löprunda och morotssoppa och laga trasig saker-session och roomiehäng.

Det kan väl inte vara så himla svårt att pricka in, hörni?
Fast jag skulle gärna se lite mer vernissage- och eller konstrundor och kanske lite mer hästar också. Och en eller annan spelning, och lite mer dans. Om det går att ordna.

Ska vi säga så?

Thursday, May 7, 2009

Kolonialismen ringde, de vill ha tillbaks sitt språkrör.

DN har lagt upp den märkliga märkliga texten om Afrika. Läs den här.

Heartbreak kid

Christopher Sander har gjort en låt med en hjärtslitande bra titel, Hjärtat slår sällsynta slag. Den är så sjukt fin. Läs den en gång till. Hjärtat slår sällsynta slag. Jag får typ gåshud. Jag älskar när musik ger mig andnöd.

De bästa låttitlarna i historien, typ:
- Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag. Tror jag. - bob hund
- No one's gonna love you - Band of horses
- The piano has been drinking (not me) - Tom Waits
- I lost you but I found country music - Ballboy
- This must be the place I watied years to leave - Pet shop boys
- Låt det blöda (jag behöver ingen hjälp) - Boris och the jeltsins
- Thank you Jack White (for the fibre-optic Jesus that you gave me)- Flaming lips
- Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp - Markus Krunegård
- Rent a wreck - Suburban kids with biblical names

Bubblare:
Listening to otis redding during X-mas - Okkevil river

***
(Varför är det så fint med parenteser i titlar? Ingen vet, men fint är det. Och varför är alla titlarna låtar som är gjorda av män?)

Wednesday, May 6, 2009

En helt ny karriär.

57 words
Jag skulle så kunna jobba på reklambyrån i Mad Men.

Monday, May 4, 2009

DN, vafan hålleru på med

Jag gillar min morgontidning. Vi har ett fint förhållande, tycker jag, avslappnat men ändå kärleksfullt. Byggt på ömsesidig respekt men ändå medveten om varandras fel och brister. Jag gillar't, kort sagt.
Men nu har det börjat kärva lite.

Ärligt talat, DN. Hur fan kan du, i det postkolonialteoretiskt stinna tidevarv vi lever i, publicera en artikel som den som man drabbades av i fredagens DN? (Kort recap för er som inte läste pappret: Det homogena landet Afrika gör jättespännade musik som bland annat inspirerar suburban kids och A camp. Artikeln bjuder på oneliners som "Det är roligare med rytmisk musik", typ*, och är en uppräkning i band som gillar Afrika. )

Jag läste hela artikeln i väntan på en enda mening som problematiserade begreppet "inspiration från afrika" eller "afrikanska rytmer", men icke.
Wtf? Jag tycker inte vi brukar ha det såhär, DN.

Men sen i morse läste jag ytterligare en otillfresställande om än inte lika upprörande artikel om manlighet analyserad genom mansmagasin, så nu börjar tro att vi verkligen är nere i en svacka, DN och jag. Eller mer specifikt DN:s kulturrredaktion och jag.

ETA: Lovar att lägga upp en lite mer ordentlig sammanfattning av artikeln när jag kommer hem och har den framför mig.
ETA: Räddad från att behöva rekapitulera, artikeln finns numera här.

*Eller mer ordagrant, "Musiken är glädjerik, färgstark, hoppfull och opretentiös", citat Avner, omämnd som indieartist men som ändå gillar Afrika.
Nyckelmening i texten "Avner är dock långt ifrån den enda popartisten som blickar mot Afrika just nu." Mina problem?
Ok, såhär är det. Afrika är jordens näst störta kontinen där det bor omkring 900 miljoner människor. Det är inte en homogen folkgrupp, eller geografi. Där finns 54 länder och ungefär en sjundedel av världens befolkning. Ändå är det tydligen okej för västerländska vita musiker och kulturskribenter att referera till kontentenen som något med en gemensam/homogen kultur och påverkan på indiemusik.